IV.
— Du träffade honom?
— Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.
— Ska jag städsla dig för nästa år?
— Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.
— Jasåå — inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så — — —
— Ja, så — blef det tal om oss två — — —
— Och så började du lipa, förstås?
— Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog.
— Nå, han då?
— Han — han frågade om igen — så jag slapp.
— Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som böneman.
— Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men prosten ska ändå ha så oändligt mycket tack, för det var i alla fall prosten, som hittade på alltihop — —
— Nå, det var då åtminstone något! mumlade prosten och log i sitt gamla hvita skägg.
— Han kommer visst redan på gården.
— Såå. Han är fermare än du! Nu går du och sätter på kaffe, och när så han och jag ha snackats vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag, att du tar emot honom med öppna armar om också inte med varma serveter! och Gud signe både dig och honom! Du har varit en trogen tjänarinna — — vid Moses och profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast!
Jesper trädde in, bredbent och trygg. 14
— God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte väl om, att jag behöfver en ny dräng och hade tänkt just på dig?
— Jo, det var något sådant.
— Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en gift dräng, som har något att lefva och sträfva för och har glädje af att hålla sig hemma och inte blir orsak till några historier med kvinnfolk och så’nt där?
— Hon sa just inte precis ackurat allt det där, men jag förstod ju ändå andemeningen. Och Helena så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna bli råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar — — —
— Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt öga till henne, Jesper?
— Nog har jag det — naturligtvis — det förstås. Men så tänkte hon ju på allt hvad modern hade sagt, och så var hon tvehågsen.
— Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.
— Men så ä ju också fruntimmer inte goda att bli kloka på: hundingen vete, om de själfva riktigt ha klart för sig, hvad de vilja!
— Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund med det i rättan tid. Nu har Helena sett, att mor och jag har — skam till sägandes — lefva skäligen skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit gifta i öfver tretti år. Och så har du väl ingenting sagt sen den där gången, då hon sa nej — så vidt jag kan förstå?
— Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, när hon inte ville sjunga med.
— Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom tid med fruntimmer, så är det nästan ändå bättre att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och tänkt 15 och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och när du inte kom, så blef hon ängslig och rädd, att någon annan skulle ta dig och så förstod hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget — du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt i famnen på dig. Det är en gammal historia, Jesper. Men den går igen i alla tider, ser du. Hm! När jag i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon blef. Så ställa vi väl om lysning, tänker jag, så att ni kan hålla bröllop i flyttningsveckan — där är väl ingen af er, som ska in och rusta om i sta’n, dit annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden. Så börjar du ditt nya tjänsteår som prästens dräng och Helenas husbonde. Lycka till och när vi nu ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi skall ställa det för er nere i längan, så ska du gå in till Helena — jag har sagt, att hon ska bjuda dig på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam. Ser du, de bästa hustrurna ä de, som tänka sig för och inte kyssa till vid första lockton.
— Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd man och vet hvad han säger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna för den, som är olärd.
— För de lärda också! mumlade prosten och log.