POKER
—Ska vi ta de här bordet?
—Har du inget annat—jag vill ha ett med falluckor och extra lekar inunder skivan.
—Hur många ä vi?
—37.
—Jaså 5. Ska vi ta ut kort?
—Ja, till och med åttorna. Det blir bekvämast.
—Låt oss tala allvarligt.
—Varför de?
—Då bryr jag mig inte om det hela.
—Alltså bli vi bara fyra. Skönt.
—Bråka nu inte. Sitt ned. Vi ta ut till och med fyrorna.
—Förlåt jag frågar, var det inte poker herrarna tänkte spela? Alla korten med och ingen joker!
—Ingen joker!! Var ä min överrock? Jag går in i en annan klubb!
—Sitt ned. Vi ta alla korten med och joker.
—Det är inte poker, men det gör detsamma. Jag uppoffrar mej! Hur hög ä maxen? Ä de dom här korten ni tänker använda? Finns de någon mangel i huset? Och kemisk tvättinrättning? Spår dina barn? Lägger jungfrun patiens?
—Det här blir ingen ordning. Hit med korten! Jag ger!
—Varför det?
—Maxen 1,25 och dubbelmax 2,50.
—Det var enkelt och smakfullt. Är du bortbjuden på kaffe? I vilka familjer går du? Bor du i Vasastan? Maxen 5 kronor och ingen dubbelmax.
—Kan du låna mej 100 kronor?
—Nej, kan du? Ge nu och prata inte smörja!
—Man brukar ge ett i taget.
—I bättre mans barns hus, ja. Här ge vi 3.
—Sats!!!
—Flåt, flåt!
—Straddla!!!
—Nä.
—De här va trevligt! Hur ser joken ut i den här boskapen?
—Går du med? Sitt inte och söla! Tekniken! En krona kostar de!
—Kort!
—Nå, blir det något av? Hur länge dröjer de?
—Fem friska.
—Det fattas en krona.
—Jag har satt.
—Det är ingen som betvivlar de.
—Du har väl glömt själv.
—Det är jag som har glömt. Varsgå!
—Nå, du är blind. Får du någe ur dej?
—Så gott va de ja.
—Har du tretal då?
—Innan vi gå vidare, hur mycket får man för royal straight?
—Nu frågar jag dig allvarligt på heder och samvete: har du något att föreslå?
—Nej!
—Då frågar jag dig ännu en gång utan heder och samvete: har du något att föreslå?
—Nej!
—Sakta. Ska vi öka?
—Nej!
—Tänk på ditt tillkommande liv: ska vi dela?
—Nåja, de va inte mycket.
—Du klagar—25 öre.
—Ja sa inte vad som inte var mycket.
—Kan tro de! Du menade väl håret på din gamla mormor??
—Jag har fått sex kort.
—Angår oss inte.
—Vad skulle du köpa på dom här?
—Inga råd.
—Jag har lagt mej.
—Tag guldet!
—Vad hade du?
—Arton äss på given hand.
—Nej, men jag hade verkligen en straight till ässet.
—Då gör vi jack.
—Nå, träffade du henne i går?
—Jo, var lugn.
—Ä hon vid Vasan?
—Jojomän.
—Jäkla stilig flicka. Känner du systern?
—Den lilla ljusa?
—Åja, inte så liten.
—Hör nu!! Vad är meningen? Ska vi sitta och ta opp tiden med era privata arvsangelägenheter?! Ha vi kommit hit för att spela kort eller ej?
—Jag såg henne på Fredsgatan i går.
—Va hon ensam?
—Jag har satt! De va då fan!! Räkna efter själv!!!
—Hon hade Elsa med sej.
—Vad öppnade du på?
—Ä inte flush bättre en full hand?
—Inte när alla kort ä me.
—De va lögn!
—Ta hit lexikonet! Ring upp Berggren! Han vet det!
Så långt har man hunnit, då dörren sakta öppnas och en liten gosse med ljusa lockar blir synlig i dörröppningen. Han är klädd i en lång vit skjorta, vars nedre kant täcker hans bara fötter.
Spelet stannar och allas ansikten vändas mot dörren. Gossen ser på alltsammans med sina frågande, undrande ögon och så säger han litet darrande i rösten:
—Jag ville—bara—säga god natt—åt pappa—pappa glömde det.
Det blev alldeles tyst för några sekunder. Tankar försökte tänkas. Så kom en jungfru, tog in barnet och gav det smäll, varpå spelet fortsattes som förut.
