DEN UPPRIKTIGE EDVARD.
Lille Edvard, som är fyra år på det femte sitter i spårvagnen med sin mamma. Det var en gul spårvagn, som gick till Lidingön, men det inverkar icke på historien.
Det var alldeles tyst i spårvagnen då Edvard sade:
—Mamma, den där tanten mitt emot har en tand som sitter lös—den rör sig när hon talar.
Vagnen smålog och alla tänkte:
Tänk, han såg att hon har löständer! Ett sånt litet intelligent barn!
Men Edvards mamma rodnade och tänkte:
—Varför skulle vi gå upp i den här vagnen! Det är förfärligt att ha små barn med sig.
Edvards mamma steg av vid nästa hållplats och då hon kom ned på gatan tog hon Edvard rätt hårt i armen och sade:
—Du får aldrig säga något högt om främmande personer, som du inte känner. Det var mycket fult att säga så där om tantens tänder.
Edvard svarade:—Mamma har aldrig sagt mig förut att jag inte skulle få säga så. Vad är det jag inte får säga?
—Du får inte tala om hur människor ser ut och huru de tala och huru de bära sig åt. Det är mycket oartigt att göra så. Om det är något du vill säga skall du först fråga mamma.
Edvard och Edvards mamma togo nästa gula spårvagn och Edvard var tyst en lång stund men så fick han syn på en äldre herre som satt rätt långt fram i vagnen.
Edvard såg på honom länge och så sade han:
—Mamma, får jag fråga om en sak?
—Ja, vad då, mitt barn, sade Edvards mamma med den vänliga blida röst, som man alltid använder, då man i en spårvagn talar till ett litet barn.
—Jo, mamma, får jag säga att den där herrns näsa är så röd att den ser ut som om han haft skoskav på den?!
Edvards mamma åker icke vidare i spårvagn med Edvard. Hon tar en bil. Det blir dyrare, men också lugnare. Edvard tycker också mera om att fara i bil.
