MIN MODERS HUS
—Säg, sade min dotter en dag, då hon var trött på att leka, hur var det då du var liten. Vad lekte du med?
—Å, med så mycket. Jag hade en stor, stor gunghäst.
—Hur stor? som en riktig levande häst?
—Nästan som en riktig häst. Och så hade jag tennsoldater.—
—Hur många?
—Jag tror det var flera hundra. Och de sågo ut som om de voro av silver allesammans, så fina voro de. Och så hade jag en stor röd boll.—
—En sparkboll?
—Nej, mycket finare. Den kunde studsa så högt, så här högt. Och så var jag klädd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill.
—I vilken skog?
—I min moders skog—eller det var ingen skog, det var en park, en stor, stor park, med stora träd och många, många blommor som voro så vackra, så vackra.
—Fick du plocka hur många du ville?
—Ja, så många jag ville! Och där var fruktträd med äpplen och päron.—
—Stora äpplen?
—Ja, så stora och så goda. Och så var där en damm och där lekte jag med små båtar och fiskade riktiga små fiskar och så kunde man ro i en liten båt, en riktig båt.
—Var bodde du?
—Jag bodde i min mors hus. Och det var ett så fint hus.
—Lika fint som slottet?
—Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och fint. Och över det lyste alltid solen.
Min dotter såg på mig med stora undrande ögon.
Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna, där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på hatets berg i ondskans dal.