Moster Kajsas skrin.
Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker, och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men flickorna kallade honom »vackra Erik».
Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo boll.
Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade gärna gräl, ty han tyckte om att slåss.
Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom, och i hvilket spel han gaf sig in, vann han.
Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det var gamla moster Kajsa.
Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig och ful, alldeles förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik.
Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.
Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.
»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.»
Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte.
När då moster Kajsa kom stapplande fram vid sin käpp, med en liten vattenkanna i den andra handen, nickade hon vänligt till Erik och sade:
»God afton, vackra Erik!»
Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka och svarade:
»God afton, gamla fula moster Kajsa!»
Då hände det en afton, medan Erik kastade boll med några kamrater ute på ängen, att han så häftigt slog till bollen, att hans ena byxknapp flög af, och han var på vippen att tappa byxorna.
De andra började att skratta, och då blef Erik röd i ansiktet. Han tålde icke, att man skrattade åt honom; han ville bara beundras.
Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, men i detsamma såg han upp till moster Kajsas lilla hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom geranierna och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon till Erik och öppnade fönstret litet på glänt:
»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!»
Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas hus.
Det var så litet, och fönsterna så små, att han nu mätte det från skorstenen till jorden. Han trodde, att han väl knappt skulle kunna stå rak där inne. Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför en liten hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på öfre botten. Inunder bodde en skomakare.
Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. Det var så litet, att om Erik hade lagt sig på golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd, skulle han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, och han måste böja hufvudet för att komma in genom dörren, men då kunde han nätt och jämnt stå rak under taket.
Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet hade icke en fläck, och de hvita gardinerna kring den lilla sängen sågo alldeles nystrukna ut. I fönstret hängde också små nystrukna gardiner, och där stod proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. Men för öfrigt fanns där endast ett bord och några stolar, och vid den ena väggen ett litet skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås.
»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster Kajsa. Hon gick bort och öppnade skrinet och tog därur nål och tråd och en byxknapp.
Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon på sin näsa och bad Erik sitta ned. Själf satte hon sig bredvid och började sy fast knappen med vaxad tråd och knut på rätan.
Men Erik skrattade.
»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka min lefver, moster Kajsa,» sade han.
»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men nu sitter knappen fast.»
Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty han skulle ju ner och slå boll igen.
Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat åt honom, då hans byxknapp sprang af, och i synnerhet var det en gosse, som de kallade Långe-Jöns, som riktigt hade hållit sig på magen af skratt.
Det där satt och knep Erik i sidan, och han passade på alla möjliga tillfällen att reta och utmana Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med honom.
Så blef det från onda blickar till vreda ord, och en afton råkade de ihop med knytnäfvarna. Erik var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig som en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, att de flesta kommo i luften.
Då blef Erik het och drog knifven.
»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns och drog också sin, och i nästa ögonblick hade Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand.
Då hans motståndare och de andra kamraterna sågo blod flyta, spriddes de som en hönsflock, och Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i tunga droppar ned på gräset.
Då klirrade moster Kajsas ruta.
»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik var denna gång icke sen att klättra uppför den lilla trappan.
»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, och så öppnade hon sitt skrin och började att leta i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper, och därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt.
De stora glasögonen kommo åter på hennes långa näsa, och så tvättade hon blodet från Eriks hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, och så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf en lång bindel, som hon band kring den sårade handen.
»Du ser ut som en gammal örn, som dricker mitt blod,» sade Erik, då moster Kajsa stod med näsan öfver hans hand.
»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. »Nu är handen i ordning, men jag skall säga dig Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli en annan gång.»
»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik och såg ond ut. »Det tål jag inte.»
»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle med smör och en sup,» sade moster Kajsa; »men det tål du kanske inte heller?»
Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han sällan råd att äta, och det svartnade för hans ögon af allt det blod han förlorat, så att han tyckte nog, att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han sneglade bort till moster Kajsa, då hon gick till sitt skrin och därur framtog en liten kopp med smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett litet, litet glas, som hon satte framför Erik.
