Svenske-Per.
Det var en gång en gosse, som hette Per.
Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver axlarna och smal om lifvet.
Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och alla de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men det var nu i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per.
Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig till, utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.
Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet. Jorden var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att han svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» tänkte Per och satte foten med all kraft på spaden, och han hade knappt sagt det, förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja sig ner för att ta upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni tänka er! Det var den allra härligaste gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor som ett hönsägg; — i alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta hasselnöt!
»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är bestämdt värd sin modiga femma!»
Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in till staden med den.
Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han hade en lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt tittade fram bakom de stora hornbågarna på hans glasögon.
»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en gulddiamant?»
»Är den stor?» frågade guldsmeden.
»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.
»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.
»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter stenen.
»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.
»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?» frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens näsa.
Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon glindra, och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan hade på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas utanför.
»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»
»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.
Per höll alldeles på att säga:
»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han: »Ja, jag hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.»
Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke blefvo färdiga därmed förr än klockan elfva.
Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen.
Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid den låg den allra finaste herrgård.
Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor och portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför herrgården stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor och får och små hvita lamm.
Och Per slog sig på knäna och ropade:
»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag skulle vilja ha!»
Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till salu.
Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka öfver bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med pengar, och herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att han skulle tänka på saken. Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i högar på bordet som hövålmar på en äng, ja, då kunde herremannen icke motstå.
»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen bort med pengarna, och Per fick gården.
Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att taga sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent omänskligt fint.
Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner med silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste som gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det var obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång.
Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på ryggen och på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet egentligen satt.
Om morgonen kom betjänten in och frågade:
»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och om kvällen stod han återigen i dörren och frågade:
»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och Per sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin, att han talade tyska.
Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt och drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han sig att sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra skorna af sig.
»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig.
Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador, trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen och sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade yttra.
Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som herrn behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så varmt.
Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade trädgårdsmästaren, att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt eller bra för träden, att smaka på frukten första åren de buro.
Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade han på allt, som Per sade:
»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska gå upp i slottet och sitta och se på utsikten.»
Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.
Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen.
Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården och icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke heller något vidare muntert att vara herreman.
Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare.
Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla segel uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände seglen som svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, arbetade med tackel och tåg, medan skutan skummade genom böljorna.
»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja ha! Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man behagar! Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och sitta här och spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg på skutan.
Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården för att köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta skutan.
»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!»
Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per med, att han ändå absolut måste ha skutan.
»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen.
Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar funnos just icke på gården.
»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.»
Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela herrgården.»
Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast vid sitt:
»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt hela min håg till det.»
Då skrattade skepparen och sade:
»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»
Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla klippor och skär.
Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.
På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade: »Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade tillbaka och var så hjärtans glad.
»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»
Karlarna skötte seglen och rodret.
Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart ut emot hafvet.
I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna; skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det att regna.
Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned, men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre, och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket.
Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela skutan.
Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk, och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen.
Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet.
Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?
Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en människa hade Per att tala med.
Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut längre.
Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal gumma, som bar ett bylte.
Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom luften:
»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande emot honom en ung gosse på en häst.
Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red.
Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom regnet.
»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»
»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider jag med kläm!»
Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg bar det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr.
Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen med honom.
Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.
»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög öfver diken och gärden.»
Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja ha.
Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att sälja hästen.
Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just den hästen.
Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte för hästen.
Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten full af hafre.
Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig bondhäst.
Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande.
Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i väg på sin brunlockiga häst.
»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat, att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt, att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro icke längre komna på sin vandring.
Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste solsken.
Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden.
På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla sorter.
Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen.
Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.
Per stannade sin häst utanför tältet.
Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som clownen höll i handen.
Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!
Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre guldfiskar, som flögo i luften.
Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver, som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.
Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert, och han satt bara och stirrade och stirrade.
»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte han.
Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.
Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa.
Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det, skulle han gärna ge sin häst i utbyte.
Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig och sade med kväfd röst:
»Nåå, vill du ha hästen?»
Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen, och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.
Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen, men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i solskenet.
O! hvad han var lycklig!
Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta!
I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter landsvägen med sitt parasoll uppspändt.
Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.
Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han.
Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och gräfde.
Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.
Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.
»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde.
»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet. »Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona för den.»
Per fortfor att stå kvar och se på.
Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt och lätt, som om det varit gröt.
»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»
»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»
»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag har lust på.»
»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.
»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! — — Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste silke!»
Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!»
»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»
Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.
»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»
Han fortfor att stå och stirra på parasollet.
Men så sade han med ens:
»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig af att titta på den!»
Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:
»Nu är den min!»
Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per satte spaden i jorden för att försöka den.
Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.
»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per. »Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»
Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.
»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt, som att ha en spade, som heter duga!»