BÖRA BARN AGAS?
Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för författarinnans räkning.
Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga då de stifta lagar—de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna, men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld, så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra äldre personerna.
Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills de misstänka att barnet möjligen kan slå igen.
Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste något avseende vid min närvaro. Det lät så här:
—I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.
—Vad hade han då gjort?
—Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan.
Det blev tyst och så sade den andre herrn:
—Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)
Den andre svarade:
—Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att man måste ställa honom i skamvrån.
Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån.
Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga strafflagen, men för barnen finns det kvar—i vissa fall. Jag skall berätta en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en försyn.
Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna hörde det och tänkte:
Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är det inte nog? Så osäkert allting är.
Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg—även äldre personer ta ibland sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns det ju en försyn.
Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard Shaw som en gång skrev:
—Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning.
