IV.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda könen allt emellanåt — ungdomen i allmänhet hade sina bord med »sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» — som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.

Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. 36 Röd och flämtande efter dansen — det riktigt ångade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden — bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.

— Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

— Nå?

— Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt — höll jag på att säga — fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång skrifvit några kärleksverser?

— Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.

— Tror du?

-. Ja, om jag får skrifva dem till dig — på riktigt rena, rama allvaret.

— Försök då! sade hon tyst och blidt.

— Men då vill jag ha en kyss för dem.

— Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och när du skulle skrifva på allvar, som du sa — — —

— Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

— Nej, det har du inte.

— Just därför skulle det vara spritter nytt. Men 37 är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen — det har ingen gett mig förr.

— Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.

— Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

— Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några verser förr.

— Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

— Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

— Jaa, du Selma.

— Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

— Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda. 38

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.

— Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?

— Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen — det har jag aldrig bedt någon annan om eller fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

— Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se’n.

— Nej.

— Den sista:

	»Dör uti sin knopp
	det skönsta kärlekshopp,
	som i hjärtat opp
	rann under lifvets lopp —
	samla bladen ömt,
	ty hvad ditt minne gömt
	bär alltid sommarfägring,
	och fagrast är just hvad du drömt.»

— Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?

— Åjo — där är också höst och vinter — se’n.

— Men sommarminnena glömmas aldrig.

— Mina begynna nu — låt dem bli så många, att de räcka!