»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en stol,» sade moster. »Jag lägger mitt förkläde på den!»
Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg som en prins och åt hvetebröd och drack sött brännvin till.
Denna gång sade han både tack och farväl, och han log till och med ett litet vänligt leende mot moster Kajsa, då han gick sin väg.
Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, och då han dref till den med all makt, sprang spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, och hur mycket han än letade, kunde han icke finna det.
»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa uppe från sitt fönster.
»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. »Men det har troligtvis flugit till världens ända.»
»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom du slog till bollen. Men kom upp så ska vi försöka hitta ett annat.»
Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han tog den i två steg.
»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han kom in.
»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan och letade i skrinet.
»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske passa?» och hon tog fram ett spänne af förgylldt silfver. Det föreställde två händer, som kommo ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, och på handleden af hvar och en satt en blänkande sten.
»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik och spetsade munnen. »Tänker moster verkligen ge mig det?»
»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. »Det passar bra mycket bättre på ditt unga bröst, än vid min gamla skrynkliga hals.»
»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och så lät han moster Kajsa sy i spännet.
Men när han nu om kvällarna stod i solskenet vid bollplatsen, tittade flickorna dubbelt på Erik.
»Se på vackra Erik, ett så grant spänne han har fått! Han är nog inte så fattig, som man tror,» sade de.
Från den tiden hände det rätt ofta, att Erik på lördagskvällarna, då bollspelet och lekarna voro slutade, oombedd gick upp till moster Kajsa. När kamraterna retade honom därför och frågade:
»Hvad roligt kan du ha där uppe hos den där gamla fula käringen?» svarade Erik endast:
»Jag vet inte, men gumman är snäll.»
Det var alltid så trefligt och fint i det lilla rummet. Nejlikorna i fönstret doftade så godt, och man kunde se öfver hela den gröna ängen med solnedgången bakom kastanjeträden.
Nästan alltid hade moster Kajsa något att bjuda på; än ett glas kallt öl, än nymjölkad mjölk, och från skrinet hämtade hon små paket, hvari fanns tobak till Eriks pipa, ja till och med någon gång kaffe, hvaraf hon kokade en stor, ångande kopp till Erik.
»Hvad har du egentligen allt för slag i det där skrinet, gamla moster Kajsa?» frågade Erik en afton, då gumman stod och ordnade i det.
»Å, det är så där litet af hvarjehanda, som man behöfver på denna besvärliga vandring vi ha att gå,» svarade gumman.
Erik stod och tittade nyfiket i skrinet. Där var allt så väl ordnadt i små afdelningar med lådor och flaskor och fyrkantiga paket.
»Hvad var det där som glimtade?» frågade Erik.
»Det är spännena på min bilderbok,» svarade moster Kajsa. »Har du rena fingrar, så får du lof att titta i den.»
Och därmed tog gumman upp en liten bok med tryckt läderband och silfverspännen och lade på bordet framför Erik.
Det var en underlig gammal bok med taflor som föreställde heliga och tappra män.
På titelbladet stod S:t Göran.
Han var afbildad på en stegrande häst med en sjuhöfvad drake vid sina fötter. Själf var han framställd i brynja och hjälm med vajande fjädrar. Han lyfte just lansen och stack den djupt i drakens svalg.
Erik satt länge och såg på den.
»Det var en stolt riddersman,» sade han, »och inte rädd af sig heller. — Hvad heter han?»
»Det står att läsa under!» svarade moster Kajsa.
»Hm,» sade Erik. Han ville icke säga, att han icke kunde läsa.
Han öppnade boken och bläddrade i den.
För hvarje tafla var skrifvet tätt med svarta bokstäfver, men för hvarje början var en stor, röd bokstaf, som såg ut som en rosett.
»Jag har så dåliga ögon,» sade moster Kajsa, »läs du litet för mig, Erik! Det är sådana rara bitar i den boken.»
