Fjärde scenen.
MÖRK. Sedan AUGUST.
MÖRK talar efter Dorothea. Åja, försöket gör’et! ... Jojo, jojo, så där ä’ fruarna! Ha de orätt, så få vi bära upp det. Lyckligtvis vänjer människan sig vid allt ... numera kan jag hela ramsan utantill som mitt Fader vår ... men första gången var det hemskt. Jojo, jojo! Lokomotivhvisslan höres.
AUGUST från vänster, nedslagen. Jag kan inte beskrifva hvad det där lynnet gör för ett sorgligt intryck på mig ... det är fasligt!
MÖRK. Tjänare, min bäste herr Berndt.
AUGUST nedstämd. God morgon.
MÖRK godmodigt. Också på resa? Nu för tiden reser hela världen. Ni far förmodligen till något bad?
AUGUST suckande. En liten lustresa! Kanske att ni, herr Mörk, också ...
MÖRK. Just det ja ... Ja-a, jag gör en liten lusttur med min gumma. Men ni ser verkligen inte ut som en lustresande, min värdaste! Klämmer skon någonstans?
AUGUST. O! Hvad tänker ni på?
MÖRK. Eller skulle ni kanske ha fått en liten sparlakansläxa till bästa?
AUGUST träffad; men sansar sig dock. Sparlakansläxa? Å nej, visst inte! ... Ha, ha, ha! Skrattar tvunget. Jag har ju inte varit gift mer än ett år ... Sparlakansläxa! Nej, ni får förlåta mej att jag skrattar, ha, ha, ha!
MÖRK. För all del ... tillåt att jag skrattar med, ha, ha, ha! Afsides. Det vore då den första — som kommit i min väg!
AUGUST. Jag begriper inte hur ni kunde falla på den tanken? Skulle ni händelsevis ...
MÖRK. Jag ... få sparlakansläxor? Å, gudbevare oss! Hvad tänker ni på? Jag har varit gift i tjugu år ... då kommer det aldrig mer i fråga! Nej, gudbevars!
AUGUST afsides. Den lycklige!
MÖRK afsides. Jag vågar mitt hufvud på att han fått sin dosis, och den helt färsk.
AUGUST. Således efter tjugu års äktenskap upphör den där plågan, säger ni?
MÖRK afsides. Aha! Högt. Det förstås ... då upphör den. Ämnet tycks ha ett visst intresse för er.
AUGUST. För mig! Nej, gudbevars ... Skrattar tvunget. Jag måste skratta åt en sådan föreställning, ha, ha, ha! ... Tag inte illa upp!
MÖRK. Genera er inte ... ha, ha, ha! ... Tillåt mig att få göra er sällskap, ha, ha, ha! Afsides. Unge hycklare! Ha, ha, ha!
AUGUST allvarsam. Men hvarför skrattar ni så våldsamt?
MÖRK. Jo, ser ni, min värderade vän, jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på sådana som få sparlakansläxor!
AUGUST långsamt. Så-å!
MÖRK. Ja! Afsides. Jo, du är en skön pojke!
AUGUST. Men törs jag fråga af hvad skäl?
MÖRK. Jo, ser ni ... det är ju afgjordt att vi båda inte alls känna till det där ... hvad?
AUGUST. Nej!
MÖRK. Jo, ser ni, det kommer sig däraf att vi ä’ förståndiga karlar. Det är mannens eget fel, om han trakteras med sparlakansläxor; han har inte förstått att ta sin fru på rätta sidan, antingen är han ett nöt eller en kruka!
AUGUST. Å, jag ber!
MÖRK. Nåja, ser ni ... vi båda ha inte något begrepp om ... hvasa?
AUGUST. Det är klart!
MÖRK. Nå, då kan jag tala helt öppet?
AUGUST. Javisst, javisst!
MÖRK. Jo, ser ni, nu gifves det utom nöt och krukor ännu en tredje sort äkta män.
AUGUST nyfiket. Jaså!
MÖRK. Jo, det är de tysta, tålmodiga ... det är nämligen de, som få de suraste sparlakansläxorna, men aldrig yttra ett ord därom ... lille hycklare ... ser ni, det är just det träslag hvaraf toffelhjältarna fabriceras. Räcker honom handen. Låt oss tacka himlen, min värderade vän, att vi inte höra till den där tredje sorten.
AUGUST. Ja-a, himlen vare tack!
MÖRK afsides. Den där gaf jag då! Buller utanför.