Hur »Fiffens» tös fick fästman.
— Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom.
— Nå, är inte det bra, då? frågade jag.
— Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde här i församlingen för en fyrtio à femtio år se’n.
Den ene kallade de för »Fiffen» — han hette egentligen Filip Fransson och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget. Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en gammal major sa, som var öfverkontrollör: 17 »Det som rinner genom rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner bredvid, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna potatis.»
Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl: med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut. Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande», så skulle det allt vara »Fiffen».
Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de fyra hade »gått åt» — tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af med Evangelina — som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade blifvit kallad — och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan! 18 Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande.
Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort — och det sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten — gick och påtade dag ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga — som snåljobar ju aldrig ha — lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken konfekt eller sirap och hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och han misstrodde alla.
Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig — han må nu se’n bli aldrig så öfvergifven.
Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.
Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och riste på hufvudet och sa med oartig rättframhet:
— Du börjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina! 19
— Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela synen.
— Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben småleende. Gamla bli vi alla — det är så världens lopp. Men vet du: det vore så godt att du gifte dig!
— Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag kan då väl inte heller gå ut och öfverfalla någon heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle — men göra det!
— Nä, det förstås. Men du — — du ser alltid så sur ut.
— Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?
— Hm — nänä. Vi få lof att fundera ut något, du. Du känner ju Kristoffer Andreasson på nummer fyrtioett?
— Den gamle gnidaren?
— Ja.
— Trefligare karlar har jag sett.
— Men inte fått.
— Ja, det är nägu inte mitt fel.
— Vill du ha honom?
— Det vore alltid bättre än inte — åtminstone sluppe man då höra systrarnas speglosor om »förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så’nt. Men vill han ha mig — han vill nog inte ha någon annan än sig själf?
— Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han inte, så kan han få göra det ändå.
— Inte kunna vi väl tvinga människan?
— Han kan tas med konst.
— Det begriper jag inte.
— Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och se inte arg och sur 20 ut — tänk, att du är säker om honom — ja, dra så där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa vi.
Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.
Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll, belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i händerna för att »lukta som folk om näfvarna».
Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska och kragstöflar. Och så bar det af.
Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela dagen.
I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster 21 fot, och räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick han ut — »Fiffen» var ju en välbetrodd man.
— Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade fråga.
Evangelina såg förstulet på honom.
— Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.
— Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.
— Usch nej, jag kan inte, far!
— Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det, att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte komma och vålla omak och stanna inte — jag ville bara köra in och se hur här såg ut nu för tiden här på gården.
— Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!
— Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min sak.
Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.
Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen 22 uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».
Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp — som alla människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom aflidna Kajsa Britas — ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr, fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit »Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar.
Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» — som brännvinet då för tiden kallades — steg »Fiffen» upp, gick bort till gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt på kinden och sa:
— Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in — jag visste ju inte så noga, 23 hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig. Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han — det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat hans arbete — se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år. Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund — ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min — tag honom i famn — jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock 24 Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund.
Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.
— Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom.
Hon lydde, förstås.
Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han — lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i kakelugnsbänken.
— Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet.
Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa smeksamt: 25
— Din väntans tid ska inte bli lång, och se’n ska vi aldrig skiljas mer.
From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så pass, att han kunde ropa:
— Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?
Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra besök hos sin trolofvade.
Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått i borgen för nå’nting, fast han inte kunde begripa hvad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta främmande människor — och allraminst kyssalystna töser — komma in på hans gård mer. Ånej — han skulle allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och plocka 26 fram sin gamla rom — den hade ju gått till de galater.
Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med i historien.
Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på.
Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».
»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot Kristoffer.
— Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som ska in i 27 vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf vill.
Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och Evangelina skulle just i dag — genast — på fläcken resa till prästen och ta ut lysning.
— Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till Evangelina.
Hon snyftade.
— Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben. Tänk på hvad kvinnan förmår!
— Ja, Gud gifve det! sa Lina.
— Bara för att förarga dem, ska jag ta dig — är du nöjd nu? sa Kristoffer.
— Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog lycklig, Lina.