APOSTELNS ÄVENTYR

Emellertid bör man icke förtiga några omständigheter, vilka i viss mån strida mot ovanstående ljusa skildring. Staden var utan tvivel dygdig och idog. Men endast från Karlslunden i söder till Garvarebrunnsgränd i norr. Ty Blekängen hade vid denna tid ett lika stadgat ont rykte som någonsin fru Hyltenius på Björkenäs, och varje försök att förneka detta rykte torde vara lönlöst.

Arbetare med något så när god timpenning och icke alltför stor familj ha för länge sedan övergivit de furstliga gatorna, Oscars, Sofias och Karl Johans. De ha flyttat till söder eller till öster till byggmästar Larssons sex stora hus, som alla måste sägas vara lika vackra, eftersom de alla sex äro byggda enligt samma ritning.

På Blekängen har skräpet stannat, bottensatsen, de fattigaste familjerna med många barn, hustrur, som förlorat sina män, om de haft några, kvinnor, som taga mot fosterbarn, kvinnor, som hyra ut rum åt kringresande artister och glädjeflickor. Det finns även på Blekängen folk, som besöker Zionsborg och Betania. De gråta i templens förgårdar och hugnas med kollekten. Men slantarna offras på Tre Remmares disk, där Gula Rosen falnar i en långsam, dyster sjukdom.

Sedan fabrikören och Sörman mördats—eller som hon uttrycker saken: omkommit i folkträngsel—har Gula Rosens liv varit idel sorg och jämmer. Förtjänsten är visserligen större nu än förr, men Benjamin Hagelin, som "läser till präst" någonstans i Amerika, behöver mycket pengar. Och Gula Rosen skickar varje månad allt, vad hon kan undvara och lite till. Det är i själva verket hennes enda tröst här i livet. De ynglingar, som alltjämt dricka märg i benen vid hennes disk, veta ej att säga vackra eller goda ord. Det skrumpna ansiktet, där ögonen flämta som slocknande lågor, avskräcker.

Benjamin Hagelin är i Amerika. Liter-Pelle, som rannsakats angående Bromsiska mordet, rannsakats och frikänts, har hamnat på fattighuset. I spetsen för en skara gråklädda, kvastbärande gubbar sopar han Blekängens gator. Inom Tre Remmares dörr får han icke komma. Krogmadammen tål icke se honom. Och överkonstapel Lönrot tittar ofta in på krogen. Lyckligtvis har Liter-Pelle vänner, som förse honom med vad han behöver.

För sina förtjänsters skull har Lönrot blivit en mäktig överkonstapel, Blekängens herre. Han inskrider alltjämt mot oljud och förargelseväckande beteende. Han vakar också över renligheten, över soplårar och avträden. Madammerna bjuda honom på kaffe och annat gott, som han förtär under tystnad, ty han är en fåordig man. Men när han druckit, drar han av högerhandsken, torkar mustascherna och säger:

—Låt nu se, att det inte blir sjukt i gården, för då tar fan vid madammen.

Alla dessa åligganden sköter han med nit och insikt. Men sedlighet och osedlighet förstår han sig icke på. Nej, tänker han och vänder sig bort, det är aldrig lönt att inskrida, för en kan ta fel.

Vad Lönrot härutinnan kan brista, gottgör Aposteln. Den mannen känner icke vila. I skymningen, då goda borgare söka en soffa, ett brädspel, en grogg, axlar Aposteln sin kappa och smyger in i Blekängsgränderna. Han vaktar och vakar först och främst över "elementargossarna", som om kvällen utbyta skolmössorna mot fädernas avlagda hattar.

Han styr skolan och Nyheterna och därmed den del av staden, som icke direkt lyder under församlingarnas äldste. Själv har han icke mer tid över för religionen, än vad som åtgår till Fader Vår och tre bordsböner. Men han står de troende nära och älskas som en broder.