Erik blef röd i ansiktet.
»Jag kan inte läsa!» svarade han kort.
»Jaså, inte det,» sade moster Kajsa. »Du kan bara slåss.»
»Det skulle moster inte säga,» sade han. »Jag har inte dragit knif se’n den där dagen moster plåstrade om handen på mig.»
»Nej, men slagits med knytnäfvarna,» svarade moster Kajsa. »Jag hörde nog, hur lilla Lasse skomakare skrek i kväll, när du boxade honom i magen.»
»Det är riktigt nyttigt för honom,» sade Erik.
»Jag tycker det skulle vara nyttigare, om du lärde dig läsa,» sade moster Kajsa. »En stor, gammal gosse som du, att inte kunna läsa innantill!»
»Det är så svårt,» sade Erik.
»Har du försökt?» frågade gumman.
»Ja, ett litet ögonblick,» svarade Erik, »men det tar så lång tid.»
»Är det något, som väntar på dig?» frågade moster Kajsa.
»Hm!» svarade Erik.
Moster Kajsa packade in boken i en stor bomullshalsduk.
»Se här, Erik! Du skall få låna hem boken, om du, nästa gång du kommer, kan känna igen alla de stora röda bokstäfverna.»
Så fick Erik boken och gick.
Han var icke dum, bara lat, och nästa gång han kom, kunde han säga hvad alla de granna bokstäfverna hette.
»Nu måste du också lära dig de andra,» sade gumman.
»Ja, men de ä’ så små och fula — och så många,» svarade Erik.
»Då ska jag väl hjälpa dig,» sade moster Kajsa och satte på sig glasögonen.
»Nu ser du ut som en gammal mormor, som skall lära lilla barnet att läsa,» sade Erik och skrattade.
»Ja, hvad är du annat,» svarade moster Kajsa. Och moster hängde med sin långa näsa och sina stora hornglasögon öfver boken, och Erik satt bredvid och följde raderna med sitt stora pekfinger, och när han blef otålig, tog han moster i nacken och doppade hennes näsa ned på bladet och pekade med den.
Men ibland kunde det också hända, att han slog sin arm kring hennes hals utan att tänka på det, och de två sträfvade på detta sätt länge tillsammans, till dess Erik en afton kunde läsa högt och tydligt: »S:t Göran och draken.»
Så läste han allt, som stod skrifvet om honom, och då han hade slutat, slog han handen i bordet och sade: »En sådan vill också jag bli! Det var en riktig en.»
»Jag tycker du skulle vara glad, om du kunde bli en så pass duglig och hygglig arbetare som alla andra,» svarade gumman.
»Jag vill att de ska tala märkvärdiga ting om mig,» sade Erik.
»De ha talat tillräckligt märkvärdigt om dig,» sade moster Kajsa. »Nu borde du försöka att bli så, att de upphörde att tala om dig.»
Det tyckte Erik just icke var någonting att stå efter, men moster Kajsa kom alltid tillbaka till detsamma:
»Du kan väl åtminstone bli så hygglig som folk är mest. Ser du inte, att alla andra äro bättre än du?»
Det retade Erik och nästan på trots tog han plats hos en bonde för att hjälpa till vid skörden, som just pågick.
Erik var, som sagdt, stor och stark, kunde arbeta som två utan att bli trött, tänkte förr än han handlade och var nykter och ärlig. Bonden var nöjd med honom i allt utom ett. Han kunde aldrig vakna om morgonen.
När vällingsklockan gick, blinkade han litet med ena ögat, men föll genast i sömn igen, och det hjälpte icke hvarken att kamraterna ropade på honom eller ryckte honom i håret.
»Erik! Erik! Du skall upp!» ropade de.
»Håll munnen!» svarade han i sömnen och vände sig på andra sidan. Och om de sleto honom i håret, gaf han dem med slutna ögon ett sådant slag med sin höjda arm, att de foro åt sidan, och så lade han sig med hela sitt stora ljusa hår ner öfver ansiktet, svettig och trygg, och sof vidare.
»Hvarför kan du inte vräka dig upp, när vällingklockan går?» frågade husbonden.
»Jag hör den inte,» svarade Erik.
»Hvarför kan du inte komma i kläderna, när man drar dig i håret?» frågade husbonden.
»Jag känner det inte,» svarade Erik. »Jag ska säga husbond’, att när jag sofver — så sofver jag!»
»Ja, man märker nog det!» svarade husbonden, »men om du efter andra varningen ännu en gång kommer för sent i arbete, så kan du ge dig af! Här har du ingenting mera att göra!»
Erik blef ganska rädd, ty han hade god lön och god mat, och det fanns kanske också andra orsaker, hvarför han gärna ville stanna, men han tordes icke lita på sig själf, och han bestämde sig för, att sitta uppe hela natten, ty då skulle han då inte komma för sent upp.
Det gick också bra till midnatt, men då började han bli sömnig. Då tog han sig till, att gå upp och ned, upp och ned förbi potatislandet. Men det blef så enformigt, och då klockan slog ett, tyckte han, att han hade gått och spankulerat i många timmar.
Så satte han sig ner att läsa. Ännu hade han mer än en berättelse oläst i moster Kajsas bok. Men bokstäfverna sågo så underliga ut. De växte och kröpo ihop och dansade rundt, och de stora röda bokstäfverna sågo ut som om det vore eld i dem. Han fick så ondt i ögonen, och då klockan slog tre, låg han med näsan i boken och händerna på bordet och snarkade som en turk.
Den morgonen var det nästan omöjligt att få lif i honom, och solen stod redan högt på himlen, då han kom ut i arbetet.
»Ja, nu varnas du för sista gången,» sade husbonden. »Försofver du dig ännu en gång, får du respass.»
På kvällen var Erik alldeles olycklig, och innan han skulle gå till sängs, gick han ut till moster Kajsa och klagade sin nöd för henne.
»Om det också vore domsbasunen, så kan jag inte vakna, när jag sofver,» sade han.
»Å, jag tror nog, att du vaknade,» svarade gumman. »Och jag tror till och med, att du kan vakna för mindre. Har du försökt med en klocka?»
»En klocka! Hvar skulle jag få en klocka ifrån?» svarade Erik och fingrade på sin klockkedja.
Kedja hade han haft länge, och pojkarna, som visste, att det icke hängde något vid den, hade ibland retat honom med att fråga:
»Erik! Starka Erik! Hvad är din klocka?»
Men då hade alltid Erik svarat:
»Klockan är för skomakare och skräddare, och om ni inte ger er af, så!» och så vek han upp ärmarna, och pojkarna foro i väg som en flock sparfvar.
»Jaså, du har ingen klocka,» sade moster Kajsa. »Tänk om jag har en i skrinet!»
Men det kunde Erik inte alls tänka sig.
Då tog moster Kajsa försiktigt ett litet paket upp ur sitt skrin. Först var det omlindadt med tyg och sedan med bomull, men sist föll den allra raraste silfverklocka ut på bordet, tung och stor som ett ankägg.
»Du må tro den kan gå!» sade moster Kajsa och drog upp den med en stor nyckel. Och nu började det att lefva och picka inne i silfverägget, hjulen att löpa rundt, och visarna att flytta sig.
Erik stod och gapade.
»Aj, aj, en så’n klocka!» sade han.
»Du må tro, att den kan slå också,» sade moster, och så plötsligt var det som om klockan drog efter andan och med en klingande, glad liten stämma slog den åtta. Det hade tornuret nyss slagit. »Lägg den under hufvudkudden,» sade moster Kajsa, »så tror jag du skall komma upp i tid!»
»Lämnar moster mig verkligen sin klocka?» frågade Erik.
»Jag ger dig den!» sade moster. »En arbetare måste ha en klocka!»
»Å, lilla rara moster Kajsa!» sade Erik.
Den natten sof han på ett helt annat sätt. Det var som om han hela tiden i drömmen hörde klockan under sin hufvudkudde.
Den tickade och tickade och sade med en liten spetsig stämma:
»Du kan sträcka dig, du kan sträcka dig, du kan sträcka dig! Jag skall väcka dig, jag skall väcka dig, jag skall väcka dig!» Och precis klockan fyra var det som om någon hade stuckit Erik i hjärnan fyra gånger med en nål. Han rusade upp och var i en handvändning i kläderna.
Den dagen arbetade han raskare än någonsin förr, och han hejdade sig blott en sekund hvar halftimme för att se på klockan.
»Det var en rar klocka du har,» sade kamraterna.
»Ja, man måste ju ha en klocka,» sade Erik, »annars vet man ju hvarken ut eller in.»
Då skördetiden var förbi, behöll bonden Erik i sin tjänst. Han tyckte för hvar dag bättre om honom, och snart kunde ingenting företagas på gården, utan att bonden frågade: »Hvar är Erik?»
Han skulle hjälpa med allt.
Men tyckte bonden om honom, så fanns det en, som tyckte ännu mera om honom, och det var bondens dotter, Barbro.
Hon var så vacker, att man kunde få ondt i ögonen af att se på henne, så lyste hon.
Erik hade starka ögon, och det sved icke, när han såg på Barbro, men dess mera sved det i hans hjärta.
Han tyckte, att hon var som solen och månen och alla stjärnorna, men han visste ju, att han lika gärna kunde önska sig månen, som att önska sig sin rika husbondes dotter, hon, som kunde få hvilken hon ville i hela socknen.
Men Barbro själf ville bara ha en, och det var Erik. Och som hon var sina föräldrars enda barn, och väl visste, hur kär hon var dem, gick hon rakt in till sin far och sade:
»Far, jag tänker gifta mig!»
»Det är väl med rika Lars Anders, då,» svarade fadern.
»Tror du, att man vill ha en så’n fuling till man, när man är så vacker som jag,» sade Barbro.
»Då är det väl med mjölnaren,» sade fadern. »Han har pengar.»
»Det är inte pengar jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.
»Då är det väl med Olle vid Grönvallen. Han har jord!» sade fadern.
»Det är inte jord jag behöfver; det har jag själf,» svarade Barbro.
»Ja, då vet jag inte,» sade fadern. »Hvem är det, du vill ha?»
»Jag vill ha en, som är lika ung och lika vacker som jag,» sade Barbro. »Stark skall han vara för att kunna arbeta i min jord, och klok skall han vara, så att jag skall kunna lyda hans råd, och ståtlig och grann skall han vara, så att alla kunna säga: Ja se, Barbro! Hon visste hvem hon tog! — Jag vill ha Erik!»
Men se då blef bonden ond.
»Gifta dig med min dräng! Är du alldeles blixtbrusande, rasande, förbistradt galen!»
Men Barbro såg sin far rätt in i ögonen och sade alldeles lugnt:
»Jag ska gifta mig med Erik!»
Om kvällen, då Erik stod och tröskade, kom Barbro till honom.
»Erik,» sade hon, »vill du gifta dig med mig?»
Erik höll alldeles på att trilla omkull i säden.
»Om jag vill!» sade han, »men hur ska det gå till?»
»Far har sagt, att om du kan lägga upp tusen daler framför honom på bordet, så ska du få mig!»
»Ja, då får du se dig om efter en annan,» sade Erik och började åter tröska, »ty aldrig i lifvet kan jag få tusen daler.»
Så förflöt en månad, och Barbro gaf den rikaste friaren korgen.
»Jag ska ha Erik!» sade hon.
Och så sade bonden, att om Erik endast kunde skaffa honom ett par riktigt goda hästar, så skulle han ge med sig, hur tokigt det än var.
