Sextonde Scenen.
DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.
Frun. Ni ännu här, min herre!
Ernest. Ja min fru, här för lång tid . . här för alltid!
Frun. Hvad menar ni?
Ernest. Jag menar . . jag menar . . att om ni nyss fann mig kall, brydd kanhända, så återser ni mig nu förtjust, passionerad! Jag kan inte säga huru det gått till . . det är otroligt, det är extravagant . . men jag älskar er, och jag gifter mig med er!
Frun. Ah bah!
Ernest. Redan länge har jag sökt efter en själ som kunde förstå min egen! . (betraktar Cecile) Jag fann endast kalla hjertan, utan poesi, utan passion . . då ni deremot, Clara!
Frun. Hvad! Clara?
Ernest. Då ni deremot, Emma, ni har hjerta, ni är — —
Frun. Jag är fyrtio år!
Ernest. Så mycket bättre, det är den bästa åldern! Det är passionernas ålder! Fyrtio år! . Det är inte så det bör heta . . två gånger tjugo år, så är det! Det är vårens vindflägt förenad med sommarens värme! Hvem kan berömma sig af att hafva funnit en sådan lycka, ett sådant underverk? — Jo min fru, det fann jag, och jag svär att jag skall visa mig värdig den! .
Frun (afsides). Jo! det här är charmant!
Ernest. Ni svarar inte?
Cecile (afsides). Hon afvisar honom säkert! .
Frun. Hvad vill ni att jag skall svara? Öfverraskningen . . min rörelse — —
Ernest (lifligt). Ni samtycker? . (till Cecile) Se så, mamsell! tror ni nu att jag skall kunna hindra er ifrån att begrafva er i ett kloster?
Frun (afsides). Hvad säger han?
Cecile. Ja, jag ser att ni kommer att utöfva mycket välde öfver min tant . . men jag hoppas finna ett medel att undslippa ert förhatliga tyranni!
Frun (afsides). Hvad nu . . hon är stört . . upprörd? . .
Cecile. Ja, jag skall finna det, och då — —
Frun. Ett ögonblick . . herr Duplessis’ välde är ännu inte officiellt erkändt . . jag har ingenting bifallit . . och bifaller ingenting som inte du samtycker till, Cecile!
Ernest. Mamsells samtycke har ni redan!
Cecile. Mitt samtycke?
Frun. Ja mitt barn, jag önskar höra dig sjelf säga att herr Ernest Duplessis är ett godt parti, att han är en ädel, oegennyttig, varmhjertad ung man, och att hvarje qvinna kan skatta sig lycklig att få honom till make. — Jag väntar att få höra detta, ty herr Duplessis kan inte utan din tillåtelse blifva medlem af vår familj!
Cecile. Men jag tillåter det gerna, min tant!
Ernest. Hon tillåter det!
Cecile. Och jag tvekar alls icke att upprepa, det herr Duplessis har alla de egenskaper som . . som ni nyss nämnde . . och vore det också inte så, så skulle ert val vara mig tillfyllest, min tant.
Frun. Men du säger mig inte . . .
Cecile. Att herr Ernest är det bästa parti som finns? Jo visst, jag säger det ju, min tant, för att [36] göra er till viljes! Jag skall också säga — efter som ni tvingar mig — all hans språk är ädelt, hans uppförande värdigt, hans själ upphöjd . . och att det vore den största orättvisa man kunde begå . . att inte intressera sig för honom sedan man sett honom . . och att, sedan man lärt känna honom, inte älska honom!
Ernest. Min fröken!
Cecile. Jag säger detta endast för att göra min tant till viljes! Och ni ser det, jag säger det utan ansträngning, utan saknad. — Man kan inte vara mera förtjust, mera hänryckt! . . Ja min herre, ni kan inte förstå hvilken lycka . . hvilken glädje jag känner . . Också är jag stolt . . glad . . lycklig . . jag skrattar . . jag skrattar till och med så . . så att tårarne komma mig i ögonen!
Frun (med utbrott). Cecile!
Ernest (mycket upprörd). Mamsell!
Frun. Cecile! jag har begått för många dårskaper, för att inte en gång begå en förnuftig handling . . och efter det stod skrifvet i stjernorna att allt skulle sluta som en vanlig komedi, så . . (till Ernest) Er hand, min vän! (förenar dem) Seså, nu förenar jag er! Varen lyckliga!
Cecile. Min goda tant!
Ernest. Min bästa tant — — (hejdar sig) Ah, förlåt!
Frun. Hvad fattas er?
Ernest (gladt). Efter er bekännelse här för en stund sedan, vågar jag inte mer — —
Frun. Var lugn, och försök blott! Ni har ingenting att frukta! Jag har aldrig älskat er . . . men jag ansvarar inte för att jag inte kommer att göra det! Er hand, min nevö! Jag hade svurit att ni skulle bli min Ceciles make . . det var min plan!
Ernest. Och ni Cecile . . ni tiger? . .
Cecile (räcker honom sin hand som han kysser). Jag, Ernest? . . jag gillar alltid min tants planer!
(Slut.)
