Sjette Scenen.
FRUN. ERNEST.
Ernest (inkommer och helsar). Min fru!
Frun. Min herre!
Ernest. Ni har varit så god och önskat ett samtal med mig, och jag är färdig att — —
Frun. Ett ögonblick! Vi träffas visserligen för att tala om affärer, men affärerna behöfva icke förjaga artigheten! Gör mig det nöjet att — —
Ernest (tar en stol). Jag tackar, min fru!
Frun (afsides i det hon går till sin fåtölj). Han ser bättre ut än jag trodde, och jag har gjort ett ypperligt val för min niéce!
Ernest (afsides). Hon kommer säkert att fordra hälften af bäcken . . jag skall försvara den till sista droppen!
Frun (gladt, i det hon ser Ernest med allvarligt och tillbakadraget väsende sätta sig på långt afstånd). För allt i verlden, herr Ernest! lät oss lägga bort alla motpartsminer, och efter som vi äro här för att uppgöra en öfverenskommelse, så räck mig er hand — det blir en god början!
Ernest. Min fru! (afsides) Får gå för handen — — men hvad bäcken beträffar — —
Frun. Vet ni min unge granne, att ni har totalt besegrat mig i går.
Ernest. Ack ja, min fru, — totalt!
Frun. Men vet ni också att jag kunde ta min revanche genom att gå till högre instance?
Ernest. Ingenting är omöjligt, min fru!
Frun. Såvida jag inte föredrog att förklara mig nöjd med hvad jag fått.
Ernest. Huru, ni afstår?
Frun. Från att appellera? . . bestämdt!
Ernest (mycket belåten). Således är allt slut, min fru?
Frun. Ja, affären är uppgjord . . vi få lefva utan vatten!
Ernest (artigt och muntert). Akta er — min fru! . Jag är litet misstrogen . . jag har alltid hört sägas att i fråga om processer, ger man ingenting för intet!
Frun. Ni tror kanske att jag vill beröfva edra blommor några droppar vatten? Ah, min herre ni [13] misskänner mig! Det smärtade mig att ni skulle anse mig för en orättvis, processlysten och farlig granne, — — jag ville bevisa er motsatsen, se der allt! och det är derföre som jag proponerat ett samtal emellan oss. Det är sannt att jag är litet egen, litet fantastisk — åtminstone har man sagt mig det ibland! Men fast man anser mig vara qvick, så har jag ändå haft tillräckligt förstånd att redan från början inse det vår process var afskyvärd!
Ernest. Men i så fall . . hvarför börja den?
Frun. Af vigtiga . . men hemliga skäl . . som skulle ursäkta mig, hoppas jag, i fall det vore mig tillåtet att yppa dem!
Ernest. Vigtiga och hemliga skäl?
Frun (stiger upp och ringer). Han tyckes ha förstått mig! (Lise inkommer). Lise, har hon frågat efter mig.
Lise. Hvilken, frun?
Frun. Min niéce?
Lise. Jag tror inte det?
Frun. Mår hon något bättre i dag?
Lise (förvånad). Hvilken, frun?
Frun. Min niéce.
Lise. Kors! . hon mår som vanligt!
Frun (med bedröfvad mine). Hon hvilar sig, inte sannt?
Lise. Nej, hon klär sig.
Frun. Du menar att hon försöker stiga upp.
Lise (afsides). Hvad behöfver frun bekymra sig för mamsell?
Ernest. Är er niéce illamående?
Frun. Hon är sjuklig . . det syns visst inte på henne — tvärtom . . men det är så mycket mera oroande . . [14] (till Lise) Ah! . (till Ernest) Ni tillåter? (till Lise) Om min niéce frågar om jag gått ut, så svara ja. Det vill säga, nej! Men tala för all del inte om att herr Duplessis är här.
Lise (i det hon går). Om jag begriper ett ord, så — —
Ernest. Men hvarför dölja att jag är här, min fru? Skulle min närvaro kunna — —
Frun. Åh . . nej, nej!
Ernest. Ni säger det der med en ton — —
Frun. Men det är kanske orätt af mig att uppehålla er så länge.
Ernest. Ni har således ingenting mera att säga mig? Ni önskar ingen öfverenskommelse, intet skadestånd?
Frun. Ack jo, det var sannt . . jag höll på att glömma det!
Ernest (afsides). Seså! nu ä’ vi der!
Frun. Jag begär — er vänskap!
Ernest. Ingenting annat? . Men den har ni ju redan!
Frun (med bryderi). Ja . . ni är en ädel ung man, ni är öppenhjertig . . god . . och jag tänkte — —
Ernest. Hvad då?
Frun. Åh, ingenting! . Farväl, min herre!
Ernest (afsides i det han går). Det är ett utmärkt fruntimmer!
Frun (afsides). Han är nyfiken att få veta mera!
Ernest (afsides). Det vore kanske på sin plats att erbjuda henne hälften utaf bäcken! (närmar sig). Min fru . .
Frun (afsides). Der är han igen!
Ernest. Ännu ett ord, om jag får be!
Frun. Min herre!
