Alla hafvets vilda vågor.
Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett litet hus högt uppe på ett berg med sina två små barn, Fridolf och Violanta.
Huset låg mellan stora träd, men framför det var en öppen plats, hvarifrån man kunde se långt bort öfver fält och skogar, ängar och åkrar, höjder och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå strimma, och det var hafvet.
Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa fram, som hastigt växte till en bäck, brusade ned öfver stenarna och mellan buskar och snår sökte sin väg mot dalen.
Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade spunnit, medan barnen plaskade i vattnet med sina nakna fötter eller byggde små båtar, som de satte ned i bäcken och läto segla öfver fallen.
Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern med allehanda arbete. Fridolf bar vatten från källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården.
Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern satt hon mest inne vid sin slända, men när våren kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till bäcken för att tvätta den ren.
Hon var nu sexton år gammal och en lång och vacker flicka.
Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken med sin ull. Hon låg på knä i gräset, böjd öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver hennes händer och störtade ned mot fallen.
Det såg ut som om alla vågor hade så brådt att komma nedför berget och ut mot slätten. Violanta låg stilla och såg på det hvita, skummande vattnet, och så frågade hon:
»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?»
Då ropade bäcken högt:
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» och stormade vidare.
Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd.
Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades ett helt snöfall af hvita blommor ned i bäcken och flöt bort med strömmen.
»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni fina, hvita blommor?» frågade Violanta, då hon såg blommorna hvirfla bort.
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade körsbärsblommorna och försvunno öfver sluttningen.
När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man se, huru den blå randen vid horisonten blef mörkare och mörkare och till sist hotande svartblå.
»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade Violanta modern.
»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern.
Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett lyckligt lif tillsammans där uppe i det lilla huset på fjällåsen.
Alla de vilda rosorna voro utblommade, och körsbären började mogna.
En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans under körsbärsträdet vid bäcken.
»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det finns något vackrare ställe på jorden än här?»
»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. »Jag har ju aldrig sett, hur det ser ut på andra ställen.»
»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, som äro så lyckliga som vi!» sade Fridolf.
»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi veta ju inte, hur andra ha det!»
»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände Fridolf, »och alla dagar likna hvarandra här.»
»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta och suckade.
I detsamma föllo några mogna körsbär ned från trädet i bäcken och sköljdes bort med strömmen.
»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» ropade Violanta.
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade bären och försvunno som två bloddroppar i strömmen.
Violanta reste sig och såg ut öfver det vida landet under henne.
Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten mörknade den blå strimman.
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »Till dem vill jag också gå!»
Fridolf skrattade.
»Du går inte från mor och mig och från vårt kära lilla hem här uppe bland körsbärsträden,» sade han.
Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det var något hon funderade på.
Hon började bli så underligt tyst och satt helst ensam vid bäcken och såg ut öfver det vida landet vid hennes fötter.
En morgon, då modern och Fridolf vaknade, var Violanta borta.
De sökte henne öfverallt, de väntade från morgon till middag och från middag till afton, men hon kom icke.
Då gick modern till bäcken och frågade den:
»Kan du säga mig, du brusande bäck, hvem som har lockat bort min flicka?»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng bäcken och skummade vidare.
Då såg modern upp i körsbärsträdet och frågade:
»Kommer hon aldrig tillbaka? Kommer aldrig mitt barn igen?»
Då skakade körsbärsträdet sin krona och hviskade:
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!»
Men då gräto modern och Fridolf, ty de kände med sig, att de aldrig skulle se Violanta mera.
Tidigt en klar höstmorgon hade Violanta vaknat.
Hon steg upp och smög sig på bara fötter ut ur huset, och först då hon var utanför tog hon på sig skorna.
Hon band en röd och hvit bomullshalsduk kring hufvudet för att icke solen skulle bränna henne för mycket, och så började hon springa.
Hon följde bäckens fall från den ena klippafsatsen till den andra, till dess hon nådde dalen.
