Gossen, som ville se troll.
Det var en gång en bonde, som bodde långt inne i landet bakom en stor skog.
Han hade en hustru och många barn, gossar och flickor, som alla voro välskapade och friska.
De voro också allesammans snälla och glada barn, utom en, som hette Olle.
Olle var den tredje i ordningen af de tolf barnen. Han var frisk och starkt byggd, lång och bredaxlad för sina tolf år. Lätt för att lära hade han också, både läsning och slöjd, och skulle redan ha kunnat vara sin far till god hjälp vid arbetet, men Olle hade icke lust med någonting. Allt, som han började på, kastade han snart igen, och om allt, hvad man bad honom göra, sade han, att det var så »tråkigt» och »enformigt».
Det var som om han aldrig skulle vara riktigt närvarande, utan oftast satt han och stirrade för sig, som om han såg efter något, som ingen annan kunde se.
»Hvad glor du efter, Olle?» frågade fadern.
»Ingenting!» svarade Olle och blef röd i ansiktet.
Men strax efteråt satt Olle igen och stirrade.
Då tog modern honom afsides och talade mildt till honom.
»Hvad i all världen, gossen min, är det du har i dina tankar? Det är som om du satt och stirrade efter något, du tänkte skulle komma!»
Ja, då berättade Olle för modern, hvad han väntade på. Han ville se ett troll.
»Jag vet att de finn’s,» sade han, »och jag ska se ett! Det skulle vara lifvadt!»
Då grät modern och bad honom slå så stygga tankar ur hufvudet.
Trollen komma när man minst väntar det, och man måste be Gud bevara sig för att de skulle springa öfver ens väg, ty allt ondt och mörkt ha de i följe.
Men Olle bet ihop läpparna och hviskade mellan tänderna:
»Jag vill nu i alla fall se ett troll.»
Fadern hade snickrat en ny dragkista och målat den med blått och därpå de finaste rosentulpaner och liljeblommor.
Det var en riktig helgdagskista, och alla, som sågo den, slogo ihop händerna och ropade:
»Nej, tocken grannlåt!»
Olle sade ingenting, men när en af systrarna frågade honom:
»Nog kan du väl tycka, att fars skrin är märkvärdigt,» så svarade Olle:
»Det är ju bara ett skrin. Jag vill hellre se ett troll.»
Då barnen lekte och hade muntert med att plaska barfota i bäcken eller binda prinskedjor af näckrosstjälkar och hänga de hvita blommorna som tofsar, ville de ha Olle med i leken, men han stod långt borta och sade:
»Det där är så gammalt och vant. Nej, ni må tro, troll! Den, som kunde få se ett troll!»
Fadern och modern talade med hvarandra, och fadern tänkte, att han nu skulle göra ett riktigt storverk för att få gossens tankar in på en annan väg.
Han bad honom en dag, att kamma sig bra med vatten, skura händerna rena och borsta sina söndagskläder. Han skulle få gå med till herrgården och se på den nya tjuren. Det var en jättetjur, som hela trakten talade om.
De vandrade tillsammans öfver åkrar och ängar till herrgårdens stora ladugård med det spetsiga taket. Långt borta kunde man höra tjuren råma som ett lejon.
Olle gjorde stora ögon.
»Jo, jo,» sade fadern, »nu skall du få se på något riktigt kungligt!» Och så förde han Olle in i ladugården, där den stora svarta tjuren stod bunden i kedjor med en ring genom nosen, rödblossande ögon och fradga kring munnen.
»Ser du,» hviskade fadern helt sakta och högtidligt. »Det står Kronprinsen!» (Så hette tjuren). Olle stod alldeles tyst och stirrade med stora ögon. »Nåå?» sade fadern i samma tysta, vördnadsfulla ton. »Hvad säger du nu?»
»Det är ju i alla fall bara en tjur,» svarade Olle. »Jag vill se ett troll.»
Då blef fadern sorgsen. Om icke »Kronprinsen» kunde fånga gossens tankar, så visste han då rakt inte, hvad han skulle hitta på.
Men så hände det en tid efteråt, att det blef marknad i köpingen.
Den låg tre mil från torpet, och det var en hel resa att komma dit, men fadern, som hade ett par tunnor potatis att sälja, tog sin kärra och sin häst och åkte dit in.
Och så skulle Olle få följa med. Fanns det något ställe på jorden, där man kunde få se underbara saker, så var det väl under marknadstiden, och nu hade fadern och modern föresatt sig att göra allt för att hitta på något, som kunde fånga gossens tankar. Och så åkte de in till köpingen.
Det var också de märkvärdigaste ting Olle fick se!
Där såg han ett menageri med lejon och björnar och små lustiga apor. Han fick skjuta till måls i en skjutbana på målade indianer med tatuerade kroppar och fjäderkronor på hufvudet, och på stortorget mötte de själfva borgmästaren i stor uniform. Men hvar gång fadern frågade honom:
»Nå, Olle, hvad säger du nu?» så svarade Olle:
»Jag ville hellre se ett troll!»
