EN FRÅGA.
(UNDER KRIGET 1914.)
Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och jag sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min dotter och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar över vägen. Men så en dag kommer hon på något nytt, ser på mig allvarligt och säger:
—Är det krig nu, pappa?
—Ja, mitt barn, tyvärr.
—Vilka är det som krigar?
—Det är tyskar och fransmän och serber och ryssar och japaner.
—Kriga inte engelsmännen också?
—Jo, de äro med.
—Varför sa inte pappa det?
Man får inte glömma något för barn. De äro noga.
—Varför krigar dom?
—Jag tror att det är för att dom inte tycker om varandra.
—Varför tycker dom inte om varandra?
—Det var en stilig grotta du har gjort.
—Varför tycker dom inte om varandra?
—Jag vet inte—det kanske är därför att dom bor för nära varandra.
—På landet bodde vi nära Malmströms och Fröbergs men inte krigade vi med dom. Säj!
Paus. Så lades spaden och hinken bort och så kom det:
—Säj, pappa, varför kommer det ingen polis och tar dom när dom håller på och bråkar och slåss så där förfärligt? Finns det kanske inga poliser i utlandet?
I detsamma kilade ekorren över sandhögen. Gudi vare tack och lov!
