En pojke för sig.
— Han har alltid varit så egen den pojken — aldrig som andra utan en pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern — han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund.
— Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till honom? sa han långt om länge.
Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.
— Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.
— Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och mäktig, 50 och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se’n jag börjar på att kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång.
Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han har aldrig varit sjuk en timme se’n — fast han nu är öfver 25. Men han skötte undan i ett tag — doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i ordspråket. Det har han visst och sant.
Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» som här ä. Det var han som tog ihop med skolan — den låg ju rent i lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att få småskola här. 51
Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först småskollärarinna och se’n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.
Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.
Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i flera år — se’n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de voro för dödbakade och för mycket för grannlåt — klädhängare, som inte ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte så väl hos töserna, 52 fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han har alltid varit en pojke för sig.
Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem — där är både utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när deras far har kunnat bli riksdagsman — äpplet faller väl inte så långt från trädet, mente jag på mitt vis.
Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma och hälsa på där.
När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad tyckte du om dem?»
— Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder. Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.
Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.
En gång frågade jag honom, hvad han tyckte 53 om prostens Hilma. Det är en rar tös, och han kunde nog få henne om han ville — så mycket vet jag.
— Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar.
— Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, fast de gå i samma spår som hennes fars.
— Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne utantill.
Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad — en börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas hädan.
För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten Anders i Stendala. Och där var mycken ungdom samlad både från fjärran och när. Bland många andra voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bägge döttrar. Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och döttrarna 54 brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en lust och glädje att se henne och Harald svinga om.
När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped. En karl — det kunde gå an men en flicka — usch då!
Men Ingrid bara skrattade.
— Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden och spara sina ben, om hon kan?
Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.
— Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon.
— Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se att 55 de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af gässen på fäladen, sa Ingrid.
Harald började skratta. Och många med honom.
— Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade — komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta kläder, fast vi ä alldeles barfota.
Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti. Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.
Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt, men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.
Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så där fundersam och tyst. 56
Och så en dag säger han:
— Hvad tyckte mor om henne?
— Hvilken? sa jag så oskyldigt.
— Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!
— Du menar Ingrid Bengtsson?
— Hvem skulle jag annars mena?
— Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men —
— Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver den där rädslan och fegheten hos allmogen — det är den, som gjort att de förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen, klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara ryslig, men en, som bara sade javisst, skulle ta lifvet af mig, för jag skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka.
— Men hon kunde väl få säga ja, när du friade, sa jag. 57
— Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga nej, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot mig.
Han reste.
När han kom, såg han rent förtjust ut.
— Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag steg af och gick bort och pratade med henne. Och se’n gingo vi in i sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra. Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste, följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut, skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft ’molkedrick’, men jag glömde det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang hon in.
— Nå, du sa ingenting? frågade jag.
— Det var ju första gång jag var där, sa han.
Se’n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting sagt och jag har inte velat fråga.
Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.
Se’n satte hon och Harald sig i trädgården och 58 snackades vid en lång stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan.
När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå? Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på hjärtegrunden.»
Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:
— Nej, han är en pojke för mig.
Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så blef allting aftaladt.
Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo på hvarandra.
När de skulle resa, sa Ingrid:
— Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.
— Det var snällt af dig — jag hade ändå varit orolig för att du skulle råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.
— Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.