Tredje scenen.
MÖRK. DOROTHEA.
DOROTHEA vid bordet nere på scenen till vänster, letar i sina fickor. Jag kan då rakt inte begripa hvar jag lade märket på sakerna.
MÖRK. Ja, du kunde ha låtit mig få behålla det.
DOROTHEA. Men så var det också en så ynklig liten papperslapp.
MÖRK. Ja, det förstås. De kan då inte gärna göra märkena så stora som era koffertar, och jag tror ni skulle tappa dem ändå.
DOROTHEA. Jaså, liksom jag skulle slarfva bort allting! Det är verkligen första gången det händer mig, och du har säkert under din lefnad tappat bort mycket mer.
MÖRK. Nå, nå, nå, förifra dig bara inte ... jag säger ju helt lugn, att det var mitt fel, därför att jag gaf dig märket. Du är alldeles oskyldig, helt och hållet utan fel! Mer kan du väl inte begära af mig!
DOROTHEA. Åja, jag förstår nog hvad du menar. Jag gör naturligtvis inte annat än ställer till oreda, det är det enda jag begriper. Men jag undrar just, om inte jag funnes till, hur långt du skulle ha kommit, du med din smak för ordning? Men det är gifvet, för allt hvad jag styr och ställer, har du inte ett ord för mig, men kommer det bara an på att häckla på mig, då har du ett sådant godt förråd på ord, som om du tänkte ge ut ett lexikon!
MÖRK. Nå, gör mig nu den enda tjänsten och gif mig rätt en gång.
DOROTHEA bestämdt. Nej!
MÖRK. Det är härligt! Hon tappar bort märket, jag får betala kalaset ... jag säger att det är mitt fel, att hon tappade bort det, och ändå är hon inte nöjd. O, kvinnor, kvinnor! ... Sköna tanke!
DOROTHEA. Ja, nu ställer du dig så där oskyldig igen. Du är verkligen den olyckligaste människa under solen, en korsdragare ... ja ... ja! ... Vänd ut och in på ögonen nu. Du är en alldeles utmärkt människa, utan fel, utan fläck, men du har den olyckan att äga en hustru ...
MÖRK. Just det ja!
DOROTHEA. Som är dig en börda, som rifver ned allt det härliga som du bygger upp, som hindrar dig att vara Europas störste man, som vänder upp och ned på allting, som tappar allt hvad hon har i händerna ...
MÖRK. Efter vi tala om att tappa, så kunde man mången gång tappa tålamodet — lugn — men det gör jag inte ... bara ingen hetta!
DOROTHEA. Ja, du stackars slaktoffer, du Lazarus! Hvad har du inte för svåra dagar, du som skall ställa allt i ordning igen. Men du har alltid rätt, det förstås, och om jag förgås utaf harm, så är det dig likgiltigt. Om mitt hjärta brister utaf bekymmer, så är det dig likgiltigt.
MÖRK. Allt det där är ju kändt sedan gammalt! Lugn nu bara!
DOROTHEA. Ja, lugn, ja, det borde jag säga.
MÖRK. Så säg det då, min gumma.
DOROTHEA. Nej ... men att jag alltid ska ge efter; först tåla oförrätter och sedan bedja om förlåtelse som en knähund, det är för mycket. Ah! Jag känner också att jag inte länge kan bära detta behandlingssätt.
MÖRK afsides. I rappet äro vi inne på kapitlet om skilsmässa.
DOROTHEA. Inbilla dig inte att vi kvinnor äro födda till att tåla och tiga; å nej, också för oss har det nittonde seklet låtit sitt ljus gå upp, också vi ha lärt att handla, och du kan lita på att jag också kan fatta beslut, vi äro inte fjättrade vid hvarandra.
MÖRK. Riktigt.
DOROTHEA. Och drifver du mig till det yttersta, så känner jag, att jag, oaktadt mina år, har kraft nog att afskaka mina bojor och begära skilsmässa från dig.
MÖRK på samma gång. Skilsmässa från dig! Nå, gudskelof! Nu är förrådet uttömdt!
DOROTHEA. Ah, hvad de här scenerna angripa mig ... mina nerver!
MÖRK lugnt. Ja, där ser du nu ... hvarför skall du göra så extraordinära ansträngningar. Seså, gå nu in där i damsalongen och hvila ut dig en smula.
DOROTHEA. Där i piraten ligger mitt luktsalt!
MÖRK tar upp flaskan ur piraten. Mitt salt har jag redan tagit in. Högt. Så ... här är det ... Leder henne bort. Såja, sof nu en liten törn om du kan, kära gumma!
DOROTHEA. Jo, sofva så upprörd som jag är! Du är min mördare! Går ut till höger.