Tillsammans med Agnes Krok, fru Maries yngsta dotter, har han öppnat en söndagsskola. Hans avsikt lär ursprungligen ha varit att taga fröken Agnes till äkta. Det hade ur alla synpunkter sett varit en passande förbindelse. Men fröken Agnes var ful, hennes syster Louise däremot vacker om ock något odygdig. Och Aposteln, som sig ovetande bar på några ursprungliga instinkter, gifte sig med Louise. Vad som förmådde flickan att gifta sig med Aposteln, är svårare att förstå. Hon hade alltid varit en "liten mor", Louise, kanske såg hon barnansiktet under skäggmasken. Eller hypnotiserades hon av de brinnande ögonen, som verkligen ägde en vacker djupblå färg. Under förlovningstiden var lektor Holmin mycket lycklig. Barnet tog ut sin rätt, och han lekte med sin fästmö vilt och barnsligt, kyskt men okynnigt. Äktenskapet blev emellertid för båda parterna en missräkning. Aposteln fordrade ofantligt mycket av sin hustru och då hennes icke alltför starka hälsa led därav, blev han otålig, brysk. Han grubblade över sitt äktenskap, och då han betänkte, att Louise ännu efter två år icke blivit mor, fann han deras förhållande okyskt. Han gick nu till motsatt ytterlighet, förebrådde hustrun hennes smekningar och lät förstå, att hon hade förfört honom, en sedlig människa.

Louise förstod i själva verket ingenting. Och brydde sig icke om att förstå. Hon pysslade med sina kanariefåglar, två gula små bollar som jungfru Lisen förärat henne i lysningspresent. Resten av denna stora värld brydde hon sig icke om, och hon vägrade bestämt att deltaga i söndagsskolans och andra allmänna arbeten.

Aposteln sprang ned till fru Marie—de unga bodde i fabrikörns gamla våning—sprang ned och klagade sin nöd. Fru Marie fann sig tvungen att lämna sitt salsbord och sitt stramaljarbete för att hålla ett moderligt och svärmoderligt förhör. Det gick illa. Louise bara småskrattade och skakade på huvudet. Aposteln talade, flytande som vanligt. Men när han kom till "förförelsen", förlorade fru Marie för första och enda gången i sitt liv varje tillstymmelse till självbehärskning.

—Skäms, människa, skäms, människa! skrek hon. Hon fann icke ord. Hon trummade med händer och fötter hela fanfarer. Louise blev skrämd och sprang efter vatten. Men Aposteln smittades av svärmoderns raseri. Han talade tills stämman sprack och saliven löddrade sig i mungiporna. Han liknade i detta ögonblick sin mormorsfar salig borgmästaren Paulus Stenberg, då han låg i kyrkbänken och förbannade Gud och Book och människosläktet.

Slutet blev, att jungfru Lisen måste hämta doktorn. Han körde ut Aposteln och lät fru Marie gå till sängs. Sinnesrörelsen hade varit så ovanlig, kraftuttömningen så stor, att hon måste stanna i sängen mer än en vecka. Under tiden vistades Louise hos sin mor. Men då fru Marie återvände till stramaljen, återvände Louise till sin man, och man talade icke vidare om saken.

Lille ingenjören hade hållits utanför, han visste ingenting och förstod ingenting och begrep ingenting. Men han tyckte synd om Louise utan att egentligen veta varför. När han var viss om att icke träffa sin måg, gick han upp till Louise, tog en stol och satte sig framför fågelburen. Där sutto far och dotter och nickade åt varandra, logo vänligt, klappade varandra på händerna och utbytte då och då några tankar angående kanariefåglars liv och leverne.

En afton, då den lille ingenjören återvände från Holmins, blev han stående i tamburen, stödd mot dörren. Han suckade så tungt och stönande, att fru Marie släppte sitt arbete och ropade:

—Nej, men varför suckar du, Julius? Va' är det?

Ingenjören ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Han visste icke vad det var, och varför han suckade.

—Säg, Marie, tror du, att Holmin är snäll mot Louise?

—Har du märkt något?

—Jag vet inte. Louise säger ju ingenting. Och jag har så svårt att fråga. Men är han inte snäll, så vore det ju bättre, att de skildes—

Fru Marie skakade förskräckt på huvudet. Så illa kunde det icke vara. Svärsonen var långsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade, därför att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla sin mors häftighet. Det var illa. Fru Marie insåg, att hon måste söka försoning med svärsonen. Det var visserligen en smula påkostande men måste ske.

Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise. De satte sig vid salsbordet. Strax efter åtta kom Aposteln hem.

—Jaså, är svärmor här. God afton.

