SARA.
Eva blev mycket glad då jag kom på visit.
—Så roligt, sade hon och kom emot mig i dörren. Edvard har rest till stan, han har så mycket att göra.
—Det är så vackert väder, sade jag. Litet kallt, men klar luft, man går så lätt.
—Jag har suttit och undrat om jag törs ta ut Sara. Tror du det är farligt?
—Jag känner så litet till småbarn och jag kommer inte själv ihåg om jag brukade gå ut när jag var åtta månader.
—Ser du, doktorn har sagt, att hon mycket väl kan vara ute om det är ända till fem grader kallt, men inte mer.
—Och det är i dag?
—Jag har tittat på termometern. Det är fyra grader, men Edvard säger att fönstertermometrar visa alltid fel. Husets värme inverkar på kvicksilvret. Alltså skulle det vara kallare än det är.
—Det är mycket möjligt. Om du nu mäter upp husets värme och drar den ifrån kylan ute, du förstår, så får du veta hur kallt det är ...
—Hur menar du? Hur skall jag kunna mäta upp husets värme?
—Det vet jag inte. Jag förstår inte alls sådana saker, men jag tror att om du hänger upp en termometer i ett träd i trädgården och låter den hänga en stund, så kan du sedan se efter om du törs ta ut Sara.
Eva stannade på tröskeln till det stora vardagsrummet. Hon stod alldeles stel och rak som en staty och hennes pupiller vidgade sig och blevo stora som de bli på den som spänt lyssnar.
—Hörde du något? viskade hon till mig.
—Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud!
—O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den här tiden, hon skall ha mat.
—Jaså, sade jag, och så gingo vi in och satte oss i den vackra gamla björksoffan.
Eva tog sitt handarbete, det gamla kära handarbetet, som från början var avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det är åtta år sedan dess. Evas handarbete skulle nu passa som ridå till en medelstor teater. Jag såg på hennes händer, då hon sydde, och jag tänkte: tiden står still, de äro lika vackra som för tio år sedan.
Så sade hon:
—Edvard berättade, att du tänkte köpa det där huset, är det sant?
—Ja, sade jag, jag har tänkt över affären, och jag kommer nog att göra den. Ser du—
Eva lade ned arbetet och sade:
—I går hörde vi alldeles tydligt att hon sa mam-ma, mam-ma! Tycker du inte det är underbart?
—Jo visst, sade hon det alldeles tydligt?
—Så tydligt som jag säger det nu.
Det blev tyst och så sade Eva:
—Du sa något om huset. Hur mycket kostar det?
—Tre hundra tusen, men det är mycket intecknat.
—Hör du, vad menas med intecknat? Edvard talar också om inteckningar.
—Jo ser du, om du äger ett hus och du behöver—
Eva lät arbetet falla i golvet, reste sig sakta ur stolen, smög sig på tå tvärs över rummet, stannade vid en dörr, lyssnade och kom leende tillbaka.
—Jag trodde att hon vaknat. I går, när jag kom in, låg hon alldeles vaken och bara såg på mig. Är det många våningar i huset?
—Ja, rätt många. Och så är det butiker.
—Då kan du få in stora hyror. Tänker du höja dem?
—Inte ännu, det är så dåliga tider, men när krisen—
—Tänk, vi måste ställa stolar runt omkring henne. Edvard talade om att han haft en kusin, som ramlade ur vagnen, när hon var sex månader och hon blev låghalt för hela livet, vad kostar en sexrumsvåning?
—Det är olika, 2,400 och 2,600. Med alla bekvämligheter.
—Varmt och kallt vatten i toaletten?
—Ja visst.
—Du kan inte tro, vad man har nytta av det. När vi bada Sara, så går det så lätt, men tänk, i går tog Jenny det två grader kallare och hon skrek inte alls, men när jag fick se det, hällde jag på, så det blev två grader varmare än annars och så har du väl hiss i hela huset?
—Ja visst, även i köksuppgången.
Det ringde i telefonen. Eva sprang ut i tamburen och svarade:
—Hallå, nej kan du tänka dej, inte ännu, hon har sovit i tre timmar. Varför vill du inte köpa den? Faster Amelie säger att det inte alls är farligt, om man tvättar dem ordentligt och kokar dem i ett par timmar. Å, det är väl andra som har nappar. Sa doktor Jonsson det, frågade han hur mycket hon vägde? Nej, vad säger du, kan hon inte gå ännu? Och i Italien som dom lindar barnen på en bräda för att de ska växa raka. Nej, det är fyra grader. Jenny har gått till speceriaffärn för att köpa tvål, vill du hämta de där bindlarna när du—
Här tog jag upp ett visitkort ur min plånbok och skrev:
Förlåt, men jag blev hastigt upptagen. Kommer igen en annan gång!
Jag lade kortet på handarbetet och gick ut i tamburen. Eva fortsatte att tala i telefon. Jag tog på mig hatt och rock. Eva såg och hörde intet. Hon talade i telefon.
Jag lämnade huset och gick till stationen, for hem.
I dag på morgonen mötte jag Evas man.
—Så roligt att träffa dig, sade han. Eva talade om att du köpt det där huset. Hon ville så gärna veta något om det.
—Säg henne, sade jag, att om hon lindar henne väl och lägger varmt på henne så kan hon ta ut henne om hon inte sover när hon vaknat och det är fyra grader kallt om man bortser från husets värme och dessutom lägger på minnet att badvattnet inte är för kallt när det är två grader varmare än i Italien, där dom har napp från faster Amelie och lindar barnen på bräder så att dom inte ramlar ur vagnen och blir raka i ryggen—
Evas man såg sig om efter en poliskonstapel och då ingen kom, vände han mig tvärt ryggen och sprang hela gatan utför. Förmodligen sprang han ut till landet. Han trodde att något hade hänt Sara.