Där flöt bäcken långsammare fram i många slingringar och krumbukter, som om den nu riktigt ville se sig omkring, och på båda sidor om den stodo långa rader af pilar och albuskar för att se på, huru fort den kunde springa. Den sorlade och skrattade och sprutade vatten öfver de blå förgät-mig-ejerna, men den skyndade sig alltjämt vidare.
Småningom växte den i djup och bredd och strömmade nu som en bred å genom den tysta, mörka skogen, där de höga träden susade öfver den.
Violanta sprang alltjämt bredvid den.
»Jag följer den,» tänkte hon. »Jag följer den, hvart den går! Då skall jag väl till sist nå dem, hafvets vilda vågor!»
Och ån växte och växte, och nu gick den fram i kraft och ro som en mäktig flod. Den nådde en stor, blank sjö och kastade sig i dess vågor, men Violanta följde sjöstranden, och vid motsatt ända af sjön kom floden åter fram, starkare och friskare, som om den hade samlat nya krafter af sjöns vatten.
Men just här låg en kvarn.
Mjölnaren, som byggt den, hade lagt broar öfver floden, och dess vågor drefvo de stora hjulen i kvarnen.
Här var ett larm och ett stoj af de brusande böljorna och de klapprande kvarnhjulen, så att det dånade i Violantas hufvud. Högt på trappan öfver hjulen stod mjölnaren själf. Han var rund och hvit som en mjölsäck, och bredvid honom stodo hans tre små barn, runda och hvita som nygräddade hvetebullar och med ögon så svarta som russin.
Då mjölnaren fick syn på flickan, som kom springande, ropade han till henne:
»Hvart bär det af, flicka lilla, så tidigt på dagen?»
»Till hafvets vilda vågor!» svarade Violanta och ville springa vidare.
»Å, stopp litet!» ropade mjölnaren. »Vänta du litet och lugna dig hos oss! Inga vågor kunna vara vildare än dem, som gå i floden, men jag har i alla fall tvungit dem, att drifva kvarnhjulen och att mala säden, och du må tro, att här i kvarnen går det lustigt till, både med arbete och dans.»
Violanta stannade.
Hon hörde kvarnhjulen dåna och klappra, hon hörde dem skratta och sjunga inne i kvarnen, och det var något så friskt och muntert vid alltsammans, att hon kände sig glad.
»Vill du komma i min tjänst,» sade den tjocka mjölnaren på trappan, »så skall du få fullt upp med mat och dryck och en ny klänning till julen.»
»Hurudant är klänningstyget?» frågade Violanta.
»Ja, det får du se till julen,» svarade mjölnaren och skrattade.
Violanta stod ännu en stund och betänkte sig och såg bort öfver flodens hvitfradgiga vågor, men hon var ganska trött af den långa väg, hon hade sprungit, och hon tyckte, att den stora trädgården, som hängde öfver muren, vid kvarnen, såg så hemtreflig ut, och så tog hon tjänst hos mjölnaren.
Här stod arbetet nästan aldrig stilla.
Hjulen gingo natt och dag, och säck efter säck af det hvitaste mjöl blef buren upp på vinden.
Mjölnaren var lika vänlig och snäll, som han var tjock och fet, och hans hustru var ännu vänligare och ännu fetare än han. De hade goda inkomster och voro goda mot sitt folk, och arbetet gick med lif och lust.
De enda, som icke arbetade, voro de små barnen. De sutto för det mesta på mjölsäckarna och åto hvetebullar, lekte kurra gömma mellan säckarna på vinden eller stodo och sågo på hjulen, som snurrade rundt i floden.
Violanta var en stark och kraftig flicka, som arbetade med lif och lust på allt man gaf henne att göra och blef omtyckt af både husbondfolk och tjänare.
Och lika rask, som hon var i arbetet, lika lätt var hon i dansen.
Om lördagskvällarna, när veckans arbete var slutadt och hjulen stannade, fick folket tillåtelse att dansa på den gröna planen ofvanför fallet.
Här var det friskt och skönt öfver de brusande vågorna, som hvirflade förbi där nere, medan karlar och flickor hvirflade omkring i dansen.
