CHOKLADKAKAN.
En dag på hösten. Luften är hög och klar och himlen blå.
—I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du inte skulle gå i skolan kunde du följa med.
Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon:
—Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. Tag hem den åt mig.
—Så, vad är nu det?
—Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka, jag vill ha den.
—Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende, då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta chokladkakan.
Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro tillbommade.
Solen går i moln och det blir kallt.
—Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann.
Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor och ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter godhetsfullt den saken åt mig.
Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller med ena handen i soffan för balansens skull.
—Ser du kobben längst där ute, säger han, norr om fyren. Där ligger en stuga. Jag har bott där en hel vinter, levat som en bland dem, i mörker och kyla. Jag längtar inte dit igen, men ändå ångrar jag inte min tid där. Där bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att få kol på. Jag reser ut för den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Låt oss segla dit tillsammans!
Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan. Människorna hade tagit sommaren med sig och rest.
Vi seglade till kobben, min vän och jag, och våta och kalla gingo vi i land. Den gamle fiskaren satt i mörkret, vi förde lampor med oss och mat och dryck och tobak till gamla pipor. Där gick kvällen i trygghet och värme, med havet vräkande mot klippor och skär.
Ångbåten går hem nästa dag på kvällen. Och klockan är tio då vi nå min port i staden.
—Farväl, säger jag, till min vän. Och tack för i år. Nu går en vinter—om den går—och sedan fångar oss våren i skären igen!
Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. Då, med ett, står en liten sak rätt upp och ned i min hjärna: Anna-Claras chokladkaka!
Jag har glömt att hämta chokladkakan på översta hyllan i allra minsta garderoben!
Jag ser henne sitta där uppe i sin vita säng och bara vänta.
Vad angår henne alla mina äventyr, vad rör henne all höstens granna färg över himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut för att hämta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, då jag kommer hem! Allt annat är av intet värde.
Jag går ut på gatan och jag går runt kvarteret. Någon utväg måste finnas!
Att vänta och gå upp när hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla händelser vaknar hon före mig i morgon bittida.
Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången. Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha.
Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel. Jag känner honom, han är en hygglig karl. Han har gått på detta pass i många år. Jag skall anförtro mig åt honom!
Konstapeln får min historia. Han förstår mycket väl hur saken ligger och han säger:
—Man måste alltid hålla sina löften till barn. De äro så noga med det. Jag har själv en liten flicka, så jag vet hur det är. Jag ser ingen annan råd än att redaktören går och lägger sig på ett hotell och sedan i morgon köper en chokladkaka.
Jag funderar och svarar:
—Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat. Jag kan inte vara med om ett bedrägeri!
—Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan.
Men jag går hem och jag tänker:
Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu få vi se hur det går!
Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i sängen och nickar vänligt.
—God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma in i ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland skären. Ni kan inte tänka er så vackert—jag talar fort och snabbt och byter hastigt ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra huvuden.
—Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna. Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket fort....
—Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det: Fick du tag i chokladkakan?
—Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.
Jag rycker av henne täcket och säger:
—Unge! Vad skrattar du åt?!
—Jag skrattar åt—att—du har—en chokladkaka—när det—aldrig—har legat—någon—chokladkaka—på—översta hyllan i minsta garderoben—för det var bara—som jag hitta på!
Då släppte jag täcket och gick in för mig själv och tänkte över den evigt unga frågan: varför skola vi män, hur gamla vi än bli, låta lura oss av kvinnor, hur unga de än äro?
