EMANUEL.
Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel, och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre. Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt:
—Tjocka farbror!
Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte:
—Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!
Leendet som gick genom vagnen blev ännu gladare, men Emanuels moder nöp Emanuel i benet och sade:
—Små gossar ska inte tala högt. Små gossar ska vara tysta. Emanuel blev tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av förakt.
Vi voro vid Stocksund, när Emanuel fick se vagnens äldsta dam. Hon satt mitt på bänken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett något så gammalt. Han såg på henne länge, och då han märkte, att hon putsade sin näsa, sade han:
—Gamla tant inte peta näsan!
Nu skrattade hela vagnen—konduktören mest—och Emanuels moder sade:
—Så får Emanuel inte säga! Emanuel skall vara tyst!
Emanuel kunde inte förstå detta. Själv var han förbjuden att peta näsan, varför fick då gamla tant göra det? Få gamla människor göra det, som små gossar inte få göra? Emanuel vände sig till sin fader och sade:
—Emanuel också peta näsan!
—Nej, sade Emanuels fader, det får icke Emanuel göra. Ingen människa får peta näsan. Inte gamla människor heller!
Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick två vilda blickar från den gamla tanten och Emanuels moder.
Emanuel förstod att stämningen var tryckt. Han ville göra något för att höja den. Han ställde sig upp på soffan, såg ut genom fönstret och sade:
—Ävla väder i da!
Det uppstod en egendomlig rörelse. Emanuels fader och moder blevo i hög grad förlägna och allas blickar sade:
—Detta är en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder äro dåliga människor, som lära sitt barn sådana fula ord. Samtalstonen i familjen är synnerligen dålig.
Emanuels moder, som satt vid förtvivlans brant, nöp Emanuel mycket hårt i benet och sade:
—Så får Emanuel aldrig säga! Det är mycket fult!
Passagerarnas blickar sade:
—Det är så dags nu att säga ifrån! Det skulle ni ha gjort hemma!
Emanuels fader, som såg detta, blev het och sade högt:
—Gossen förstår inte, vad han säger. Någon dålig människa har lärt honom att säga så.
—Det är hans fader som lärt honom! sade alla blickarna.
Fadern vände sig till barnet och sade:
—Emanuel får inte säga ävla väder. Det är mycket fult. Pappa säger aldrig så.
Vagnen var vid Östra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och då Emanuel gick genom vagnen, skrek han högt:
—Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder!
Passagerarna sågo ut genom fönstren och försökte tänka på något annat, men den gamla tanten sade:
—Krökes i tid, det som krokigt skall bli! Så nu är Emanuel krökt!
