Därför var hon blek.
— Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat — det spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går, när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar.
Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.
— Hvem är hon, som sitter i hörnet under den 40 stora klockan, den där människan, som är så fasligt blek? hviskade jag till mor.
— Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten Espens Kersti.
— Hvarför är hon så blek?
— Det är af kärlek.
Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun.
— Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag slutligen.
— Tyst nu — det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.
Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka.
När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.
— Da’n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det är bra många år se’n vi hade en riktigt förtrolig snackestund ihop. Men först ska han ha en kopp, han också — ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe.
Jag fick min kopp, och det var som med ens all sömnighet försvunnit. Jag hade ju också tagit mig 41 en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig till ro på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda ord, de sade. Och jag tror, att om jag så blefve hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt minne.
— Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, så kan du dö af det.
— Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara död för länge, länge se’n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu en kopp till! Har pysen somnat?
— Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull.
— Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag skulle följa honom till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag. Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade jag hört se’n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag andra dagen inne hos dem och åt gåsflott — det var min förtjusning.
Esbjörn talte också många gånger om det där att vi skulle bli ett, både under skoltiden och lästiden och sedan. Det var det käraste jag kunde höra — 42 ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom: Han var ju grann som en solskensdag, stor och härdabred och väldig som en klippa, öm om alla, folk som kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes nå’nting ondt om honom: inte en gång byns värsta sladdermaskor nändes tugga på honom.
Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla och galna, när de skulle rycka in — det skulle vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af många bra pojkar.
Men Esbjörn stod sig — inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så stolt — han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom om dagarna och drömde om honom på nätterna.
Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss — vi hade ju ingenting att vänta på precis, någon af oss.
Så kom midsommarafton.
Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i 43 undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken, som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det.
Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom: jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen.
Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades.
Det var dragonens Lotta — de hade naturligtvis blifvit bekanta under exercisen: då brukade hon hvarenda kväll ränna till lägerplatsen. Det var ett kräk till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom på en dans — åtminstone inte någon af de hyggliga åbosönerna. Nu hade hon träffat Esbjörn och fångat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa fula lögnaktiga ord om mig. Och de voro öfverens om att vara sams i synd och last, se’n Esbjörn och jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan 44 tänka huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad kvinna.
Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var detta verkligen Esbjörn — min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag var nog vaken — Gud nåde mig så visst!
Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade rundt. Så sprang jag hem.
Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och fått gift i blodet!
Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans kvinna. Och du minns nog så’nt väsen där blef hemma och hur fadern hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och det blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef 45 så utskämd bland sina likamän, att knappt någon brydde sig om att umgås med honom.
Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta’n, där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd friskt och gick gladeligen i borgen.
Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom nämndemansbefattningen.
— Så dog hon i behaglig tid då.
— Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, hur hon dog?
— Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.
— Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit — det var jag.
— Människa! Hvad säger du?
— Spring inte din väg — jag rörde henne inte med ett finger. Men på bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans 46 bruk, står bara för mig som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina olyckliga.
Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.
— Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem — det finns kortare väg.
Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.
Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått och se’n är jag så blek.
— Men det var ju inte din mening att — — — 47
— Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det skulle befläckas.
Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller »godnatt» på ett gille.
— Men att ni inte blefven ett efter hennes död?
— Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket, kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen. Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom prosten, och om Esbjörn nå’nsin hade en aning om hvem det var eller om pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom, när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag ändå.
Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se’n han är borta, skall jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig — det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt mitt — mer kan jag inte göra.
Nå, tycker du att jag är en mörderska? 48
— Nää — —
— Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt nej. Men hur många tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller vågat svara nej på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek. Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte heller, att Gud skall döma mig.
— Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den där Lotta?
— Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år? Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager. Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli gladare än mina!
Men, nu se’n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig — jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från ungdomsdar.