Fru Marie svalde några gånger och kom slutligen fram med ursäkten.
Louise rodnade ända upp under hårfästet.

—Mamma har ingenting att be om ursäkt för.

—Jaså, tror Louise det? Jo, svärmor har nog skäl att be om ursäkt. Men jag är inte långsint. Det skall vara glömt. Om svärmor lovar, att aldrig mer upprepa sådana ord i Louises närvaro. Det finns saker som icke lämpa sig för en ung kvinnas öron—

Fru Marie stirrade på honom. Gråstensögonen fingo en glimt av outsäglig förvåning.

—Men Paulus, det var ju du—

Aposteln stödde sig med knogarna mot bordet. Han tog på sig en katedermin och började föreläsningen.

—Mina tankar voro rena, ser svärmor, och följaktligen också mina ord.
Men svärmor har en smutsig fantasi, och då blir allting smutsigt.—

Han fortsatte att tala, och fru Marie avbröt honom icke. Hon var alltför häpen, och hon ansträngde sig för att möjligen kunna följa med denna föreläsning, som tycktes handla om henne själv, fru Marie Louise Krok, född Broms. Louise viskade:

—Bry dig icke om det, mamma. Låt honom tala, det är det enda roliga han har här i livet. Och oss angår det inte. Vi behöver ju inte höra på. Jag hör aldrig på, vad han säger—

—Tyst, viskade fru Marie. Hon var fast besluten att höra honom till slut, finna hans mening och söka förstå honom. Det var pinsamt och det var ansträngande, men det gällde ju dotterns framtid.

—Vet icke svärmor, att det är synd att tubba en mans hustru, att egga henne till olydnad? Det står annars i katkesen, redan i lilla katkesen. Svärmor yvs över sina pengar, men de äro orätt fångna. Och när svärmor dör, skall jag giva min del till de fattiga. Jag vill icke leva av glädjehus—

Fru Marie stack nålen i vädret och viftade med handen, som en skolflicka.

—Vänta lite, Paulus. Jag förstod inte. Vem är det, som lever på glädjehus?

Han sköt rygg, drev knogarna i bordsskivan, så att lampkupan skallrade.

—Svärmor!

Fru Marie fick kramp i ögonlocken, blinkade oupphörligt—av överansträngning och bedrövelse.

—Nej, nu kan jag inte följa med, sade hon saktmodigt. Nu måtte jag alldeles ha tappat tråden. Säger Paulus verkligen, att jag lever på glädjehus?

Aposteln återtog, lugnare och mera flytande:

—Nej, det säger jag icke. Jag säger, att svärmor lever av glädjehus, nämligen av inkomsten från Blekängens glädjehus. Det är skillnad mellan av och på. Men för en smutsig fantasi är det lätt att leka med ord, när det gäller att åstadkomma en frivolitet. Vet svärmor, vad Garvarebrunnsgränd 22 är för ett hus? Och trettitvåan? Och Oscarsgatan 18? Oscarsgatan 18! Det är en veritabel bordell, hållen av Malin Pettersson, svärmors protegé. Det är en skam!

Han slog knogarna i bordet och rusade ut, han sprang av och an genom ett par rum och smällde i dörrarna.

Fru Marie tog åter till arbetet och under fulla fem minuter sydde hon lugnt och metodiskt som en maskin. Men det gråvita ansiktet fick så småningom färg, blåröda fläckar slogo upp på halsen, på kinderna, på pannan. Hakan sjönk och två djupa veck drogos från näsroten till mungiporna. När hon talade, var rösten sträv och dov.

—Är det mitt fel, Louise? Kan jag veta, vad Blekängsmänniskorna ha för sig? Är det mitt fel?

—Nej, mamma lilla, nej, nej—

—Far lämnade dem aldrig ur sikte, han höll dem i tukt och ordning. Men det finns inte längre en människa sådan som far. Modig och rättfärdig, som far var—Julius är för blödig. Lagerström har inte tid. Och vad ska jag göra? Jag går ju aldrig ut.