Förste mjölnardrängen spelade fiol, och det var en duktig gosse med ett gladt sinne och ett par glada ögon. Han spelade fortare och fortare för att se, hur lätt Violanta kunde svinga sig och hur högt hon kunde hoppa, och så skrattade han och sade:
»Jag tror minsann du är rappare än själfva kvarnhjulen!»
Då julen kom, fick allt folket sin lön och därtill en julklapp. Violanta fick ett par nya skor och så klänningstyget, som hon hade fått löfte på.
Det var ett godt, hemväfdt ylletyg, grått, med blå fasoner, liksom små blad.
Men Violanta kände sig ganska besviken.
Hon hade tänkt sig något gullgult med flammor, eller något ljust med rosor, men mjölnarhustrun förklarade för henne, hur stark och användbar hennes klänning skulle bli, och så tänkte hon icke mera på den saken.
Hela jultiden gick det muntert till i kvarnen med dans och spel, med hembryggdt öl och saffransbullar så stora som gluggarna i kvarnen. Det kom besök från andra kvarnar och gårdar för att vara med om kvällsgillena, och alla gossar, som kommo, ville gärna dansa med Violanta.
Hon var så ung och vacker och kunde dansa som en hvirfvelvind. Förste mjölnardrängen måste ständigt fram med fiolen, men medan han spelade, följde hans ögon Violanta, och hvar gång hon gick förbi honom, sände han ett vänligt ord efter henne.
Då hände det en afton, då Violanta dansade, att hennes fläta föll ned. Den upplöste sig och håret böljade kring hennes hals och skuldror.
Hon sprang sin väg för att åter fläta det, men då hon kom förbi mjölnarsvennen, grep han i toppen af håret och ropade:
»Nej, se på hafvets vilda vågor!»
»Hvad menar du med det?» frågade Violanta och stannade.
»Jag menar bara, att dina lockar fladdra och rulla som hafvets vilda vågor!» sade mjölnardrängen mildt. Han tyckte, att Violanta såg så mörk ut.
Men det var som om hans ord hade påmint Violanta om något, hon hade glömt, och från den kvällen var hon icke som förr.
Hon gick tystare till sitt arbete och dansade icke längre med samma lust.
Då våren kom, och häggen slog ut, gick Violanta ofta ned på den gröna planen öfver fallet och satte sig på den lilla bänken under de stora blommande häggbuskarna. Hon kunde sitta där länge och se ned i floden, och stundom gick hon vågorna så nära, att hon kände, hur det kalla skummet sprutade henne i ansiktet.
Medan hon satt där en afton ensam, kom mjölnardrängen gående och bad att få sitta litet bredvid henne på bänken.
Ja, det kunde han väl få, tyckte hon, och gaf honom plats på det smala brädet bredvid sig.
Först satt han länge och teg, som om han hade svårt att komma fram med, hvad han ville säga, men slutligen kom det.
Han frågade då Violanta så vackert och ödmjukt, om hon icke skulle kunna hålla af honom litet — helst mycket — och bli hans hustru.
Mjölnaren hade ökat på hans lön, och det skulle nog icke dröja länge, innan han kunde bli sin egen.
Ville nu Violanta lofva, att bli hans hustru, skulle han lofva, att göra henne hela lifvet så gladt, som en dans öfver forsen.
»Vi två äro ju som skapade för hvarandra,» tyckte han.
Violanta såg förvånad, nästan litet förskräckt på honom. Hon hade aldrig tänkt på, att hon och mjölnardrängen voro som skapade för hvarandra.
Men då hon såg på hans ansikte, hur ärligt han menade det, och hur rädd han var, att hon skulle gå sin väg utan att svara honom, satt hon kvar och tänkte.
Och hon tänkte, att en sådan vänskap som hans nog icke var så lätt att försmå. Han kunde arbeta som få och spela som ingen, och nog visste hon, att han hade ett hjärta, som man kunde lita på, men hon kunde ändå icke så där med detsamma riktigt veta, hvad hon ville.
Så bad hon honom komma tidigt nästa morgon till samma plats, där de nu sutto, så skulle hon säga honom sina tankar, och därmed måste han låta sig nöja.
