Femtonde Scenen.
DE FÖRRE. LISE.
Lise. Fru förestånderskan . . (hejdar sig) Kan jag tala om det i herrns närvaro?
Cecile (sätter sig på soffan). Ja, tala fritt!
Ernest. Men skynda!
Lise. Fru förestånderskan väntar mamsell och fru Gardonnière — — ty hon sade, att för att bli emottagen, måste mamsell ha sin tants tillstånd.
Cecile. Det är bra! . . lemna oss! (Lise går. Cecile och Ernest stanna tysta ett ögonblick, utan att se på hvarandra).
Ernest (bakom soffan, lutande sig nedemot Cecile). Svara mig, Cecile! går ni i kloster?
Cecile (efter någon tystnad). Ja! (går mot höger; paus).
Ernest (beslutsamt). Nej; det gör ni inte! Och efter hvarken föreställningar eller böner kunna förmå er att ändra ert beslut, så gör jag som ni . . jag tar min tillflykt till utomordentliga medel!
Cecile. Hvad vill ni säga?
Ernest. Ni står ju ännu i tre år under er tants förmynderskap?
Cecile. Ja!
Ernest. Ni kan ju ingenting företaga utan hennes samtycke?
Cecile. Nej . . men det får jag nog.
Ernest. Nej, det får ni inte!
Cecile. Hvem skulle hindra det?
Ernest. Jag!
Cecile. Ni? . . och med hvad rätt?
Ernest. Med den rätt, som jag har . . som jag kan skaffa mig öfver er tant!
Cecile. Jag förstår er inte!
Ernest. Se der just den hemlighet som jag inte kunde anförtro er — — men efter som ni trotsar mig, så skall jag yppa den för er!
Cecile. Tala fort!
Ernest (sakta). Det är för sin egen räkning som er tant förmått mig att komma hit . . hon älskar mig!
Cecile. Min tant? .
Ernest. Just hon!
Cecile. Det är ovärdigt!
Ernest. Ja, det är afskyvärdt . . men det är [34] detsamma, jag gifter mig med henne, och sedan skall jag nog hindra er att gå i kloster!
Cecile. Ni gifter er med min tant?
Ernest. Jaha, min niéce!
Cecile (stött). Det ville jag se.
Ernest. Ja, det skall ni få se! .