Fjerde Scenen.
FRUN. CECILE.
Frun. Mina planer krönas ändtligen med framgång! Cecile skall inte gå i kloster! (sätter sig på soffan).
Cecile (från höger, sätter sig bredvid henne på en taburett). Hvad är det åt er, min tant? Ni ser så glad ut!
Frun. Ah, det är du Cecile! omfamna mig, mitt barn!
Cecile. Gerna! Hvad hade tant så roligt åt då jag kom in?
Frun. Jag tänkte på en underlig idé som herr Lapierre hade i går.
Cecile. Er advokat?
Frun. Ja, min dyre advokat! Kan du gissa hvad han föreslog mig?
Cecile. En ny process?
Frun. Nej! ett nytt äktenskap!
Cecile. För er?
Frun. För mig.
Cecile. Och med hvem?
Frun. Med honom sjelf, naturligtvis!
Cecile. Och det skrattar ni åt?
Frun. Som du ser!
Cecile. Ni ämnar då verkligen gifta er för tredje gången, tant?
Frun. Tycker du det!
Cecile. Således gaf ni honom afsked?
Frun. Jag tror det nästan!
Cecile. För alltid?
Frun. Det är troligt! Jag sade honom visserligen att mitt hus är mycket tyst och ödsligt — och att jag trodde det en man skulle behöfvas der. Men om jag gifte mig, så skulle det se ut som om jag ville göra min niéce arflös! Dessutom om jag skall välja en man, så är det bättre att välja den åt henne än åt mig . . min tid är förbi, och hennes kommer!
Cecile. Min tant. — —
Frun. Ja, så är det, mitt barn!
Cecile. Men jag — —
Frun. Seså, rodna inte, och framför allt, upprepa inte den der vanliga frasen som man hör all ungt folk nu för tiden! De äro i fråga om äktenskapet alldeles som väl uppfostrade barn, hvilka slå ner ögonen när man bjuder dem bakelser eller konfekt! — Du småler? Genera dig inte, mitt barn! skratta till och med . . det gör mig så ondt att se dig dyster och sorgsen! Du måste medge att jag gjort allt för att förströ dig . . jag har till och med skaffat dig en process, men jag är verkligen rädd att jag måste förneka dig denna förströelse snart nog!
Cecile. Hur så, tant? fruktar ni kanske för kostnaderna?
Frun. Ja, litet för kostnaderna, och mycket för pratet!
Cecile. Hvilket prat!
Frun. Ser du, kära barn, en process, hur obetydlig som helst, väcker alltid uppmärksamhet. Tidningarne tala om den —
Cecile. Tidningarne?
Frun. Dessutom är jag trött på hela saken och efter som domstolen i går förklarat vår granne hafva rättighet att vara ensam om den lilla bäcken, så tror jag att vi böra stanna der!
Cecile. Och våra stackars träd som skola dö ut?
Frun. Vi få begagna dem till ved!
Cecile. Åh tant, ni är elak i dag.
Frun. Det är derför att jag vill inte längre vara narr för — —
Cecile. Narr? hvad menar tant?
Frun (afsides). Det går bra! (högt) Du tror dig hämnas på vår granne, genom att anställa den der tråkiga processen emot honom?
Cecile. Nåväl?
Frun. Nåväl, tvärtom! han har drifvit gäck med oss båda två!
Cecile. Huru?
Frun. Han är förtjust öfver våra förföljelser!
Cecile. Åh!
Frun. Han har ledt bort bäcken bara för att få det derhän!
Cecile. Ja, men af hvad skäl?
Frun. Af det skäl att — — — nej jag kan inte . . jag bör inte säga dig det!
Cecile. Nåja, i så fall — —
Frun. Men i alla fall — om du lofvar mig att aldrig för någon . . . för någon . . . du förstår mig?
Cecile. Jag lofvar allt hvad ni vill, tant!
Frun. Nåväl, mitt stackars barn — men kom ihåg att du har lofvat!
Cecile. Ja tant, ja!
Frun. Nåväl — vår unge granne, herr Duplessis — du kommer att bli, ond — herr Duplessis har tvungit oss till en process, bara för att få knyta förbindelser med oss —
Cecile. Lagliga?
Frun. Ja, lagliga och alfvarsamma!
Cecile. Hvad menar tant?
Frun. Åh, det är en afskyvärd tillställning! Man skall anfalla mig, — har han sagt till sig sjelf — jag försvarar mig, jag vinner, och under förevändning af att uppgöra en förlikning, kan jag presentera mig hos dem!
Cecile. Här?
Frun. Just här! »Och en gång der, kan jag sjelf bli i tillfälle att se» — — gissar du inte?
Cecile. Nej! Bli, i tillfälle att se — hvad?
Frun. Om han lyckas behaga dig.
Cecile. Hvarför det?
Frun. För att gifta sig med dig!
Cecile. Men . . af hvad skäl?
Frun. Af det skälet att han älskar dig.
Cecile. Han älskar mig . . mig — min tant?
Frun. Ja, dig — dig, min niéce! och om du visste — —
Cecile. Säg ut, tant!
Frun. Nej . . nej! . det är fråga om någonting mycket vigtigt . .
Cecile. Ja, men jag har ju lofvat?
Frun. Ja, det var sannt! Nå ja, då får jag väl ingenting dölja för dig! Men min Gud, det är så svårt — — (tar hennes hand och för henne till fönstret). Ser du det der stora kastanieträdet i hans trädgård . . der, midtför — —
Cecile. Ja.
Frun. Han klättrar upp i det hvarje qväll för att beundra dig, när du sitter ute på terrassen.
Cecile. Men det är opassande — — — och så mycket mera opassande som jag nästan alltid går dit utan att ha gjort toalett.
Frun. Jag har ju sagt det . . det är himmelskriande! Men det är väl ändå värre! Härom morgonen, när jag kom in hit i salongen, hittade jag ett papper på golfvet, ett papper fastadt med schärt band vid en stor kastanie.
Cecile. Ett karteradt papper?
Frun. Nej, ett papper med verser på . . verser adresserade till dig!
Cecile. Verser! . Allt det här är mycket ledsamt, mycket komprometterande . . att klättra upp i ett kastanieträd . . att kasta in verser . . Dåliga verser förmodligen? Har tant dem qvar?
Frun. Nej, jag har förlagt dem.
Cecile. Så tråkigt! Men i alla fall, på det der sättet kan det väl inte fortfara?
Frun. Nej, jag hoppas det!
Cecile. Det vill säga, ni ämnar ta edra försigtighetsmått?
Frun. Lita på det!
Cecile. Och att om han nånsin vågar visa sig här — —
Frun. Åh!