OLYCKAN MED ANNA-LISA.
Fru Göransson hade bott hela sommaren på landet. I en liten stuga långt ute i skärgården. Och haft det alldeles förtjusande. Barnen blevo solbrända, fru Göransson själv såg ut som i sin allra bästa ungdom och herr Göransson hade magrat sex kilo av morgonrodden efter gäddan, som dock tyvärr höll sig ännu magrare—så smal att man aldrig fick se den.
Göransson var grosshandlare. Han handlade med kolonialvaror och det är en rätt god affär. Kaffe och te och sydfrukter ska ju folk alltid ha. Därmed lämna vi Göransson.
Anna-Lisa var fyra år och är dotter till Göranssons. Hon är den yngsta dottern. Hennes syster Elisabet, som inte alls har med den här upprörande historien (man skall strax få se!) att göra, är 2 år äldre. Hon är alltså 6 år. Tänk, vad tiden går!
Då kriget kom, flyttade Göranssons in från landet. Inte därför att Göransson bara betalt halva hyran (ehuru det kom väl till pass), utan därför att fru Göransson icke ville bli tillfångatagen av fienden. Göranssons flyttade in hals över huvud, kastade ned det nödvändigaste i några lårar huller om buller och gåvo sig i väg och kommo lyckligt och väl i land vid Nybroviken utan att fienden hade upptäckt fru Göransson.
Och nu bodde Göranssons i våningen. Och fru Göransson lade varje afton säkerhetskedjan på tamburdörren och fick ofta sin man att gå upp mitt i natten, tända ett ljus och slå under sängarna med en eldgaffel allt under det att fru Göransson grät (konvulsiviskt) och ropade:
—Vad skall det bli av mig, arma olyckliga varelse! Jag kände alldeles tydligt att han rörde vid sängbotten! Om man ändå kunde få upp en polis!!
Om dagarna var fru Göransson lugn. Hon drack kaffe hos Bergs med Amelie och åt bara tre bakelser ty »tiderna ä verkligen förfärliga, tänk, dom har höjt saltet med fyra öre och vad får man inte ge för lingonen, det är så att man inte vet vart man ska ta vägen och tänk om fienden etc.».
Då fru Göransson druckit kaffet går hon och Amelie och Anna-Lisa ned i Kungsträdgården för att Anna-Lisa ska få leka i sandhögen. Och då sitter fru Göransson och Amelie på ett säte bredvid och tittar på allt folket som går förbi.
Och nu börjar det som skall hända.
Anna-Lisa blir trött på att gräva i sanden och hon tycker att det är mycket otrevligt att en liten gosse som hon aldrig har sett förut och som hon inte är presenterad för och som har fräknar på näsan, sitter och häller sand innanför hennes klänning, på halsen, så att det rivs. Anna-Lisa lägger ifrån sig hinken och spaden och sätter sig tyst och stilla på sätet bredvid tant Amelie, ty bredvid mamma sitter en tjock herre, som är violett i ansiktet och som då och då säger: Poh! Poh!
Anna-Lisa sitter illa på soffan. Sofforna i Kungsträdgården äro gammalmodiga. Man sitter illa på dem. När gör stadsfullmäktige något åt den saken?
Anna-Lisa lade det ena benet under det andra för att sitta bättre. Det kan en dam mycket väl göra. Om hon är fyra år. En dam om 20 år kan inte göra det på grund av uppfostran, blyghet, fördomar och framför allt på grund av den moderna kjolen.
Det var vänstra benet Anna-Lisa lade på sätet och samma bens fot var det som helt plötsligt utan att Anna-Lisa hann hindra det åkte in mellan två bräder på sätet. Anna-Lisa försökte genast dra ut foten ur springan men det gick inte. Foten satt fast. Den stack ut på undersidan av sätet.
Fru Göransson sade:
—I morgon dag låser jag in varenda matbit! Människan äter mej ur huset! Adolf får säja vad han vill.
Amelie sade:
—Jag tror jag ska ta en människa som kommer och går, så slipper man maten!
Den äldre herrn med det violetta ansiktet sade: Poh! Poh!
Och i detsamma skrek Anna-Lisa till. Hennes skrik fyllde luften mellan Hans Majestät Konung Karl XIII och Wahrendorffsgatan. Den lille gossen med fräknarna på näsan reste sig sakta upp från sandhögen. Man såg på honom att han tänkte: det är mitt fel. Så vände han ryggen åt alltsammans och gick, utan att vända sig om, raka vägen till sin fader och moder som bo i Vasastan och som äro mycket hederliga och allmänt omtyckta personer. Modern har matvaruhandel. Hennes kroppkakor äro de bästa i kvarteret.