Tidigt nästa morgon, innan solen ännu var uppe, gick Violanta ned till den gröna planen vid floden.
Luften var frisk och lätt. Balsampopplarna doftade, gräs och buskar stodo i vårens första grönska, och häggbuskarna hängde med sina hvita blommor ända ut öfver det hvita skummet i fallet.
Bofinkar och svalor sjöngo och skreko i munnen på hvarandra af jublande fröjd, och ute i floden rasade vågorna. Hvirflande och sprutande störtade de öfver fallet och ilade bort i stormande fart.
Violanta böjde sig så djupt ned öfver vågorna, att skummet sprutade henne i ansiktet.
»Hvart skynda ni er hän?» hviskade hon. »Hvart skynda ni er hän?»
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade floden och stormade vidare.
»Ack ja!» sade Violanta högt och bredde ut armarna. »Hafvets vilda vågor! — Dit följer jag också med!»
Och så band hon sin halsduk fast kring håret och sina skor fast på fötterna och började springa allt hvad hon kunde framåt den smala stigen, som förde genom hagarna längs floden.
Då solen steg upp, steg också mjölnardrängen upp och gick ned till den gröna planen vid fallet.
Då han icke fann Violanta där, log han och tänkte:
»Hon kommer nog! Solen har ju nyss gått upp!»
Så satt han där tills middagssolen glödde på vattnet, och då hon ännu icke syntes till, suckade han och tänkte:
»Hon kommer nog! Solen har ju inte gått ned ännu!»
Som det var helgdag, kunde han stanna där nere så länge han ville, och mat och dryck brydde han sig nu icke ett spår om; han satt endast och väntade på Violanta.
Men då solen till sist gick ned efter den långa ljusa vårdagen, och aftonrodnaden släcktes på himlen och dimmorna började stiga upp ur vattnet, grät han och tänkte:
»Hon kommer aldrig mera!» — och hon kom aldrig. — —
Men Violanta följde flodens lopp.
Den vandrade genom hagar och lunder, öfver fält och slätter, och så kom den till en lång ås af gröna kullar, mellan hvilka den smög sig fram.
Då floden och Violanta kommo fram på andra sidan kullarna, låg en härlig trakt framför dem.
Ängar fulla af högt gräs och doftande blommor bredde sig under höga ekar och lindar, och midt på den allra vackraste ängen låg ett stort hvitt hus i en blomsterträdgård.
Alla markiser för fönsterna voro nedfällda, och där såg så tyst och stilla ut, som om ingen skulle bo i huset, men då Violanta tittade in i trädgården, såg hon, att där måtte bo folk, ty allt var så vackert och vårdadt. Syrenerna stodo så fulla af hvita och violetta blomklasar, att det riktigt pöste om dem. Guldregnsbuskarna dignade under sina långa guldblommor, och alla blomsterrabatter lyste af färgrika tulpaner, aurikler och svärdsliljor.
Men allra vackrast tyckte Violanta dock, att det var ute på ängen. Gräset var silkeslent och grönt och alldeles fullt af doftvioler. De stora kastanjeträden bredde sina starka grenar till den svalaste skugga, hvarigenom solstrålarna glittrade och logo, och här, genom ängen, flöt floden så stilla och tyst, som om den hade lust att stanna med detsamma, så vackert var där.
Och nu såg Violanta, att i skuggan af ett af de stora kastanjeträden låg en kvinna i en hvilstol och läste i en bok.
Hon var lång och smärt och mycket blek. Hennes svarta ögonhår kastade en skugga på hennes hvita kinder, och öfver sitt svarta hår hade hon en violett slöja, som föll från hennes hufvud som två långa dunkla vingar på en nattfjäril. Hennes klänning var af det mjukaste silke och skiftade ljust i alla regnbågens färger.
Hon log så stilla, att Violanta först trodde, att hon sof, men plötsligt såg hon upp med ett par stora, tankfulla ögon.
»Kom närmare!» sade hon med mild röst och sträckte ut sin hand. Det var en smal, hvit hand, hvarpå blixtrade en blå ädelsten som en stjärna.
»Hvart springer du i denna sommarvärme?» frågade hon Violanta.
