BARNET OCH DET MODERNA SAMHÄLLET.
Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att pånyttfödas.
Anna-Claras stil och uttryckssätt ha bibehållits i det stora hela. Att hon tagit intryck i formen av äldre förf. kan icke gärna läggas henne till last. Det är icke hennes fel, att hon föddes så sent som 1910. Hennes sätt att stava har däremot korrigerats. För det goda intryckets skull.
Det göres verkligen mycket för barnen nu för tiden. Felet är bara, att det som göres kommer från de äldre, från människor som icke veta något om ett barns liv och tankevärld, människor, som glömt att de själva varit barn och som inte vilja eller kunna påminna sig, huru de då hade det, huru de tänkte och levde.
Jag känner en pojke, som går i ett elementarläroverk i Stockholm. Han har en arg och ilsken lärare, som säkerligen har det mycket tråkigt hemma. Sådant få barnen i skolan ofta umgälla. Den läraren höll en dag en straffpredikan för pojkarna, en lång och hård predikan, med många svåra och grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta inträffar med äldre personer, och sade med tårfylld stämma:
—Ja, det vill jag säga er pojkar, det är inte så roligt att vara lärare inte!
Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett honom lov att tala, sade han:
—Jag vill bara säga: det är inte så roligt att vara pojke heller!
Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och strax börjar han—eller hon—med tillgjort vänlig röst:
—Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan?
Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att vi började i en spårvagn:
—Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben? Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?
Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så ibland.
Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror. Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan.
—Ät kroppkakan, Per! sade hans moder.
—Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om. Matsmältningen rubbas.
—Barn ska äta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen ordning i huset.
Per satte i sig kroppkakan för min skull som var bjuden där och för husfridens skull, men tant Augusta, som också var med, gömde sin kroppkaka under kniven och gaffeln, fast jag såg det!
Nu frågar jag: är det mera ordning i ett hus, när de äldre inte äta vad man ger dem? Det är väl samma kroppkaka som kommer ut.
Men jag har också ätit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade genast vid bordet:
—Om det är något du inte tycker om, så låt bli det! Låt det vara! Jag vill inte att du pinar i dig maten.
Men farbror John är ungkarl. Han har inga barn, och är det kanske därför som tant Augusta säger, att man inte kan ha honom i möblerade rum. Men tant Augusta har heller inga barn, och varför kan man då ha henne i möblerade rum?
Här göres ofantligt mycket för barnens uppfostran, men hurudan skall denna uppfostran bli då den handhaves av äldre personer, som varit med om och även anordnat något så förfärligt som världskriget. Tror man att barnen någonsin skulle ställt till något sådant! Absolut inte flickorna! En amerikansk läkare skrev en gång: för fridens skull en flicka! Ack huru många små flickor skulle det inte behövas i världen för att få de äldre människorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort ansvar, vi barn, då det gäller att uppfostra de äldre.
Man säger att barn äro grymma och känslolösa och att de ha lätt att glömma. Inte äro vi grymmare än de stora och heller inte känslolösare.
Min broder Emanuel, som är 17 år, råkade ut för en olycka. En tändsticksask exploderade i hans näsa. Det är mig motbjudande att berätta huru därvid tillgick—tobaksrökning är nämligen förbjuden enligt skollagen. Allt nog, Emanuel kom hem med en näsa som var flådd. Nu skulle man tro att han togs emot med medlidande och deltagande. Så blev idet inte. Hans broder skrattade, hans moder sade: det är straffet! och hans fader smålog på ett sätt som gjorde att Emanuel bröt ut:
—Men tänk på att det gör ont! Den är ju flådd!!
Men ingen tänkte på det.
Dagen därpå klev Emanuels fader genom ett hål i en brygga, fastnade och skavde bort skinnet på framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med det största deltagande samt våtvärmande omslag. Familjen samlades kring hans säng i beklaganden och verop, som saktade något, då han plötsligt steg upp och åt en stor portion kräftor. Men Emanuels näsa var nästan lika röd som kräftorna....
Man kräver också att vi barn skola hålla oss till sanningen—samtidigt som en advokat och författare skriver i tidningarna och berättar att det finnes absolut ingenting i lagen, som förbjuder en anklagad att ljuga hur mycket som helst. Det är honom tillåtet. Frågan är bara om advokaten bör hjälpa honom eller ej!
De äldre människorna ha också rätt att skämta med barn, men ve det barn, som vågar roa sig med en äldre.
Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket, och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst:
—Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt något, men med mig, en gammal människa.
Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte, med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar.