III.
Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge två hade slutat upp att gå på dans.
Så en dag säger prosten till Helena:
— Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar?
— Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt annat.
— Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig?
Hon blef röd som ett blod.
— Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i prästgården efter tid och lägenhet — det kunde ju alltid varit bra att fylla någon rynka med, hva?
Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord.
— Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt?
— Nog har han frågat mig och det mer än en gång. 10
— Nåå?
— Sista gången sa jag rent nej.
— Hvarför det då?
— Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se’n en är vigd och smidd vid någon, är det för sent att ångra sig.
— På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanför och klippte buxbomshäcken — skulle nu ingen människa våga nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod?
— Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara med mig själf.
— Och det har du aldrig gjort?
— Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.
— Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget — förstår du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla.
— Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.
— Håller du inte en smula af honom då?
— Visst gör jag det — för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort jag hade sagt nej, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat 11 och gråtit många nätter för det se — se’n! sa hon och smålipade.
— Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.
— Det sa Jesper också — samma kväll, erkände hon naivt.
— Där ä hufvud på skaft på den där — det har jag alltid sagt. Men då är ju hela saken enkel som fot i strumpa?
Hon bara skakade på hufvudet.
— Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle kunna reda ut den här härfvan.
— Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon.
— Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom — å bevars! Det var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att ge mig några strumpeband för besväret.
Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes kinder.
— Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.
Men blicken tindrade.
— Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig, innan du läste dig fram! 12 Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut — nu, i denna dag, som i dag är — och söker få fatt i honom och ber honom titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte, men du misstänker honom naturligtvis för allting.
— Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.
— Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom!
— Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt.
— Så tycker jag med! sa prosten torrt.
— Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak.
— Gå på du bara, medan du är i tagen!
— Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig i grafven, om jag gifte mig med någon och blefve olycklig. Inte kan hon väl göra det?
— Behöfver du göra den frågan?
— Nää, inte precis, men det är ändå tryggare att ha prostens ord på det.
— Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka! Så är du så mycket säkrare på att gumman får ro i sin graf och fröjd i sin himmel! Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går efter Jesper. Annars tror han, att det är för hans skull du har gråtit.
— Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan.
— Raska på nu!