Sjunde scenen.
HILLER. Sedan AMELIE.
HILLER. Återigen två människor lyckliggjorda! Med tiden skall denna äktenskapsplåga försvinna, och upptäckaren af hemligheten är jag, den store Hiller! Ringning utanför. Amelie kommer in från fonden. Ja, det är minsann inte underligt, om du känner dig angripen af resan, då du inte unnar dig ett ögonblicks ro.
AMELIE. Men jag mår alldeles förträffligt, bäste Hiller!
HILLER. Ja, ni ä’ märkvärdiga varelser. Alltid det orätta på orätt tid. I stället för att sitta still, springer du ut och in. Är det solsken, så går ni med paraply, och regnar det, sätter ni på er bästa hatten och tar en solfjäder i handen.
AMELIE. Jag förstår inte, bäste Hiller, hur du kan komma på tal om solsken och paraplyer, det hör ju inte alls hit!
HILLER afsides. Hon har egentligen alldeles rätt! Men så där gick min salig hustru på. Högt. Det hör inte hit, säger du?
AMELIE. Ja, så sa’ jag!
HILLER. Ja, därmed klipper ni genast af alla resonemanger, därför att det är obekvämt att höra sanningen. Men när skadan är skedd, så är det ändå vi som får kännas vid det, när räkningarna kommer, antingen från sömmerskan eller apoteket. Hur var det nyligen när vi for till kapplöpningen, sade jag inte åt dig: tag inte någon klänning med långt släp, ty i den där trängseln trampa de sönder släpet?
AMELIE. Ja, bäste Hiller, därför tog jag min grå promenaddräkt, och den måtte väl vara kort nog.
HILLER. Kort nog, ja, det ska Gud veta, den är alldeles för kort. Har jag inte alltid sagt att den är för kort. Man kan ju inte gå ut med dig utan att en hel svärm unga glopar se på dina fötter, och det tål jag inte.
AMELIE utledsen. Ah! Sätter sig vid bordet i fonden.
HILLER. Så ja, nu sätter du dig åter midt i draget!
AMELIE. Men här är ju inte tecken till drag!
HILLER. Nej, det förstås ... innan man är tvungen att skicka efter doktorn, så skadar drag inte alls. Men här drar ju så att håret dansar om hufvudet på en. Kom, så ska jag söka ut någon lugn plats åt dig på perrongen.
AMELIE stiger upp. Som du befaller!
HILLER i det de gå. Befaller! ... Jag befaller aldrig, men du ställer dig alltid som en slafvinna och som jag vore den störste egoist, då jag gör allt bara utaf omsorg för dig och din hälsa. Går ut i fonden. Vid bortgåendet tar Amelie upp sin näsduk och tappar därvid en rosapappersbiljett.