Första scenen.
AUGUST. BERNDT. HILDA. BÄRAREN.
De båda första, i moderna resdräkter, komma in från fonden, med mindre reseffekter i händerna, efter dem synes bäraren med en nattsäck.
AUGUST. Nå, gud vare lof, att man kommit ifrån den välsignade postdiligensen! Inte sant, min ängel? Lägger ifrån sig sina reseffekter.
HILDA. Ja, jag känner mig verkligen litet trött.
AUGUST till bäraren. Hur lång tid ha vi på oss innan tåget kommer?
BÄRAREN. En timme, min herre! Seså ... här har jag ställt nattsäcken ... kofferten behåller jag därute till dess tåget kommer.
AUGUST. Tack, min vän! ... Se här — ger honom pengar — köp två andra klassen åt oss ... — går med bäraren uppåt fonden — och behåll det här för besväret.
HILDA har gått ned till bordet åt höger; lägger sina reseffekter ifrån sig. Ingenting är förändradt här! Ack, hvad den här salen lifligt påminner mig om vår resa efter bröllopet. Ett helt år har förflutit sedan dess ... ja, i sanning ett helt år! ...
BÄRAREN. Tack så mycket, min herre! Går.
HILDA. Jag undrar om August skulle tänka på att vi i dag för ett år sedan också voro här ... för att anträda den gemensamma färden genom lifvet. Sätter sig.
AUGUST går fram till Hilda. Ja, det var rätt, min gumma lilla ... Hvila dig medan du kan. Kanske jag får bjuda dig någon förfriskning ... Vi ha en hel timme på oss.
HILDA. Tack, gode August ... du är alltid omtänksam och uppmärksam. Räcker honom handen.
AUGUST. A, så du säger ... det är mitt största nöje ... Nej, se där, minsann tror jag det är tidningen för i dag! Tager tidningen. Ja, mycket riktigt ... Torsdag ...
HILDA. Tänker du läsa nu?
AUGUST. Jag ska bara kasta en blick — på kursnoteringarna. Läser tidningen vid bordet i midten.
HILDA afsides. Att de männerna jämt skola ha sina affärer i hufvudet ... oss glömma de som om vi aldrig funnes till.
AUGUST läser. Nu ha italienarna åter stigit ... det är då högst märkvärdigt.
HILDA halft för sig. Det kan jag inte alls finna.
AUGUST. Amerikanarna ... de äro då som fastnaglade ... ha inte rört sig ur fläcken på tre veckor.
HILDA som förut. Ja, det kan också vara detsamma! I dag för ett år sedan tänkte han inte på amerikanare och italienare.
AUGUST läsande. Hvad sa’ du?
HILDA. Jag ... jag tänkte på hur kursen stod för ett år sedan.
AUGUST. Den amerikanska?
HILDA. Påminner du dig inte alls ... precis för ett år sedan ...
AUGUST. Precis för ett år sedan ... hur kommer du att tänka på det? Men vänta litet ... — eftersinnande — juli ... förlidet år ... juli ...
HILDA för sig. Nå ... nu måste väl hans tankar falla på vårt bröllop.
AUGUST. Juli ... juli ... ja, mycket rätt ... då köpte jag ett större parti amerikanare; och ultimo augusti påminner jag mig bestämdt ...
HILDA afbryter honom. Nej, inte augusti: jag menar juli ... låt oss stanna vid juli ... förlidet år.
AUGUST. Det var fasligt hvad juli spökar mycket i ditt hufvud! ... Vårt bröllop stod i juli i fjor, men annars kan jag inte minnas något särdeles märkvärdigt. Tager ånyo tidningen. Låt mig se, hvar var det jag var nu ... jo, Rumänien ...
HILDA för sig. Nej, en sådan man! Högt. Men, August ... så hör då ...
AUGUST fördjupad i läsningen. Man hör utanför ånghvisslan från lokomotivet. Hm ... ja, jag hör ... kära barn ...
HILDA. Men säg, August ... påminner du dig inte att för ett år sedan, det just var här som du sade: »Hilda, genom dig har jag funnit himlen på jorden ... jag kan inte tänka mig en högre sällhet! Världen är en jättemussla, som gömmer en enda pärla, och det är du» ... Jag tror du hör inte alls på mig!
AUGUST. Jo jo ... pärla, sa’ du pärla! Jo, hvad jag hör! Läser vidare för sig själf.
HILDA. Ack, hvad vi stackars hustrur ä’ för olyckliga varelser ... Jo, så förändras männerna, och ändå har knappast ett år förflutit ... hur skall det då blifva längre fram. Håller näsduken för ögonen och gråter.
AUGUST. Hvad nu då ... jag tror minsann du gråter!
HILDA gråtande. Här har jag talat timtals till dig och du hör icke ens på mig.
AUGUST lägger bort tidningen. Timtals! ... Söta barn ... vi ha ju knappast varit här i fem minuter ... men se så, var snäll nu ... Jag hör ju på dig ... Hur var det du menade?
HILDA. Jag talade om att det på dagen är ett år sedan vi voro just här ... Vi skulle då börja vår utflykt ... vi satte oss här och ...
AUGUST. Och åto frukost! Mycket rätt ... det var här jag fick en delikat kotlett med champinjonsås ... Ja, minsann ... nu kommer jag mycket väl ihåg det. Stiger upp och ringer.
HILDA upprörd. Nej, det är för starkt.
AUGUST till den inträdande kyparen. Kypare, en kotlett med champinjoner.
KYPAREN. Strax, herre! Går.
HILDA. I dag öfverträffar du dig själf i hänsynslöshet.
AUGUST förvånad. Hänsynslös, jag?
HILDA. Ja visst ... jag vill inte tala om att jag alldeles förgäfves gör mig den största möda att återkalla i ditt minne de stunder som du en gång förklarade för de skönaste i ditt lif ... men att en kotlett skall vara det enda du minnes från den tiden ... det är för mycket.
AUGUST. Men lilla Hilda, jag ...
HILDA. Det är inte värdt att du söker urskulda dig ... jag känner dig nu tillräckligt ... och jag vet nu att jag blifvit offer för en barbar ... en tyrann. Gråter.
AUGUST afsides. Hvad vill det här säga? Högt. Men, mitt lilla barn ... var då förnuftig, gråt inte. Inte hade jag den ringaste aning om att du var så lättretlig!
HILDA. Åja, det är dårskap utaf mig att gråta, och jag vill inte gråta ... jag är nu bara förvissad om att jag är den olyckligaste hustru under solen. Det är inte heller gärna möjligt att du gift dig med mig utaf kärlek, annars hade du väl inte så totalt glömt bort allting. Förmodligen ha andra flickor varit klokare än jag, och sedan du samlat en hel hop korgar, så slog du ned som en hök på mig, stackars dufva.
AUGUST ironiskt. Ljufva dufva!
HILDA. Ja, det förstås, vi fruar ska alltid tiga, om ni också säger oss aldrig så hårda ord.
AUGUST. Men jag har ju inte sagt ett ord.
HILDA. Och om vi en enda gång öppna mun till vårt försvar, så heter det genast att vi äro elaka.
AUGUST. Seså, nu är jag midt uppe i en sparlakansläxa ... och det helt oförskylldt.
HILDA retad. Sparlakansläxor? Du vet hvad jag hatar det ordet ... jag håller inga sparlakansläxor. Men du har ett sätt att göra mig nervös, att vrida bort hvarje ord jag säger, så att om jag gör den oskyldigaste anmärkning, så förvandlar du den genast till en förebråelse. Om du ändå hade ett vänligt ord för mig, om du bara i lugn ville förklara dig.
AUGUST afsides. Det ska jag nog akta mig för.
HILDA. Men i stället står du där med ögonen mot himlen alldeles som en martyr. Jag är naturligtvis ett odjur som bara pinar dig! Ack, ni kan utan medlidande se oss lida! Om vårt hjärta brister, hvad gör det, bara ni har en kotlett. Jo, sådan är männernas egoism.
AUGUST i komisk förtviflan. Ha vi kommit dit nu igen.
HILDA. Men länge kan inte min svaga natur hålla ut på det här viset, jag känner hur det tär på min lifstråd.
AUGUST afsides. Jaså ... nå, nu får vi snart höra talas om begrafningen.
HILDA. Dessa uppträden måste slutligen framkalla ett hjärtslag. Länge kan det inte dröja, det känner jag! Ack, att jag vore begrafven sex fot djupt under jorden!
AUGUST nästan samtidigt, med ironi. Mycket rätt ... sex fot djupt under jorden!
HILDA gråtande. Mina arma föräldrar!
AUGUST. Jaså, äro vi redan där! ... Nej, de här scenerna äro för ohyggliga! Man hör lokomotivpipan. Seså, där kommer folk ... Hilda ... Hilda, sluta då upp att gråta.
HILDA gråtande. Nej!
AUGUST. Jag ber dig! Hvad ska främmande människor tänka om oss.
HILDA. Hvad de vill! Mina tårar låter jag inte beröfva mig.
AUGUST. Jag ber dig, Hilda ... tag ditt förnuft till fånga! Han ställer sig så att han skyler sin hustru för de inträdande. Vi göra oss ju löjliga.