ANNA-CLARA LÄR SIG SIMMA.
En dag vid frukosten—det var mot slutet av augusti och sommaren hade äntligen börjat komma—sade Emanuel så där i förbigående, som om det gällt en högst alldaglig sak:—I går läste jag i en tidning om en flicka, som tagit simmagistern vid nio års ålder.
—Såå, sade jag, det var duktigt gjort, och så tänkte jag: i vilken avsikt berättar han detta? Emanuel är alltför högfärdig för att intressera sig för en flicka, som tar simmagistern vid nio års ålder. Han skulle inte ens intresserat sig för henne, om hon också hoppat direkt ur vaggan för att avlägga alla proven.
Hans meddelande måste ha en adress, och den kom också:
—Anna-Clara är också nio år, och hon kan inte simma alls!
Anna-Claras grötsked sjönk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken, och så sade hon:
—Var så god, jag är bara åtta och ett halvt, var så god!
Emanuel talade rätt ut i luften som till en osynlig församling:
—I går såg jag en pojke vid havet, han var högst sju år, och han hoppade på huvudet och simmade precis som vi andra.
Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag sade:
—Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han på en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, då du går och badar i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den där pojken åt mig. Vi vill så gärna ha hans porträtt att se på i ensamma stunder.
—Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en femtiondedels sekund!
Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett av körsbärsblad på baksidan av huset.
Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:
—Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma—du som bott så länge här ute i skärgården.
—Jag kan simma tre tag, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med fötterna.
—Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna genast!
Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna, vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora bassängen finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi behövde ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så släppte vi ned henne i bassängen allt under det vi höllo i linan, som var fäst i gördeln. Anna-Clara skrek förfärligt, och pojkarna skreko och kommenderade:
—Ta lugna tag!
—Gapa inte! Du får hela Mysingen i magen!
—Spreta inte med fingrarna!
—Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!
Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog hennes fader, som är ömsint, och halade upp henne. Och så klädde hon sig, och så sprang hon i land och berättade för alla människor, som inte varit närvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nästan hela bassängen och kunde alldeles säkert simma utan simgördeln också. Det skulle hon göra så fort hon fick tillfälle.
Anna-Clara fick ett tillfälle. Hon seglade i viken med pojkarna, och då hon skulle gå i land, steg hon galet och föll rätt i sjön alldeles vid bryggan. Med kläder och allt.
—Ta opp henne! skrek Emanuel.
—Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli våt.
Anna-Clara sprattlade och skrek och var nära att sjunka, då Emanuel nedlät sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.
Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla överens om att det var en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att nästa gång fick hon ta sig upp bäst hon kunde.
Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta får göra, om hon har äldre bröder. Redan från barndomen är den svenska kvinnan förtryckt av den hårde mannen.
Men för Anna-Clara kom upprättelsens dag. En dag gör hon en expedition inåt ön för att leta efter ett kilo smör till maximipris som skall finnas i ett litet torp. Det är långt att gå, men det är ny väg, ny skog och nya marker. Och nya människor, utanför den egentliga världen, utanför badorten och alla hotellen. Ensamma människor med annat liv än det Anna-Clara känner till.
Hon kommer igen på eftermiddagen utan smör men med något annat, som betyder oändligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berättar i ett andedrag:
—Nu finns det en ännu större skandal än mej här på ön. Vid Lilltäppan träffade jag en flicka som var precis lika gammal som jag, och hon hade för det första aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en spårvagn, hon hade aldrig åkt i en bil, och hon hade aldrig, aldrig varit på bio och sett Douglas Fairbanks!!
Därmed är saken klar. Så länge det finns en flicka, som är så djupt sjunken att hon inte sett Douglas Fairbanks, så länge behöver inte Anna-Clara lära sig simma!