Julius vill, att jag ska låta riva hela Blekängen och bygga nya bostäder åt arbetarna. Men Lagerström säger, att det inte går. Och det går inte. Förra året gick tändsticksfabriken med över fyratiotusen förlust. Och jag vill ändå inte lägga ned driften. För Julius' skull. Det är ju hans verk, tändsticksfabriken.—Och så kommer Paulus och förebrår mig och säger, att jag lever av glädjehus—

—Mamma lilla ska inte bry sig om honom—mamma lilla ska inte! Han har varit så konstig, sen han upptäckte det där—på Oscarsgatan. Ibland tycker jag synd om honom. Han får inte ro, varken natt eller dag—

—Tänk om—tänk om—fru Marie drog henne intill sig. Jag är rädd ibland.
Tänk om—om han inte mår bra—

Louise skrattade till.

—Jo, nog är han klok. På sitt sätt—

—Ja men, barn—kan du inte flytta ned till oss? För en tid? Å, följ mig nu genast, innan han kommer tillbaka—

Nej. Louise ville icke.

Hon följde modern till dörren och ut i förstugan.

—Nej, ser du, mamma, jag törs inte gå. Så länge jag stannar, vågar han ingenting göra mot pappa och mot dig. Därför är det bäst, jag stannar.—Nej tyst, tyst, mamma lilla, för nu står han i tamburen och lyss.

Högt sade hon:

—Jag har mitt sätt att vara klok, jag med.

Och skrattade.

I slutet av mars, då dagsmejan tog snön skovelvis, strejkade tändsticksarbetarna. Året förut hade verkstaden haft sin strejk, den första i staden. Den inträffade mitt i vinterkylan och varade en knapp vecka. Samtliga strejkande återfingo sina platser med undantag av unge Sörman, som ansågs vara roten och upphovet till ofoget. Lagerström vägrade att återtaga honom i arbetet, och Lagerström var allsmäktig.

Julius Krok, som varken hade lust att inlåta sig i strid med sin hustrus förste minister och ej heller ville lämna gossen på bar backe, gav honom kontorsarbete. Och det var just, vad som smakade Gusten Sörman. Han var en liten sprätt, en renlig och prydlig gosse och verkstadssotet hade varit hans bittra, förskräckta fiende. Detta förrädiska sot, som smusslar sig in överallt och hänger fast som onda drömmar.

Kontorsarbetet tillät honom att vårda sitt yttre med mera framgång än tillförne. Det gav honom också stort anseende bland forna kamrater. Han hade icke förändrat sinnelag med sysselsättning, han var alltjämt god kamrat. Den sprättaktige lille kontorsherrn umgicks förtroligt med chefens egen son. Men han umgicks lika förtroligt med den obetydligaste sotjacka. Och det smickrade.

De yngre arbetarna slöto sig kring Gusten Sörman som kring en liten profet. Han påstod sig vara socialdemokrat och anarkist, ibland det ena, ibland det andra. Marx kände han ej och icke heller någon annan stor profet. Men Liter-Pelle, som på sina resor från och till länsfängelset gjort åtskilliga bekantskaper, gav honom några föreställningar om klasskamp, om strejker, om solidaritet. Ett större mått av kunskap skulle utan tvivel ha besvärat honom. Han redde sig förträffligt med Liter-Pelles smulor, gjorde om dem efter lokala hänsyn och vann anhängare. Sörman var snart sagt den ende icke-troende, som ägde något inflytande i staden.

Hans anhängare voro uteslutande unga män. I likhet med mästaren klädde de sig med en viss elegans, gjorde utgifter för kläder och hårpomador i ställer för brännvin och bedrevo en häftig kurtis med kvinnliga kamrater. Den misslyckade verkstadsstrejken hade icke gjort dem modfällda. Tändsticksstrejken borde enligt deras förmenande bliva ett dråpslag mot samhället, mot arbetsgivaren och framför allt mot fru Maries förste minister, verkmästare Lagerström. De anade icke, hur lägligt arbetsinställelsen kom för vederbörande. Och då Abraham Krok försäkrade, att Alexander Lagerström vore minst lika oavsättlig som någonsin Alexander av Ryssland, betraktade de honom med misstro och höll honom utanför sina rådslag.

Det var nu en gång Abraham Kroks öde: att hållas utanför. Skolkamraterna, "elementargossarna" hade hållit honom utanför, emedan han icke ville deltaga i de stora bataljerna mot snaskar och deras vederlikar. