Bubblan.
Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf.
De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.
Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast heta Vifvan.
Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var ute för att dra strömming.
Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.
»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.
Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han se?
Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.
Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt var den som en fisk.
Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt som på en stor gädda.
Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek af full hals med sin stora, öppna mun.
»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i land och bar hem fisken.
Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka.
»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen på bordet.
Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.
»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»
Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö.
Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun, hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet.
Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:
»Låt strunten ligga! Den dör snart!»
Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.
I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk och försvann på botten.
»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man, då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»
Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur hafvet i månskenet.
Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej, det är ju ruskpricken!»
Men det var icke ruskpricken.
Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo simmande och lade sig bredvid båten.
Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en sexdubbel rad af pärlor.
De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.
»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen. »Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar, skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla Bubbla!»
»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig mer.»
Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.
»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla mina pärlor att hänga kring hennes hals!»
»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig, grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»
»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät högt.
»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta ungen din i hafvet igen.»
»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:
»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»
Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och droppade ned i vågorna.
Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i land.
Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva. Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna, och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes största nöje.
När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.
Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som småningom blefvo mindre, där hvar han legat.
Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.
Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa på en flat sten och hviskade:
»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»
En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.
Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående, vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu hängde några våta gröna tussar kring hans mun.
Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer, och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en bofink kvittrar:
»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.
Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning. Han rörde sig icke och andades icke.
Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno.
»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.
Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund.
»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»
Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt, skrällande läte.
Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan de bästa vänner.
Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa, gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i skogen till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes hand. Men alla de blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne, och han fångade trollsländor med långa gröna vingar och gaf henne.
Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt rädd för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och han var rädd för att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök under vattnet, när de flögo förbi.
Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och väntade vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde komma, och när hon satte sig i gräset eller på den flata stenen, plaskade han tätt intill henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg på henne, medan han drog munnen till ett bredt leende.
»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet.
Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät mest, som när en groda kraxar.
Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga både »namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, utan lyssnade helst till hvad Vifvan hade att säga honom.
De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin man eller hade annat att göra, sade hon ofta:
»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med och kasta i munnen på honom.»
Och då sprang Vifvan genast.
Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det annorlunda, ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke komma upp mera.
Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han genom den tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna.
Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt hände Bubblan.
Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder, åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par gamla vantar, men då skrattade han och sade:
»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.
Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att så snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe, och gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid sjöns södra strand.
Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade han högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges kullerbytta i solskenet.
Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte de och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt.
Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som då hon först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför bältet.
Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy. Hans ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade blifvit mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man såg in i dem, tänkte man på hafvet.
Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med friska, hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, som gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes vän med fiskstjärten.
Deras lekar hade blifvit stillsammare.
Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där Vifvan satt på en sten.
Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna med vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät som när vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid stranden, och det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när solljuset hoppar på vattenytan.
Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla, göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som det fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och sjöng, låg Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin flöjt.
Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med någon annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och vänliga ord.
»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i sex år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen, hvarifrån du har kommit.»
»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.»
»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig igen, kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det måste han hålla.»
»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om Vifvans långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»
»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi, människobarn, inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott ha två ben och inte en sådan simstjärt som hafsungarna.»
»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» sade Bubblan och såg bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som du har, och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»
Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren hade lofvat, att kasta Bubblan tillbaka i hafvet.
Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. Hvarje morgon fann han sina nät fulla af strömming, och när det blåste hårdt, flöt hans båt lätt som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade väg för den. Han förstod nog, hvem han hade att tacka för allt detta, och så tänkte han, att det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt skulle vilja bry sig om honom, när han väl hade fått sin son tillbaka.
Han talade därom med sin hustru, och hon sade: »Du är dum, om du kastar hafsungen ut på djupet. Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. Nej du, låt dem vänta! Ens löften till så’nt folk behöfver man inte ta så noga.»
Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla Bubblan ännu en tid.
På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren talat med hafsfolket var det härligaste månsken.
Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade ut sina nät, fick han se, att just där månen speglade sig som en hvit silfversköld i hafvet, började vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket upp ur vattnet.
Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och kappa med glimmande musselskal öfver axlarna, och hafsfrun hade en klänning af hvitt skum med silfverstänk, och en lång, skimrande dimslöja öfver håret.
»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är stunden kommen! Gif mig min son, min Bubbla tillbaka!»
Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan sysslade med sina nät.
Då ropade hafsfrun med klagande röst:
»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!»
»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. »Lugna er ännu en tid! Er son har det bra hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare få stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl inte så brådt! Ta er ett bad och lugna er!»
»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla sina löften!» ropade hafsmannen.
»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun.
»Det skulle kunna hända, att du i framtiden ser strömmingsstimmen gå en annan väg än i dina nät!» hväste hafsmannen.
»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att sopa böljorna öfver din båt!» tjöt hafsfrun.
»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! Böljorna skola jaga dig, taga dig, skrämma dig, klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun.
»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut sina nät. »Om jag ser, att ni inte i allt hjälper mig, utan i stället försöker stjälpa mig — ja, då hänger jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran uppe vid sjön, där han nu plaskar som bäst.»
Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt tjut, att fiskaren blef riktigt rädd, och fyrtornet ute på skäret blinkade med ögonen af förskräckelse.
»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall inte hända er son något ondt, så länge ni i allt gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få honom ner på hafsbotten igen, som jag nu står här.»
»Och ljuger!» skrek hafsfrun.
»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men har ni något hjärta i er, så tänk på, att er sons lif beror på er själfva!»
Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, att månen af förskräckelse gömde sig bakom en sky.
Då den åter kom fram, voro de försvunna i djupet.
Men den natten blef det den våldsammaste storm. Hafvet vrålade och larmade som om alla onda andar voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt upp, att de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan och de där inne icke kunde sofva.
»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun och stirrade ut i natten, där hafvet rasade.
»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör för att det inte genast får sin vilja fram. Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, men det lugnar sig snart!»
I tre dagar och tre nätter rasade stormen, men så blef hafvet lugnt, och första gången fiskaren lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin.
Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan sutto vid sjön och talade med hvarandra. Bubblan hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor, som han hade lagt på stranden.
»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte tillräckligt vackra till min Vifva. Jag minns, då jag var helt liten och satt på hafsbotten, att jag lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf mig. Om jag bara kunde få fatt i en af dem.»
»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. »Jag kan inte gå ner på hafsbotten efter dem. Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och leka med dig!»
»Nej, men du kan gå ner till stranden och ropa på far min, och när han kommer, så säg till honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda, af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf honom att leka med, då han var liten; af dem, som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho — hela hafvet stormar.»
Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så att ge Bubblan, det han önskade, att hon rent af glömde, att hon var förbjuden att gå ned till stranden, utan sprang så fort hon kunde.
Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick hon ut på en lång rad flata stenar, som lågo i vattnet, och från den allra yttersta ropade hon:
»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon hade ropat tre gånger, började det bubbla så underligt i hafvet, och upp från djupet steg hafsmannen med tång i håret och musselskal i skägget.
Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i solskenet med sitt långa gullhår, skrattade han och visade alla sina stora tänder.
»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa på hafsbotten, af de stora, af de röda, af dem, som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho — hela hafvet stormar!» ropade Vifvan.
Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade åter ner i djupet, men en stund därpå kom han upp igen och hade båda händerna fulla af stora, rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste frukter.
»Schy — scho — scha — schuu,» sade han och räckte ena handen mot Vifvan, medan han så vänligt visade tänderna.
Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, men i detsamma kastade hafsmannen alla snäckorna i hafvet, så att de föllo som en regnskur öfver vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet och höll henne fast.
Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades öfver hennes ansikte, öfver mun och ögon, öfver hennes nacke och hals, och då bredde sig som en tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon domnade af.
Då dök hafsmannen ned i djupet med henne.
Först då han var nere på botten, lade han Vifvan på en bänk af sjögräs, och där fick hon ligga länge och sofva. Men sedan simmade han fram och andades åter öfver henne, och då föll den tunna, hvita hinnan af henne, och hon öppnade ögonen och kunde se och lefva i hafvet.
Först trodde hon, att hon drömde, och ville oupphörligt torka vattnet ur ögonen, men så förstod hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls rädd.
»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, där min lilla Bubbla är född. Nu vill jag se allt, allt här nere, så att jag kan berätta honom därom, när jag åter kommer upp.»
Simma kunde hon ju icke som de andra, då hon icke hade en sådan fiskstjärt som de, men två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol emellan sig och så susade de i väg med henne genom vattnet.
Och där nere i hafvet var allt så underbart, så stort och ljust och oändligt.
När solen lyste ofvanför på himlen, strålade allting på djupet som smälta ädelstenar, men gick det skyar öfver himlen, blef allting där nere så kyligt och hemlighetsfullt.
För resten var hafvet icke ett ögonblick sig likt. Det växlade i ständiga färgskiftningar, och så tonade det i en evig, böljande musik. Än ljöd det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det i underbara, tjusande harmonier, och än sjöng det stilla, klara sånger.
Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett på jorden. Det flammade till och fördunklades, gnistrade och susade, sjöng och hviskade från morgon till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på en säng af sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen hafvets underbara musik.
Men hon var icke alltid på botten af hafvet. Ofta buro sjöjungfrurna henne upp till hafsytan och dansade på vågorna med henne.
När då hafvet låg som en enda lysande yta framför henne och hon säkert och lätt vaggade på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en lycklig bölja och skrattade af glädje.
Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna henne på ett skär, och så tumlade de omkring henne och visade henne sina lekar i hafvet. De dansade ringdansar genom vågorna och hoppade högt upp, så att det sprutade om dem. Än stodo de på hufvudet och än på stjärten. Man visste knappt, hvad som var upp och ned på dem, och så sjöngo och skreko och skrattade de så högt, att skeppen, som kommo förbi, satte alla segel till och skyndade mot land.
Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt och obetydligt ut. Bergåsen var som en liten låg jordvall, den högsta gran i skogen såg ut som en liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan var som en leksak, som en enda af de stora vågorna skulle kunnat krossa i spillror.
Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och oändligt, aldrig detsamma och icke likt något annat, och Vifvan började att älska hafvet och glömma jorden.
Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och ännu oftare tänkte hon på lilla Bubblan och längtade efter honom, men när hon sade det till hafsmannen och hafsfrun svarade de:
»Han kommer snart! Han kommer om sex år, och sex år äro blott som ett vågslag i hafvet.»
Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till hafvets brus.
Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan samma dag hon försvunnit.
De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, där de alltid trodde sig kunna finna henne, när hon var länge borta, men där fanns hon icke, och att hon icke på länge hade varit där, förstodo de af Bubblans förskräckta ansikte. Han hade simmat ända intill stranden och låg med armbågarna på stenen och hufvudet i händerna och stirrade in emot skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan skulle komma tillbaka.
Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. En aning sade honom, att nu hade hafsmannen hämnats; och i solnedgången fick han se, huru hafsmannen låg stödd mot en stor sten, icke långt från land, och såg upp mot fiskarstugan.
»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var just dig jag ville tala med.»
»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade sitt skägg med sina långa, bruna fingrar. »Hvad är det fråga om?»
»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min egen dotter,» svarade fiskaren. »Du skulle väl inte ha sett Vifvan?»
»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, det kunde kanske hända, att jag har sett henne. Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.»
»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade fiskaren. »Genast hör du — — eller — —».
»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte sin tångkrans på sned och lade armarna i kors. Han såg morsk ut.
»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» skrek fiskaren. »Det är lätt gjordt!»
»Det är ännu lättare, att kväfva din dotter i en bölja,» sade hafsmannen.
»Nå, då skall du få din herr son igen,» ropade fiskaren. »Med stjärt och allt! Jag skall redan i afton hämta honom i brygghuskaret och stjälpa honom i hafvet.»
»Gör dig inte besvär!» sade hafsmannen lugnt. »Det var ju tal om sex år, tyckte jag, att du nyligen sade. Jag tycker om, att man är precis med sina löften. Ditt första löfte bröt du och flyttade fram tiden. Nu skall du inte förhasta dig med, att vilja påskynda den. I sex år väntar jag på min son, och i sex år behåller jag din dotter. På midsommardagen om sex år sätter jag henne i land vid din dörr i samma ögonblick, som du kastar min son i hafvet. Det måste vara ordning i allt.»
»Å, du gamla hafskatt! Du stygga gamla hafstroll! Tvi dig!» skrek fiskaren och hotade honom med en båtshake. Men hafsmannen satt alldeles stilla och skrattade, så att man såg alla hans tänder.
»Snälla lilla rara hafsgubbe!» sade då fiskaren. »Lilla rara hafsfarbror och kommendörkapten! Skulle du inte kunna ge mig Vifvan just nu med detsamma. Skulle det inte vara roligt att redan i dag få din gosse tillbaka?»
»Det skulle nog vara roligt,» svarade hafsmannen, »men det är en sak, som är ännu roligare, och det är att hämnas! Det är vildt roligt!» och så skrattade han så hemskt, att fiskaren kände kalla kårar utefter ryggen.
»Om sex år!» ropade hafsmannen igen, »om sex år skall du ha din dotter frisk och stark tillbaka; — det vill säga så vida du passar noga på min son. Ty sker det honom det allra minsta ondt, ja då — — du vet! Det går så lätt i en bölja!»
I detsamma gled en lång, lång bölja med rasslande skum in emot stranden, och hafsmannen och solen sjönko ned i hafvet.
Medan Vifvan lefde sitt lif nere i hafvets djup, satt lilla Bubblan uppe i skogssjön och såg upp i träden, undrande hvarför hon aldrig, aldrig kom.
Först sade fiskarhustrun länge till honom, att hon hade rest bort, men då dagar och veckor gingo, måste hon fram med sanningen och berätta Bubblan, att Vifvan hade sjunkit i hafvet, och icke förr än om sex år skulle hon komma upp igen.
Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och syntes icke till på sex dagar.
Men svälten dref honom upp, ty i den lilla sjön fanns just ingen fisk, och nu hade han blifvit van vid ordentlig människoföda; och så bar fiskarhustrun till honom mat liksom Vifvan hade gjort, och försökte göra lifvet så drägligt för honom som möjligt.
Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens hotelser, att det berodde på, huru de behandlade Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka till dem igen.
Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, så ofta de hade en stund ledig, och hade alltid mat med till Bubblan. Då de visste, att de på flere dagar icke skulle få tid att komma upp i skogen, satte de ett helt tråg med strömming vid sjökanten, så att han icke skulle sakna något, medan de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, och han kunde ju lätt nog hålla sig ren, då han hade hela sjön att tvätta sig i. Men det var också alltsammans.
Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen ett par ord, när de kommo för att hälsa på honom, men de kunde hvarken leka med honom eller sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig egentligen icke det minsta om honom, utan tittade endast till honom, därför att de voro rädda för hafsmannen.
Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, kära Vifva till lekkamrat. Hon älskade honom, som om han hade varit hennes egen bror, och delade sorg och glädje med honom, och så var hon så vacker att se på! Fiskargumman var icke alls vacker. Hon var så mager och torr som en gammal sill, och så luktade hon alltid strömming.
För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. Han växte mer och mer — och fiskstjärten växte förstås också — och han blef lång och mager, fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå ögon. Han låg för det mesta nära stranden och spelade på sin flöjt alla de melodier, han hört Vifvan sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; eller också låg han och tittade upp i trädtopparna och såg björkarna vifta och granarna susa och asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa vänner.
»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra träd!» sade han till sig själf. »Stackars lilla Vifvan där nere i det stora, kalla hafvet, där det hvarken växer lingon eller nyponblommor!» och så grät han, ty det tyngde så förskräckligt på hans samvete, att det var för hans skull Vifvan hade gått till hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom alla andra skapade varelser.
Så började han räkna dagarna och veckorna till dess Vifvan skulle komma hem, och då han ingen almanacka hade, hittade han på, att för hvar dag som gick, lägga en liten sten vid stranden, och när han hade lagt sex gånger tre hundrasextiofem stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle ses igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag skulle kastas i hafvet!
För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år så tung som en sten, för Vifvan flöt hvarje dag så lätt som en bölja.
Och så randades midsommardagen sex år efter den dag hon blifvit dragen ned i hafvet, och då hon skulle sättas i land på jorden igen.
Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig upp till skogssjön med sin kärra, hvarpå han satt sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri lyfte han och hans hustru Bubblan.
De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka hår och hängt en annan krans kring hans axlar. Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i båten, och båten var klädd med björklöf och röda pioner; det var ju midsommardag, och det fattiga hafsfolket skulle väl ändå se litet af allt det gröna, hvarmed jorden klär sig till midsommar.
Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen och stirrade ut mot hafvet, hvarifrån Vifvan skulle komma.
Det var den klaraste solskensdag.
Himlen och hafvet voro så blå och flöto så öfver i hvarandra, att man knappt kunde se hvilket, som var hvilket, och öfver hela vattenytan gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning skulle vara i rörelse för att vänta på något, som skulle komma. Och nu! — Där ute på djupet började det röra sig! Det susade, det brusade, och se! Upp från djupet steg hela festtåget.
I spetsen kommo tre hornblåsare.
Det var tre unga hafsgossar, som redo på sprattlande sjöhästar och blåste på stora snäckor, så att kinderna stodo som segel för vinden.
Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. Hon var klädd i grön glimmertång med pärlor, och hade koraller kring halsen.
Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel med blå musslor, bärnstenshalsband och bärnstensörhängen och en väldig treudd i handen.
Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, hafsjungfrur i hvita skumslöjor med kransar af näckrosor kring håret, och hafsmän i blå och gröna böljekappor med rosetter af blommande tång kring stjärtarna.
De dansade par om par framför triumfvagnen, som nu körde fram öfver vågorna.
Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt snäckskal, och därpå stod Vifvan.
Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals gnistrande stänk, och kring hennes skuldror fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och sväfvade som solstrålar efter henne.
Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen af dansande sjöjungfrur, som spelade på silfverharpor och blåste på långa flöjter af kristall, medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring dem som delfiner.
Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita måsar som en sky efter tåget.
Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och emot Vifvan.
Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, där hon gled fram öfver vågorna.
»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade han och bredde ut armarna emot henne.
Hon närmade sig stranden, och nu satte hon sin fot på den stora stenen nedanför fiskarstugan.
Bubblan reste sig till hälften i båten för att vända sig emot henne, men i samma ögonblick Vifvan steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra sidan och ned i hafvet, där hafsfolket snabbt som en tanke drog honom till botten.
Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes föräldrar kunde icke nog förvåna sig öfver, huru stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro blå som hafvet på en sommardag, hennes gång var så gungande, hennes stämma så sjungande, och hennes gullhår sken omkring henne, så att hon lyste.
»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade fiskaren och förblef stående med mössan i handen.
»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg sig omkring. »Det var förskräckligt smått och trångt, och så kväfs man ju af brist på luft! Jag kom inte alls ihåg, att stugan var så liten!»
»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon vidare. Hon hade icke sett, då han försvann i hafvet.
»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. »Hans föräldrar ville bara tala litet med honom,» och så försökte de att vända hennes tankar på något annat.
Hon skulle se trädgården och ängen, och gå upp på berget till den lilla sjön, men öfverallt gick hon tyst.
»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. »Jag kan ju inte andas.»
Det enda, som gladde henne att se, var den lilla sjön, där Bubblan hade bott, och där hon hade lekt med honom, men hon tyckte också att den hade krympt ihop och blifvit så sorgligt liten.
»Det allra minsta rum nere i hafvet är mycket större, än denna vattenskvätt,» sade hon. »Den är inte stort större än hafsfruns nackspegel.»
Hvar dag frågade hon bara:
»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste de ju slutligen säga henne, att hon gjorde bäst i att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket näppeligen släppa honom mera.
Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken sjöng eller skrattade mera.
Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter skulle kunna få se sin barndomsvän.
Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren lefde i en ständig ångest, att hafsfolket åter skulle ta henne, och hon visste också nu, att på hafsbotten kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen själf har andats på. Hon ville helst ha Bubblan upp till sig på jorden.
Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på annat. Han simmade omkring som en skugga nere på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte till och strålade i hafvet, och den eviga musiken där nere gjorde honom så orolig och sjuk att han ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa höra den.
Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla skogssjön, på björkdoften och de varma ångorna från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå böljorna, som susade så lockande omkring honom och tänkte på nyponbuskarna, som nu stodo fulla af rosor, och smultronbacken, där nu Vifvan gick och plockade bär, och han grät så salta tårar, som endast en hafsgosse kan gråta.
In till stranden fick han aldrig simma, men ibland fick han tillåtelse, att stiga upp öfver vattenytan och se emot land. Och då kunde han ligga timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där han kände den höga granen, som sköt upp öfver de andra.
»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade han. »Och där går Vifvan ensam, ensam!»
Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. Då hon icke fick gå ned till hafvet, ville hon icke se det. Hon längtade efter hafvet så att det brände i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog var henne en plåga.
»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. »Så skulle vi tala om hafvet och om allt det underbara där nere, och — hvem vet — kanske kunde hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle kunna föra mig lefvande ned på djupet.»
Hon lät smultronen stå utan att äta dem och lät blommorna vissna utan att plocka dem.
Hon brydde sig icke om någonting.
Ibland stod hon uppe på backen och såg ut öfver stranden, och då inbillade hon sig, att hon såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju lika gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna.
Och Bubblan såg mot land och undrade, om det var Vifvans långa gullhår, som lyste uppe på sluttningen, eller om det blott var solstrålar på ängen.
Så gick hela sommaren, och hösten kom.
Det hade regnat mycket på sensommaren, och alla bäckar och åar voro fulla af vatten. Från den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot hafvet. Den hade lång väg att gå genom den djupa skogen och genom en bred, trädbevuxen dal ut till hafvet.
Under hela försommaren hade den varit torr, och man kunde gå i flodbädden som på en väg, men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer och mer med vatten och sprang skummande från sjön in i skogen och vidare ned mot hafvet.
»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. »Skulle det vara omöjligt, att finna väg från hafvet och dit upp?»
Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! Men hur skulle det väl gå till? —
Då hände det en dag, att det blef en stark storm, och hafsfolket hade fullt upp att göra med att dansa omkring ett skepp, som var nära att förlisa långt ute på hafvet.
Fiskaren var upptagen af att draga i land sina not och båtar, och då passade Vifvan på och sprang allt hvad hon kunde längs stranden till en liten bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen.
»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! Kom upp! Det är Vifvan som ropar!»
Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. Han ville aldrig vara med om att göra människor skada, som de andra hafsmänniskorna, och han lyssnade genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans stämma.
