Mörksens gärningar.
På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket obehagligt!»
En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika obehagligt som gubben Bennet.
Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som ett växlande panorama.
Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en god och blid kvinna, den han 60 pinade och bedrog, tills hon efter ett långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades, hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ.
Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare husbondefasoner.
Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra.
— När tror du kräket storknar? sa Flint.
— Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla ut natten öfver! sa hon.
Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död, och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och så skrattade de.
Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad som helst för att hämnas.
— Har han alltsammans i det där lilla skrinet?
— Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos honom att han ska ha 61 det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju unna den gamle skråpuken — han kan ju i alla fall inte ta det med sig i grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen rent djäfligt på honom.
Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom.
— Nu har han snart legat på det sättet ett halft år — en borde nästan ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon.
— Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen — där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa vi dörren — vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en tröstetår, när man väntar.
Han tog buteljen, och så gingo de.
Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan hänsyn bedragit — nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville kväfvas — — —
Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade blick.
— Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders! Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen mig? 62 Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig, så fattig jag är.
Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!»
Han höll ögonen riktade på skrinet.
Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med tindrande ögon.
Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen.
Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade dem i skrinet.
— Är det mer du vill? hviskade han.
— Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga och drog igen dörren.
Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och strök — —
Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur sina hålor, bröstet flämtade och rosslade — — —
Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista ansträngning 63 vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt ner under dynan han kunde.
Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig icke.
Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan.
Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som han legat och hånlett mot dem.
De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt i sängen.
— Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä!
— Jag!
— Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu äger du ingenting, och alla förakta dig — mig med för resten.
— Gården är väl värd något! sa hon spakt.
— Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död.
— Se du efter! Jag — jag törs inte.
— Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan titta efter. Låt henne inte komma 64 in förr än röken har dragit ut — annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!
Och därmed sprang han på dörren.
Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära henne.
Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot pigorna.
När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan! Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget bästa — — —
Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon ju, så att hon var ett godt parti.
Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara efter hvad som allmänt 65 påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig se spöken.
Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den stackars hustrun ha sagt:
— Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död.
Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin:
— Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer för länge!
Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.
När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet.
Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull inom fyra väggar hela veckor.
Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker.
Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften förbränd. Rummet var fullt med 66 rök, och elden hade börjat i sänghalmen utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen.
Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes därinne vid midnattstimman.