II.
De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården och 6 Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta »från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.
Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det finns ju som gamle klockaren sa — folk som kan dölja både kärlek och procenteri — hårolja är svårare, sa han.
Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar — —
Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig — och det gör han — så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor behöfva störas i sin griftero för den sakens skull!
Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. 7 Så länge hon ännu var ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern toge till och krafterna toge af — ja, hvad skulle då bli hennes lott? Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog ett sant ord.
Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så liten lön.
Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga prosten — — — Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte.
Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske värre än om modern vände sig i grafven!
Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte 8 samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i kläder — hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne, det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera.
Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för sig själf ur psalmboken:
| »I världen är så mörkt och tungt, | |
| hvarthelst jag än må lända. | |
| Hur skall mitt hjärta blifva lugnt? | |
| Till hvem skall jag mig vända?» |
Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på kyrkogolfvet i världen — — samman med henne — Helena.
Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig. Och läste samma vers — hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon läste sig fram. Tillsammans med Jesper — — —