Femte Scenen.
DE FÖRRE. LISE.
Lise. Herr Ernest Duplessis frågar om frun vill taga emot honom.
Frun. (till Cecile). Hvad sade jag?
Cecile. Han vågar komma hit!
Frun. Som du ser . . men oroa dig inte . . jag vet hvad jag skall göra!
Cecile. Ah! ni vet?
Frun. Ja visst, och jag är säker om att du skall gilla — —
Cecile. Hvad då?
Frun. Att jag gör som du nyss antydde!
Cecile. Som jag antydde?
Frun. Ja visst . . nemligen visa bort honom. [11]
Cecile. Ah! har jag sagt det?
Frun. Sedan jag först låtit honom förstå — —
Cecile. Ja visst, tant!
Frun. Att han aldrig kan ha hopp om att behaga dig — —
Cecile. Nej, inte det minsta . . ni känner min föresatts . . .
Frun. Klostret, ja!
Cecile. Och det hade derför kanske varit bäst att inte ta’ emot honom! . (till Lise) Bed herr Duplessis stiga in!
Lise. Ja, mamsell! (går).
Cecile. Jag går in till mig! (stannar och ser åt dörren som Lise lemnat öppen).
Frun. Nå?
Lise (anmäler). Herr Duplessis!
Cecile. Ja, jag går, tant . . jag går! (skyndar in).
Frun (för sig). Aha! nyfiken! Då är jag lugn.