»Nu, Erik, nu kunna vi snart få hvarann!» sade Barbro, då hon mötte honom i stallet. »Bara du kan skaffa far två riktigt goda hästar.»
»Ja, jag skall köra hans egna hästar upp till honom,» svarade Erik och gaf dem ett rapp, »ty de äro väl de enda hästar jag någonsin får!»
Så gick det åter en månad. Då gaf Barbro fyra andra friare korgen.
»Jag har ju sagt, att jag ska ha Erik,» sade hon till fadern.
»Att du vill gifta dig med en tiggare!» ropade fadern. »Om han ändå kunde ge dig så mycket som en fästering af guld, så skulle du få ta honom, så tokigt det är!»
Men då sprang Barbro ut i snön till Erik, där han stod och skottade, och ropade:
»Erik! Erik! Nu få vi snart hvarann! Bara du ger mig en fästering af riktigt guld.»
Men då blef Erik mörk i hågen.
»Ser du inte, att din far gör narr af oss. När skall jag kunna samla ihop så mycket, att jag kan ge dig en fästering af guld?»
På lördagskvällen gick Erik upp till moster Kajsa. Han satt där och rökte på sin pipa utan att tala.
»Du är sjuk, Erik,» sade hon.
»Å, ingenting att tala om,» svarade Erik.
»Nej, jag märker nog, att du inte vill tala om det,» svarade moster Kajsa. »Men jag ser på din färg, hvad den sjukdomen heter. Den heter vackra Barbro!»
»Du ser bra med dina gamla ögon,» sade Erik, »men du ser kanske inte, att det inte finns någon bot för den sjukdomen.»
»Hur så?» frågade moster Kajsa.
»Nej, ser du, farsgubben hennes har sagt, att om jag ska bli hennes man, så ska jag skaffa henne en fästering af rent guld. Sådana växa inte på träd!»
»Men tänk, om jag kunde finna en till dig!» sade moster, och så gick hon bort och öppnade sitt skrin. Hon letade en lång stund, och då hon fann, hvad hon sökte, behöll hon det länge i handen.
Men så kom hon fram till Erik och sade:
»Se här, Erik! Duger den?»
I en liten spånask låg en slät, bred guldring, så glänsande och tung som den finaste herremans ring.
»Nej, hvad i alla dar!» sade Erik. »Hvem har moster fått den ringen af?»
»Af min fästman, lilla Erik,» svarade moster Kajsa.
»Din fästman,» sade Erik, »hvar är han?»
»Han ligger i grafven,» sade moster Kajsa. »Det är honom jag hälsar på om lördagskvällarna.»
»Har du haft en fästman?» sade Erik. »Har du verkligen en gång varit ung?» Han stod och stirrade på gumman.
»Ja, och vacker med,» sade moster Kajsa och skrattade. »De kallade mig ‘vackra Kajsa’, liksom de nu säger ‘vackra Barbro’, — och han, som ligger i grafven, han tyckte, att jag var den vackraste i världen. Nå, vill du ha ringen?»
»Kära älskade lilla moster Kajsa!» sade Erik och rent af tog henne i famn.
»Men hvad skall jag göra för dig igen för allt hvad du har gjort för mig?» frågade Erik. »Jag känner, att jag behöfver göra något för dig.»
»Du kan ju hjälpa mig att bära vattenkannan om lördagskvällarna,» sade moster Kajsa. »Den är snart för tung för mig, och så länge jag lefver, skall jag hvar lördagsafton upp och vattna grafven.»
Så fick Erik ringen, och så fick han Barbro, och alla, som sågo dem komma gående, sade, att ett vackrare par hade man i mannaminne icke sett.
Så blef Erik en rik man med gård och tjänare, med hästar och kor. Men i alla väder, från den dag gräset började spira, till dess det vissnade, gick han hvarje lördagsafton till moster Kajsas hus, tog henne under armen och fyllde hennes vattenkanna, och så sade han:
»Kom nu, lilla vackra moster Kajsa, så gå vi upp och vattna grafven.»