S.S.U.H.
Emanuel är 14 år och går på gymnasiet. Han är längre till växten än sin moder och då han blir arg och talar högt hör man att han är i målbrottet.
Vid den tiden kommer han en dag till mig och säger:
—Kan jag få 75 öre?
—Till vad?
—Till inträdesavgiften i S.S.U.H.
—Är det någon ny idrottsförening?
—Nej, det är Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.
Jag sjönk ned i en soffa.
—Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.
—Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt.
Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen.
Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H.
Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade:
—Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle?
De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.
Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch.
—Skall du inte ha?
—Nej, svarade jag, ty jag hade just då ingen lust på punsch.
Emanuel hörde det och då min vän gått, kom han till mig och sade:
—Pappa får naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa är ju inte medlem av S.S.U.H.
I detta ögonblick gjorde jag det enda som kunde göras. Jag tog hans hand, tryckte den och sade:
—Tack—tack!
En stund senare föll det mig in, att det inte alltid är vi äldre människor, som äro de överlägsna.