Violanta stannade andfådd och varm.
»Till hafvets vilda vågor,» svarade hon sakta.
»Jaså,» sade den sköna damen och log. »Den vägen gå så många, men de komma sällan tillbaka.
Stanna du hellre hos mig; jag kan behöfva dig, och här är godt att vara, och ju längre du stannar hos mig, dess mera kommer det att behaga dig.»
Då frågade Violanta på hvilket sätt hon väl skulle kunna vara henne till tjänst, ty nog tyckte hon att här var ett godt ställe att vara.
»Jo, ser du,» svarade den okända, »här ligger jag godt och stilla under de höga träden; jag kan se både himlen och jorden och floden, och jag kan läsa om alla naturens under i denna bok. Men ett fattas mig! Jag kan icke gå, utan måste alltid ligga stilla.»
Och så berättade hon för Violanta, huru hon förr hade vandrat omkring öfver allt. Ingen skog hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för brant. Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon nå och taga.
Men så hade hon en dag vandrat högt upp på ett berg, och ute på branten af en klippa hade hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig sett förr. Den hade den vackraste form och var lysande blå. »Blå som ädelstenen i min ring,» sade hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden, att hon genast hade förstått, att den skulle bli svår att nå, men hon kunde icke vända sina ögon från den, och hennes hjärta slog högt af längtan att få plocka den.
Så kröp hon försiktigt på händer och fötter ut mot afgrunden för att bryta blomman. Redan var hon den så nära, att hon sträckte ut handen för att taga den, men då gled hennes fot, och hon föll — icke ned i afgrunden, men långt ned utför berget, och där blef hon liggande afdomnad i ett stenrös.
Då hon åter kom till medvetande, fann hon sig liggande med bruten höft.
»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte ens plocka blommorna i min egen trädgård.»
»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung och frisk, du kan stiga upp till de höjder jag inte kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag aldrig har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor och de lättaste fjärilar och skaffa mig stenar och kristaller från bergen, och sedan skall jag berätta dig de underbaraste ting om dem!
Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna med guldskrift i den minsta lilla sten, och hvar enda blomma har sitt eget ord att säga.»
Violanta lyssnade till den sköna damens ord. Hennes röst var så mild och hennes ögon så strålande, och rundt om hennes hviloplats doftade violerna så ljufligt.
»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos dig! Här är godt att vara! Men hvad skall jag kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!»
»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. »Jag har glömt mitt namn!»
Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, men där fick hon icke lof att behålla sin grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt, kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn slöja öfver håret. Ingenting skulle tynga henne, så att hon obehindradt skulle kunna klättra upp på bergen och tränga in i skogarna.
Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste hon föra hem till Penserosa. Hon satte sig då till hälften upp på sin hvilobädd under kastanjerna, kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och lät Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så började hon med strålande ögon berätta Violanta om allt hon hade funnit.
Det var som om de blommor hon plockat, och som redan började vissna, åter blefvo friska och berättade om det ställe, där de vuxit, och om allt de hade sett och hört från det ögonblick de tittade fram ur jorden.
De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade sakta och fladdrade i de vackraste danser öfver Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade sakta bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och förklara.
Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden blef så rik, floden blef så djup och hemlighetsfull och himlen så hög och gränslös.
Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid sin härskarinnas fötter och lyssna till de visdomsord, som utgingo från hennes mun. Till och med när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin bädd och tyst såg upp i löfvet öfver sitt hufvud, voro hennes ögon så fulla af tankar, att Violanta ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne.
Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre Violanta lefde där, dess mera tyckte hon om att vara där.
Det var ju endast så litet hon kunde bära hem till sin härskarinna, och nu ville hon höra henne tala om allt, allt. Hon ville lära känna naturens alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt människolif.
Så gick sommaren som en enda solskensdag.
Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, och solen försvann tidigare bakom skogarna, men alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i lä på sin hvilobädd, och Violanta hämtade glödande blommor och mogna bär från ängarna och skogarna till henne.
Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, och de första vissna bladen kommo hvirflande ned från kastanjeträdet.
»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var vinterns första hälsning. Nu jagar den oss snart härifrån.