Då tog fadern honom slutligen med sig in på en gård, där utklädda människor gjorde de besynnerligaste konster. Där fanns en karl, som kunde kasta med ett dussin kulor på en gång, en gosse, som, iklädd röda simbyxor med guldpaljetter, kunde gå på händerna och lägga fötterna bakåt, omkring sin hals. Där fanns till och med en karl, som, utklädd i en hvit dräkt och hvitmenad i ansiktet, slukade brinnande blår, så att det rykte omkring honom och sedan drog tio alnar sidenband ut ur munnen.
Olles far höll honom fast i handen och lät honom se på allt.
»Var inte rädd, Olle lille,» sade han, »det är bara spektakel.»
»Jag är inte rädd alls,» svarade Olle, »men jag vill hellre se ett troll.»
Då blef fadern ledsen. Han spände hästen för vagnen igen och åkte med Olle, utan att säga ett ord, den långa vägen från köpingen och hem till deras torp bakom skogen.
Dag efter dag blef Olle allt mera besynnerlig. Han brydde sig till sist hvarken om far eller mor, han leddes vid allt och ville knappt äta. Han gick bara och trånade och längtade efter, att en gång få se ett troll!
Då kom det en dag en resande till torpet. Det var en karl från ett bruk, som låg en styf mil därifrån, på andra sidan berget. Han hade ärende till herrgården, men i förbifarten kom han och hälsade på Olles far, som han var bekant med.
Medan de sutto och åto, och alla tolf barnen sutto kring bordet, tog den främmande dem alla i betraktande, och längst såg han på Olle.
»Det var en stor och stark pojke du har där, Nils,» sade han till fadern. »Han kan väl redan göra skäl för födan och vara dig en arm till i arbetet.»
Olle blef röd och doppade ansiktet djupt ned öfver gröten, men fadern svarade hårdt:
»Han är nog stor och stark till växten, och dum är han inte heller, men kollrig är han! Han bryr sig hvarken om far eller mor, hvarken om arbete eller lek. Han går bara, den tokiga pojken, och längtar efter att få se ett troll!»
»Jaså,» sade brukskarlen och skrattade, »har ni inga troll på den här sidan skogen?»
»Nej,» svarade Olle och tittade upp. »Har ni kanske?»
»Om vi har!» svarade brukskarlen. Han smackade endast med läpparna och höjde på ögonbrynen, och så började han att äta raskt af gröten.
Men då de hade ätit, sprang Olle efter karlen och höll honom i tröjan.
»Du — du,» hviskade han, »var snäll och beskedlig och säg mig, hur jag ska kunna få se ett troll!»
Jo, det kunde brukskarlen nog säga honom, bara han ville hålla det hemligt och göra precis så, som han nu skulle tala om.
Han skulle gå hemifrån en afton vid nytändningen, tvärs öfver alla gärden och ängar och upp mot den stora skogen på bergåsen.
Det var nu i oktober, och solen gick ned före sex, så att han måste ge sig i väg vid tretiden.
När han kom till åsen, skulle han gå den breda vägen upp genom skogen, och följa den så långt han kunde komma, tilldess han nådde en skiljoväg, där det stod en vägvisare, hvarpå han kunde läsa: »Till Säfsta bruk», då skulle han vända in på denna väg och gå väl en half timme.
När han var vid slutet af skogen, skulle han se en dunge ovanligt stora granar, som stodo alldeles vid kanten af en sandås, som var till hälften urgräfd.
Då skulle han gå in bland dessa granar och gömma sig mellan enbuskarna under dem, så nära sluttningen som möjligt, ligga alldeles stilla och hålla ögonen säkert riktade på vägen djupt under sluttningen. Där nere skulle trollet komma.
Men han fick icke förlora tålamodet, utan ligga alldeles stilla, ty först då det var kolmörkt, vågade sig trollet fram.
»Och när det kommer, då?» frågade Olle med andan i halsen. »Hvad ska jag då göra?»
»Ja, då får du laga, att du reder dig själf,» svarade brukskarlen. »Om du så länge har längtat efter trollet, måtte du väl veta, hur du ska bemöta det,» — och så reste han.
Nu gick Olle bara och väntade på, att det skulle bli nymåne, och så fick han veta, att det skulle bli kvällen därpå, som var en torsdagskväll.
Strax efter middagen började han blifva orolig och gå ut och in, väl hundra gånger. Men då klockan slog tre, var han redan långt ute på fälten.
Han sprang allt hvad han kunde, och först då han hade nått en linddunge, som stod halfvägs till åsen, vände han sig för att se sig om tillbaka.
Men han såg ingen. Han kunde endast se skorstenen på faderns stuga, hvarifrån röken helt fredligt steg upp mot himlen.
Det var en grå höstdag med jagande moln, men egentligen ingen blåst. Det var underligt att skyarna kunde simma så raskt fram öfver himlen. Det var väl något drag i högre lagren där uppe.
Olle stod och pustade ut ett ögonblick, men så kilade han vidare.
Ju närmare åsen han kom, dess högre tyckte han, att fjällryggen steg. Den svarta furuskogen såg så kolsvart ut, och däri lyste lönnarna så röda som brinnande bål, medan björkarna redan voro gula och tunna i löfvet.