Anna-Lisa fortfor att skrika. Hennes moder och tant Amelie rusade upp från sina platser och den äldre herrn sade:
—Barnet skriker!
Amelie svarade spetsigt (hon kan vara spetsig):
—Det förefaller så!
Fru Göransson ropade:
—Herregudihimmelenstron, barnet har ju fastnat med sin lilla fot mellan spjälorna! Ta ut foten, Anna-Lisa! Hjälp henne, Amelie!!
Foten satt kvar. Amelie drog i Anna-Lisa uppifrån och fru Göransson låg i sanden och försökte underifrån att få loss foten. Anna-Lisa skrek.
Den äldre herrn reste sig och sade:
—Foten har fastnat i sätet.
—Tala om något nytt! skrek Amelie.
—Herregudihimmelenstron, vad ska jag ta mej till—vi som ska vara hemma till middan! sa fru Göransson.
Anna-Lisa skrek.
Människor som gingo genom torget stannade och ställde upp sig i ring runt om platsen. Personer som gingo på Arsenalsgatan sågo att något var i görningen och kommo springande.
Den äldre herrn såg på Anna-Lisa och sade:
—Det finns tre sätt att ordna saken. Antingen får sätet sågas sönder eller får barnet sitta så länge att det magrar loss eller också måste foten amputeras.
—Odjur! skrek fru Göransson.
—Att såga sönder sätet, fortfor den äldre herrn, låter sig ej göra utan tillstånd av Drätselnämnden och att få ett sådant tar ungefär 4 månader—
—Är det inte bäst att skicka efter ambulansen? sade ett fruntimmer som stod längst bort i kön och som trodde att det var fru Göransson som låg på marken, och som blivit sjuk.
—Det finns inga ambulansvagnar som är gjorda för säten med fastsittande barn, sade den äldre herrn. Jag förmodar att sätet måste följa med.
Folksamlingen var nu så stor att en polis som stod på Arsenalsgatan vände sig om för att slippa bli störd.
—Tira, grabbar, ropade en pojke, som var på väg hem från skolan, dom har tagit en spion! De ä han me ansiktet!
—Ä han tysk, sade en liten flicka som går i Åhlinska skolan och som hade utslaget hår som var lockat med tång.
Anna-Lisa skrek.
—Vem är det som har slagit det lilla barnet? sade en äldre fru som gått ut ett ärende åt sin man som låg hemma och hade vatten i knät. Man ska aldrig slå barn! Kom ihåg det! sade hon till Amelie. Det går mycket lättare med mildhet.
Amelie svarade icke. Hon var sysselsatt med att sträcka upp ett stadsbud som hela tiden yrkade på att man skulle vända upp och ned på sätet och skaka på det så att flickan kom loss!
Nu kom polisen. Det blev tyst i folksamlingen. Han banade sig väg fram till sätet och sade till fru Göransson som fortfarande låg på marken:
—Vad gör ni med barnet? Stig opp!
Fru Göransson steg upp. Polisen kastade en blick på Anna-Lisa och så sade han:
—Hon har fastnat med foten.
—Det är just vad jag sa för en halvtimme sen, sade den äldre herrn, men det var ingen som trodde mej.
I detsamma kom två kompanier av Göta garde tågande fram genom Arsenalsgatan. De hade varit på marsch och hade musik med sig. Trummorna smattrade och tonerna av musiken flöto ut över lindarna i Kungsträdgården. Folksamlingen kring Anna-Lisa upplöste sig själv. Alla sprungo för att se på militären. Endast polisen stannade kvar hos fru Göransson, Amelie och Anna-Lisa.
—Om damerna lova att inte tala om det för någon människa, så ska ja ta loss flickan, sade konstapeln.
—Naturligtvis! svarade Amelie och fru Göransson.
Konstapeln tog upp ur fickan en stor fällkniv.
—Människa, vad tänker ni göra?! skrek fru Göransson som var moder till ett barn som satt fast i ett säte.
Konstapeln svarade icke. Han började i stället skära i sätet i motsatt ända där Anna-Lisa satt fast. Då han var färdig, sköt han Anna-Lisa bort till den utvidgning han gjort i springan och så lyfte han upp den fångna foten. Anna-Lisa var fri.
—Det var förfärligt snällt, sade fru Göransson, och så tillade hon av gammal vana: hur mycket är jag skyldig?
—För all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnör, det var mig ett nöje att göra er den lilla tjänsten.
Amelie och fru Göransson gingo genom allén med Anna-Lisa emellan sig.
På Hamngatan sade Amelie:
—Det var en vådligt stilig karl, den där polisen. Han påminde något om din man.
—Min man! sade fru Göransson och stannade mitt på gatan, min man!! ser han ut som en poliskonstapel?!! Nej, vet du, Amelie!!
Sen var jag inte med längre.
