Allt som kan flyga.
En tidig sommarmorgon lyste solen på en bred flod, som gled genom skogen ut mot hafvet.
Längs stranden växte stora träd, som hängde sina långa grenar öfver vattnet, och där ute stodo gula svärdsliljor som unga riddare i en skog af lansar, men på vattenytan simmade breda sköldar, och det var näckrosornas blad, öfver hvilka de stora, hvita blommorna öppnade sig mot solljuset.
Fram öfver svärdsliljorna och de simmande näckrosorna flög en trollslända på darrande vingar.
Den sänkte och lyfte sig dalande och stigande som en solgnista, som dansade öfver vågorna.
Hela dess lilla kropp och dess genomskinliga vingar skälfde af glädje, och den surrade en liten visa, som endast näckrosorna kunde höra.
»Jag flyger!» sjöng den, med vingarna dallrande i solskenet. »O, hvad jag flyger! Ingen kan flyga som jag. Ni stolta, gula svärdsliljor, som stå på vakt vid stranden, ni måste alltid stanna på vakt och se vågorna skvalpa öfver edra fötter. Och ni, snöhvita näckrosor, som gunga på vattnet, ni äro vackrare än någonting jag sett — och jag har sett ganska mycket — men ni måste ligga där och vagga och vagga och öppna er och sluta er utan att komma från stället. Men se på mig! Jag flyger!
Än kan jag dyka ända ned till vattenytan, så att mina vingar nästan röra vid den — och så — hejsan! Upp i den ljusa sommarluften, högt upp öfver alla de högsta svärdsliljorna. Dansa kan jag! la, la, la! Slå volt — se, så här! Vända upp och ned på mig själf som ett fjun. Och nu! — Se, nu håller jag mig alldeles stilla som en solglimt i luften, bara dallrar, dallrar, dallrar med vingarna! Och nu går det i stora bågar, i sväfvande bågar från ena sidan af stranden till den andra!
Ett ögonblick kan jag sätta mig på en näckros och titta in i dess stora, genomskinliga kalk — tittut! Men det är blott ett ögonblick, ty jag är alldeles yr i hufvudet af att flyga; jag vill bara upp i luften igen.
Vips! Nu sväfvar jag bort, och gnistrar och svingar och darrar och fladdrar. Om ni visste, hvad det är, att kunna flyga! Och ingen kan flyga som jag!»
Och så försvann trollsländan.
Men i det samma kom en svala pilande.
Det var en blåsvart svala med långa, spetsiga vingar och utspänd stjärt och ett litet rundt platt hufvud, som den drog ihop mellan vingarna.
Den flög alldeles tätt invid vattenytan med svindlande hastighet, och i det den for fram skrek den högt af glädje.
»Vii! Vii! Ser ni, hur jag kan flyga! Ingen kan flyga som jag!»
Och trollsländan såg den ila långt förbi sig ett ögonblick.
»Vii! Vii!» sjöng svalan. »Jag skulle tro det är roligt att lefva, för den, som kan flyga!
När man vet, att man kan flyga, så kan man inte sitta stilla. Det är som om någon sköt en bort från fotfästet och ut i luften. Och så spänner jag vingarna som två spetsiga segel, och så tar jag sats, och så kastar jag mig hufvudstupa ut i luften och hvirflar åstad. Allting är bara luft och ljus och skinande sol, och om jag ville flyga till världens ände, kan jag få det ... Än ned öfver böljorna, så att det känns skönt svalt på vingarna, och än högt upp i luften, högre, högre! fortare, fortare! Jag känner det, som om jag skulle spricka af glädje, så att jag är tvungen, att skrika: vii! — vii!» ... och så försvann svalan öfver sjön.
Men inne bakom björkträden rasslade det så underligt.
Där, genom skogens djupaste ensamhet, voro telegraftrådarna spända. De lyste som strängar på en guldharpa i solskenet, och genom strängarna gick en underlig susning.
»Vi kunna flyga, vi,» hviskade det i strängarna, »lättare än någon trollslända, snabbare än någon svala. Vi flyga med tankar och ord till jordens mest aflägsna länder. Vi fråga icke efter medvind och motvind, efter solsken eller åska. Vi ha trollvingar, hvarpå vi bära alla tankar och ord, så att de knappt äro utsagda, förr än vi fört dem tusen mil bort! Vi tala icke högt eller skrika som svalan; vi ha afgifvit tysthetslöfte och kunna bevara hemligheter. Men om någon visste, hvad vi just nu flyga förbi med!» och så lyste det och klirrade i telegraftrådarna.
Men högt, högt uppe öfver skogarna sväfvade örnen!
Den stod stilla i luften som en droppe, buren af sina vingars kraft.
Den hvilade där uppe i solljuset och såg ned på jorden.
»Så smått allting är där nere!» tänkte den. »Skogarna äro små, fåglarna äro små, och så lågt de alla flyga!
Nej se på mig! Jag sväfvar här uppe i ljuset och intet ljud från allt bullret där nere på jorden når hit upp. Jag älskar klippspetsarna, där man kan sitta ensam och ostörd och se ut öfver de stora vidderna.
Jag har byggt mitt bo på den högsta af alla klippspetsar. Men intet på jorden är dock tillräckligt högt.
Först när jag lyfter mig från de högsta klippor, är jag fri. Jag breder ut mina mäktiga vingar och lyfter mig upp i bergsluftens kalla lätthet och där uppe kretsar jag i stora, allvarsamma ringar och ser ned på den lilla löjliga jorden.
Jag kan nog flyga fort, när det gäller. Ingen har starkare vingar än jag, och ingen kan nå mig i flykten. Men jag älskar mera att hvila i luften, att hålla mig stilla med min stora kraft och så stiga — alltjämt högre och högre! Ingen kan flyga som jag!» och örnen försvann i ljuset som en sten försvinner i hafvet. — —
Men högt uppe öfver örnen sväfvade en hvit sky.
Den lyste i solen så hvit som snön på bergen. »Flyga!» tonade det från den lysande skyn. »Alltid flyga! Aldrig hvila på någon klippa eller något, som hör jorden till! ... Att lefva, det är att flyga, sväfva här uppe i det oändliga blå! Jag har inga vingar, och jag rör mig icke, men en makt som jag icke känner, drifver mig att flyga, och då glider jag öfver himlen i ständigt växlande ljus och skugga.
Alla ni små stackars fåglar! Ni måste dö och falla till jorden. Till och med du, du kungliga örn, skall en gång sänka dina vingar och dö på din klippa.
Jag dör aldrig! Jag fruktar ingenting! Jag flyger och flyger, till dess jag flyger in och upplöser mig i luften och ljuset!» — och så försvann skyn bakom berget.
Men nere vid stranden af sjön, utanför ett hus, stod en liten gosse i trädgården bland de blommande äppelträden.
Han stod länge och såg upp genom de hvita äppelblommorna, som hängde som snö på alla grenar, upp i det klara solskenet och in i den höga, blå himlen; och så bredde han ut sina små armar, suckade djupt och sade:
»Å, Gud, hvad jag tycker om dig, som har skapat allt det här vackra! Jag skulle vilja kyssa dig!» — —
Och den lilla gossens tanke flög upp öfver sjön och skogen, förbi trollsländan och svalan och högt upp öfver örnen och den hvita skyn, och ända in i den oändliga evigheten och föll som en ljusstråle ned för Guds tron.