Han vågade sig upp, och då han visste, att alla hafsmänniskorna voro långt borta, simmade han, så fort han kunde, in emot stranden.
»Vifvan! Min Gullvifva, är det du?» ropade han till henne.
»Ja, ja, ja!» ropade hon tillbaka.
»Och aldrig kunna vi nå hvarandra mera,» svarade han med klagande stämma. »Min far har sagt, att lefvande kommer du aldrig mer till hafvets botten. Han hatar din far och mor och dig och alla människor!»
»Då måste du komma till mig,» sade Vifvan. Hon kunde nu tala saktare, ty Bubblan hade simmat helt nära henne.
»Ser du», sade hon och böjde sig så långt ut öfver vattnet, som hon kunde, »när bara denna storm är förbi, skall du simma upp i bäcken, som långt här ifrån kastar sig i hafvet. Jag vet, hur dess lopp går, och när du följer det, kommer du till sist till vår egen sjö bland bergen i skogen. Där skall ingen ta dig ifrån mig och ingen finna dig, och där skola vi lefva så lyckligt med hvarandra som då vi voro barn. Kommer du, Bubblan?»
»Om jag kommer!» svarade han. »Ja, så säkert, som jag lefver, kommer jag, ty jag kan inte lefva långt från dig!»
»Men vägen är svår!» sade Vifvan. »Du måste hela tiden simma emot strömmen.»
»Om jag bara når dig, simmar jag mot alla rasande böljor,» svarade han.
»När då stormen är öfver, ger du dig åstad, och tre dagar efteråt väntar jag dig uppe vid sjön!»
»Du skall inte behöfva vänta tills solen går ned den första dagen, förrän jag är hos dig,» svarade Bubblan, och därmed skildes de, ty han hörde på böljebruset, att hafsinvånarna voro på väg hem från skeppsbrottet.
Då stormen var förbi, brusade hafvet ännu i två dagar, men så lade det sig till ro, och allt blef stilla. Solen kom åter fram på himlen och lyste på allt det färgade löfvet i skogen.
Vattnet stod högt i sjöarna, och alla bäckar skummade och brusade hvita ned öfver höjderna.
Det var tidigt på morgonen, medan hafsfolket ännu hvilade, då Bubblan steg upp öfver vattenytan och simmade in mot land. Han följde kusten åt, tilldess han kom till mynningen af den ström, som Vifvan talat om.
Här var landet lågt, ån var bred och flöt tämligen stilla ut i hafvet. Det första stycket var icke svårt att simma, då dalen bredde sig jämn, och Bubblans största förskräckelse var, att någon från hafvet skulle se honom och sätta efter honom; därför höll han sig intill strandbrädden, där vassen dolde honom.
Men längre in i landet gjorde strömmen en sväng, och då började många träd att växa utefter dess stränder, så att Bubblan kände sig i säkerhet för hafsfolket. Nu hade han endast människor att frukta.
Det var ännu tidigt på morgonen, och han simmade så fort han kunde, tilldess han nådde skogen. Ekarna hade redan börjat att bli gulbruna, askarna voro hvitgröna, och rönnar och aspar hade blad så röda som blod. Men lönnträdens löf hade alla färger, och det såg brokigt och gladt ut i solskenet.
Här började strömmen att bli smalare, och inne i skogen var den endast en hvit skummande bäck. Bubblan stannade ett ögonblick.
Han var het efter sin häftiga färd, och nu inandades han med glädje doften af de vissnande löfträden och vällukten från granskogen.
»Ack, ni vackra, välsignade träd!» sade han och sträckte armarna emot dem. »Hvad det är skönt, att vara i skogen igen! Den varma, tysta skogen, långt borta från det kalla, hemska hafvet!» och så började han att simma upp emot skogen.