Nu flyga storkarna och svalorna och änderna bort!» fortfor hon och såg upp mot skyarna, »men du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid. Lofvar du det?»
»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. »Jag lofvar ingenting!»
»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna och såg allvarlig ut. »Ty du skulle inte hålla det!»
Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man säga sig själf, hurudan man är, men icke tycker man om att höra andra säga det.
»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» frågade Violanta.
»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes härskarinna och såg henne djupt i ögonen.
»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng det i skogen öfver hennes hufvud.
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» brusade det i floden under hennes fötter.
»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda vågor! Det är ändå dem, jag längtar till! Kunde jag bara en gång få se dem! Jag vill se dem! Jag vill nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — —
Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade.
Grenarna piskade mot hennes fönster, floden brusade larmande förbi, och löfvet flög som fågelsvärmar öfver ängen.
Hon klädde sig hastigt och sprang ut.
Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne som ett blad. Hon hvirflade öfver slätten och in i skogen.
Där brusade det i alla kronor, och då och då kom som en basunstöt genom luften, hvarvid ekarna darrade och grenar och kvistar brötos af.
»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom skogen.
»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden.
»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade Violanta, och hon flög framåt som en vild svan med slöjan fladdrande som vingar efter sig.
Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll öfver stenarna och stötte sig mot trädstammarna, men med ohejdad fart stormade hon framåt.
Från skogen kom hon ut på den öppna heden, där det hvarken växte träd eller buskar, och där gick det framåt med dubbel fart.
Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne framåt, närmare och närmare mot hafvet. Hennes fötter berörde knappt marken, hon kunde icke andas längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot sandvidderna vid hafvet.
Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, och hon blef liggande under en sandås utan medvetande.
Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen öfver sitt hufvud, men annars intet.
Först förstod hon icke, hvar hon var.
Allt omkring henne var öde, men så reste hon sig och gick vidare ut i sanden.
Hon såg något skinande blått ligga bakom åsarna.
Det var hafvet.
Men stormen hade dött bort, och hafvet var alldeles lugnt — stort och tyst som luft.
Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af land. Icke en båt, icke ett skepp. Ända till yttersta horisonten var allt ett enda strålande, stilla blått.
»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det är himlen,» och hon gick ända ned till strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke den minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg stilla som ett stort vilddjur, som ligger på lur.
»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg sig omkring. »Så hade jag inte tänkt mig hafvet. Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla hafvets vilda vågor!»
Men se — då mörknade det vid horisonten. Den yttersta randen af hafvet blef stålblå, därefter kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande ångest i långa stråk öfver hafsytan.
En hel här af små krusiga böljor flöto fram med en glans som af blått stål.
Då skrattade Violanta och klappade i händerna.
»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda vågor!»
Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt lyfte sig hela hafvet, mörkblått och brusande, och kom som en anfallshär i samlade kolonner mot stranden.
»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »De äro härliga att se på!» men hon kände ändå en hemlig rysning. De kommo så säkra och så många.
Men då hven det öfver himlen.
Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; de blefvo gröna, de blefvo dunkelblå, de blefvo kolsvarta, och liksom på en hemlig befallning fingo de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna.
Med våldsamt brak dånade de in emot stranden.
»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, hafvets vilda vågor!»
Men hafvet lyfte sig alltjämt högre.
Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som tornspiror. Det var svarta, blanka afgrunder emellan dem, det var svindlande toppar med sprutande, hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, sprungo fram som tigrar, vrålade som vilda lejon, tjöto som onda andar — brusade, dånade, vältade fram, som om de ville uppsluka jorden.
Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot himlen.
»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets vilda vågor! Hvart skall jag fly?»
Hon vände sig för att komma undan, men hafvet var efter henne.
De närmaste vågorna slogo snaror om foten på henne, så att hon föll. De nästa drogo henne ned. De, som följde dem, slogo öfver henne.
Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann hon i djupet.
Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, refvo och sleto i henne, trampade och krossade henne, skrattade och sjöngo och skreko och tjöto:
»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där hon flöt som hvitt skum öfver afgrunden.
»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!»