Nu stod Olle alldeles uppe under berget.
En vild, hvit bergbäck kom rasslande ned öfver stenarna, och regnet, som under de senaste veckorna ofta hade fallit, hade skurit djupa fåror i gruset på vägen.
Det hade varit ganska besvärligt att klättra uppför, men nu var Olle i alla fall så högt han kunde komma och hade endast att följa vägen rakt fram.
Han såg den gå som ett bredt, hvitt band mellan de höga furorna och granarna.
Han mötte icke en vagn, icke en människa, och han tyckte, att han liksom var ensam i hela världen. Det susade så sorgligt i de breda talltopparna, och då solen gled ned mot horisonten, blef luften kall och bitande. Ännu var han icke vid sidovägen, och när han sedan skulle hem, ja då skulle det vara natt!
Tänk om han skulle vända om!
Och så inte få se trollet! Nej, skulle det vara, så skulle det vara nu, och en kruka ville han icke vara.
Så började han springa igen, och snart kom han till skiljovägen, där vägvisaren stod med: »Till Säfsta bruk» skrifvet högt uppe på ett bräde.
Det såg underligt hvitt ut mot den svarta skogen och den grönbleka aftonhimlen. Det började bli mörkt i skogen, då Olle nådde dess yttersta gräns och gick uppför sandåsen, där de stora granarna stodo.
Det var lätt att finna platsen, och han skyndade sig in mellan enarna och den höga ljungen och kröp ned ibland dem. Djupt under sandåsens andra sida gick en annan väg, men Olle kunde knappast se den för de höga buskarna han låg ibland, men dock höll han skarpt utkik åt det håll, där Säfsta bruk skulle ligga, som brukskarlen hade sagt honom.
Det var ganska fuktigt i gräset efter regnet, och de stickande enbärsbuskarna slogo honom i ansiktet, men nu skulle han stanna här, om det så vore till nästa morgon, ty trollet skulle han se.
Solen var nu borta, och en kall grå färg täckte hela himlen. Rundt omkring i skogen var det kolsvart, och öfverallt tisslade och knastrade det så underligt. Det var kanske trollet, som kilade omkring och när som helst kunde visa sig.
Det kröp i ryggen på Olle, och hans ögon stodo på skaft, men ju mera han glodde, dess mindre kunde han se. Det var som om allting utvidgade sig och drog sig tillsammans i oupphörliga förändringar. Allting lefde, allting hviskade; hu! Det var inte trefligt, att vara där!
Då såg han plötsligt något underligt krithvitt mellan träden. Hvad kunde det vara! Usch, det var otäckt ... det rörde sig också ... och se ... Det var månen, en liten späd, fin nymåne, som lyste som silfver mellan de glidande molnen.
Ja, nu kunde trollet komma när som helst. Olle låg på alla fyra som en hund och tittade med stela ögon ned i djupet mot söder.
Det var kallt och vått, där han låg, och furugrenarna öfver honom började vaja och susa.
Då hörde han långt, långt borta något, som lät så underligt klapprande, liksom när en stor orm rasslar fram mellan torra grenar. Nu steg ljudet, det slamrade, det knakade, det brakade, det brusade, och där — där — o, Herre Gud, hjälp mig! — där kommer trollet!
Olle såg först det stora förskräckliga hufvudet med två stora glödande ögon, stora som kaffekoppar, stora som hattkullar, stora som hövålmar, ögon, som sprutade eld och stirrade på Olle, som om de ville sluka honom lefvande.
Och ut ur trollets öppna gap stod rök och gnistor, och upp ur trollets stora, förskräckliga hufvud hvirflade en lång, svart rök, och just som odjuret var rakt under Olle gaf det till ett skrik, ett ohyggligt tjut, som skar genom hela skogen och kom Olles blod att stelna i hans ådror.
Och trollet spärrade upp sitt eldgap och spottade gnistor omkring sig och såg på Olle med sina förfärliga ögon, och så skrek det igen så genomträngande vildt, som om det ville säga:
»Du vill se troll, du! Ja, kom så skall jag äta dig!» Och så slamrade trollet vidare med sin långa svans; ja den var väl en mil lång, och kolsvart som på en drake och kröp och slingrade sig utefter jorden som den värsta orm.
Men då trollet skrek för tredje gången, blef Olle så rädd, att han rullade baklänges nedför sandåsen in i skogen och reste sig icke förr än han hade kommit på vägen, som ledde hem.
Och då han kunde stå på benen, ja, då sprang han så, som han aldrig hade sprungit förr.
Han flög med benen och armarna hjulande som väderkvarnsvingar — in genom skogen, ned öfver berget, bort öfver alla fält och gärden, utan att andas, utan att se sig om, rakt hem till sina föräldrars stuga, och där på hufvudet i sängen och drog täcket öfver öronen, så att man bara kunde se hans hvita hårtopp sticka upp ofvanför.
Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade han, på hvad man frågade honom om.
Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det.
Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse. Först och främst åt han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att leka med de andra barnen, och när någon frågade honom:
»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» såg han mycket allvarsam ut och svarade:
»Akta dig, du, att säga så fult!»
Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.