Men han fick det icke lätt, ty bäcken ville ned mot hafvet, och Bubblan ville upp mot höjderna, och hårda, vilda böljor slogo mot hans bröst och ville rifva honom med sig. Då höll han sig åter till sidorna af bäcken, där strömmen icke var så strid som i midten, och där klängde han sig fast vid buskar och träd, som växte vid bäckens kanter och hvilade ofta på en sten för att samla krafter.
Skogen blef tätare och tätare, och solen lyste öfver alla de brokiga träden. Man hörde intet annat ljud än bäcken, som susade framåt med ett klingande metalljud.
Det blef svårare och svårare, att arbeta sig upp emot strömmen, och Bubblan måste hvarje ögonblick hvila.
Men så tänkte han: »Gullvifvan väntar mig däruppe i tystnaden på bergen, och där skola vi alltid stanna och alltid vara lyckliga,» och så simmade han vidare med nya krafter.
Då klang det ett horn genom skogen.
Det var jägare, som voro ute för att jaga älg.
Det rasslade genom löfvet, hundarna kommo rusande med tungan ute ur halsen, och bakom dem följde jägarskaran med bågar och lansar.
Bubblan höll sig alldeles stilla bland albuskarna. Men då stormade bäcken så hårdt emot honom, att han måste vidare. Han gjorde ett par slag för att nå en sten under bergväggen. Då hörde han jägarnas rop:
»Älgen! Älgen! Den har kastat sig i bäcken! Där, under albuskarna!»
Bubblan kastade sig ned och kröp in bland buskarna så fort han kunde, men han hörde, huru jägarna stormade in i snåret ofvanför honom.
Nu hven en pil genom luften, ännu en följde den; den träffade Bubblan midt i nacken och gick genom halsen på honom.
Han gled och föll, och i detsamma tog bäcken honom och hvirflade honom bort emot djupet.
Den snurrade och vände honom och kastade hans döda kropp från den ena klippafsatsen till den andra. Så flöt den ned i dalen, och Bubblan bars som ett visset blad mot kusten och ut i det stora, öppna hafvet.
Där togo böljorna emot honom och gungade honom vidare, och så fann hafsfolket honom och begrafde honom på hafsbotten.
Men Vifvan satt och väntade.
Hon väntade i tre dagar, hon väntade i sex, men då Bubblan aldrig kom, tänkte hon, att hon, skulle följa bäckens lopp och se efter honom; och så sprang hon in i skogen och gick hela tiden längs bäcken.
Den skummade i väg så hvit och glad, som om den aldrig skulle ha sett något sorgligt i hela sitt lif.
På ett ställe tyckte Vifvan, att det var blod i vattnet, men det var blott asparnas röda blad, som hade droppat ned.
Och så sprang hon nedför berget, genom dalen och ut mot hafvet! Nej, Bubblan fanns där icke!
»Bubblan, min Bubbla! Hvarför kommer du inte?» frågade hon och lade sig på en stor sten och såg ned i det klara hafsvattnet. Men ingen svarade.
»Bubblan, är du där?» frågade hon åter och lade ansiktet ända ned öfver vattnet.
»Ja!» hörde hon tydligt en stämma svara där nere.
»Törs jag komma till dig?» frågade hon igen. Hon tyckte så säkert, att det var Bubblans röst hon hörde. »Kom!» hviskade det där nerifrån. »Kom fort!»
Då gick Vifvan ut på den yttersta stenen, och där under var hafvet så djupt, att hon icke kunde se botten.
»När du inte kan komma till mig, så kommer jag till dig!» sade hon. »Nu kommer jag!»
Och så sprang hon ut.
Men denna gång andades icke hafsmannen på hennes ansikte. Han lät henne sjunka som en hvit sten till botten.
»Ja, hvad skulle ni med oss att göra?» mumlade han och stötte henne ner under sanden. »Hvad skulle ni med oss att göra!» — —
Men däruppe låg det stora hafvet och glänste och log i solskenet, som om det aldrig hade funnits en Vifva och en stackars liten Bubbla.