Ernest. Nyss på stunden, när ni hade den artigheten att vilja ursäkta er för det ni öppnat process mot mig, afbröt man er just som ni ämnade tala om vigtiga och hemliga skäl . .
Frun. Har jag talt om sådana?
Ernest. Ja min fru . . och som det inte är möjligt annat än att dessa skäl till någon del angå mig — —
Frun (lifligt). För all del . . tro inte — — —
Ernest. Men min fru, om dessa skäl verkligen röra min person — —
Frun. Ni söker förgäfves få mig att yppa dem!
Ernest. Jag kan således inte få ert förtroende?
Frun. Nej, det är omöjligt!
Ernest. Då återstår mig endast att aflägsna mig. Farväl min fru!
Frun. Herr Duplessis!
Ernest. Min fru!
Frun. Ni tycks taga så liflig del i hvad som rör oss, att jag inte kan öka mitt syndaregister emot er, genom att visa er misstroende. Har ni styrka att bevara en högst ömtålig hemlighet!
Ernest. Jag har en ovanlig styrka, min fru!
Frun. Ni svär således att aldrig för någon yppa . .
Ernest. Ja, jag svär det!
Frun. Och jag emottar er ed! (afsides) Nu måtte jag kunna vara säker om tystnad på båda hållen!
Ernest (afsides). Hvad skall jag väl få höra! (de sätta sig vid bordet midt på scenen).
Frun. Min käre granne, jag har ingen mera anhörig än min niéce. Begåfvad med alla ungdomens [16] och skönhetens behag, har hon hastigt, ifrån att vara glad, lycklig och leende, blifvit orolig, tankspridd och nedslagen.
Ernest. Skulle väl bäcken i trädgården kunna vara orsaken?
Frun. Afbryt mig inte! Jag har således sett henne sorgsen, förändrad — och när jag velat undersöka skälen till denna förvandling, så har jag — med en häpnad som ni säkert skall dela — upptäckt — —
Ernest. Min Gud, ni skrämmer mig!
Frun. Kom ihåg att ni har lofvat mig den mest obrottsliga tystnad!
Ernest. Ja min fru . . jag har till och med svurit! . . . Ni har upptäckt.
Frun. Ser ni den der terassen?
Ernest. Som vetter åt min trädgård? . Ja.
Frun. Förut gick hon nästan aldrig dit. Men på en gång, det är väl omkring ett år sedan, går hon dit hvarje dag. Hon har låtit sätta upp ett tält der.
Ernest. För att få skugga troligen!
Frun. Så säger hon . . men den förklaringen ansåg jag ej giltig . . jag ville se, och jag såg —
Ernest. Hvad då?
Frun. Att hvarje qväll, då jag trodde hon var i sitt rum — —
Ernest. Nåväl?
Frun. Så gick hon helt försigtigt derifrån och gömde sig i tältet; hon stannade der orörlig och upprörd som en ny Hero, väntande en ny Leander!
Ernest. Och denne nye Leander?
Frun. Är ni, min herre!
Ernest. Jag?! (de stiga upp).
Frun. Ack ja!
Ernest. Är ni säker på det?
Frun. Alldeles för säker, min herre! Också måste jag gripa till ett energiskt medel.
Ernest. Hvilket medel?
Frun. Jag måste anställa en process mot er. Jag måste dränka denne nye Leander, och lyckligtvis fanns er bäck alldeles till hands!
Ernest. Men jag måste tillstå att jag inte begriper — —
Frun. Förstår ni inte det? Det var min pligt att bota min niéce för hennes olyckliga kärlek.
Ernest. Olyckliga?
Frun. Ja, efter som den är utan hopp! Och det finns ingen obehagligare karl än den som man processar med.
Ernest. På min ära, min fru . . idén var ganska fyndig! . Men ännu en gång, är ni säker på att det är mig hon älskar?
Frun. Ack ja!
Ernest. Har ni giltiga skäl att tro det?
Frun. Tyvärr!
Ernest. Jag måste tillstå för er att jag inte vågar tro det!
Frun. Ni är svår att öfvertyga!
Ernest. Nej min fru, men jag är blygsam, och jag tvekar antaga — —
Frun. När allt kommer omkring, så har ni kanske rätt.
Ernest. Ja, inte sannt?
Frun. Jag har kunnat misstaga mig.
Ernest. Tror ni det!
Frun. En sådan der kärlek kommer inte utan skäl!
Ernest. Nej visst inte!
Frun. Det fordras hos den som skall inge en sådan passion, nästan öfvernaturliga egenskaper!
Ernest. Ja, det är sannt!
Frun. Och fastän ni är en ganska ovanlig ung man —
Ernest. Ja visst . . men i alla fall . . . hennes qvällstationer i tältet — —
Frun. Det var kanske bara nyfikenhet! . .
Ernest. Nej min fru . . nej, ni har rätt! Ingenting är mera påtagligt! . . det är jag som sysselsätter henne . . jag finner olyckligtvis i allt hvad ni sagt mig, spåren af en verklig, allvarlig kärlek.
Frun. Ack min Gud, der kommer hon! Gå, min herre, så att hon inte får se er!