HERR STEN.
Min dotter har en lekkamrat som också är hennes fästman. Hon erkänner det icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset, ropa alla barnen i bostadshuset:
Fästmö och man kysste varann högt upp i skorsten med viskan i hand!
Jag ligger i fönstret och hör sången, som är avsedd att vara en nidvisa, och jag tänker: vad tiden ändå står stilla trots allt som händer—precis så sjöng man om mina öron, då jag kom hand i hand med min allra första väninna. Och det är så många år sedan.
Bostadshuset kallas så därför att varje våning äges av sin hyresgäst, som därför betalar en rätt liten summa om året. Hyresgästerna bilda en förening om huset. De äro allesammans hyggligt folk och deras barn äro icke sämre—men heller icke bättre än andra. De barn som sjöngo smädevisor över min första kärlek bodde icke i Bostadshus—de voro lika grymma ändå. Hyresbeloppet är tydligen icke det avgörande för karaktären.
Min dotters lekkamrat heter alltså Sten och är 6 år på det sjunde. Detta på det sjunde är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore 6 år.
Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra. Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden. Han är trött på sina leksaker och det är ännu tre långa timmar tills Anna-Clara kommer från skolan.
Men han går ändå upp till oss. Då jag öppnar dörren, står han i förstugan och frågar:
—Ä Anna-Clara hemma?
—Nej, säger jag, hon är i skolan.
—Jaså, säger Sten, och så stå vi där.
—Stig in ändå, säger jag, och se hur vi ha det!
Så har det gått till många gånger. Jag börjar bli litet högfärdig, ty jag tror, att det är mig han söker fast han säger, att det är Anna-Clara.
Han sätter sig i den gamla björksoffan och ser mycket allvarlig och tänkande ut. Det är som han letade efter ett samtalsämne. Inte kunna vi tala om vädret, det är för banalt, jag ser att han längtar hem, men så kommer det som gav uppslag till denna berättelse. Detta med lampan.
Det är en lampa av koppar, gjord av en ung konstnär, en stor vid ring, som är fäst vid tre grova kedjor, som löpa rätt ned från taket. På ringen, som uppbär de elektriska lamporna, har konstnären hamrat en lustig serie bilder. Det är ett förhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit lös och som framför sig, runt ringen, jagar en hel del människor, som en gång tillhört dagens krönika. Man känner väl igen deras ansikten och figurer. Där är den radikale politikern, musikern med den kala hjässan, hovpredikanten, teaterdirektören och den en gång mäktige polischefen. Runt ringen löpa de, förföljda av det hemska vidundret med det öppna gapet.
Sten tittar rätt på lampan som om han aldrig sett den förut och så säger han:
—Får djuret inte tag i dom?
—Nej, säger jag, de springa undan.
—Ja, men när de stanna!
—De stanna inte, de bara springa.
—Ja, men bli de aldrig trötta?
Jag blir intresserad. Något försiggår.
—Vad menar du, säger jag.
Han blir ivrig och så svarar han:
—Han måste ju få tag i dom och äta opp dom, för inte orkar dom springa i evighet!
Nu börjar jag förstå honom. Nu gäller det att gå försiktigt fram så att vi inte falla.
—Tycker du att dom springer? säger jag.
—Ja visst springer dom.
Jag letar fort fram en låda med fotografier över allt möjligt som jag själv tagit. Där är också en fotografi av några hästar på en kapplöpning. Jag visar honom den och säger:
—Ser du att hästarna springa?
—Inte! svarar han.
Då är jag på det klara med saken. Jag skulle kunna säga till honom:
—Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptäckt konsten. Denna bild på lampan rör sig, lever, därför att en konstnärs levande hand och hjärna gjort den, men hästarna på fotografien stå stilla, ty kameran är död. Konstnären har återgett en hel rörelse, då kameran blott kan ge ett moment av en rörelse.
Men detta är för lärt. Det går inte. Jag ringer upp konstnären som gjort lampan och så säger jag:
—Käre vän, du måste hjälpa mig med en sak. Här är en ung man som fått se din lampa och nu vill han nödvändigt veta vilka som tröttna först, de löpande människorna eller den vilda Urhunden.
Konstnären tror, att jag driver med honom, och så säger han:
—Hälsa och säg att de tröttna aldrig. De komma att springa i evigheters evighet så länge kopparn håller!
Jag skall just berätta detta för min gäst, då min dotter kommer inrusande direkt från skolan. Då hon fått av sig kappan och mössan och slängt böckerna på kistan i tamburen, tar jag fram henne till lampan och säger:
—Hur tror du att det går med de här gubbarna? Tror du Urhunden får tag i dem till slut? Sten tror, att han kommer att äta upp dem en vacker dag. Vad tror du?
Anna-Clara såg på oss bägge så nedlåtande som endast en kvinna kan se på två dumma karlar och så sade hon:
—Usch, vad ni ä dumma. Dom ä ju inte levande—de ä ju bara som dom föreställer!
Då drogo vi oss tillbaka mycket generade och jag tänkte:
Min dotter saknar all konstnärlig begåvning—gudivaretackochlov!
Men hur skall det gå för Sten?
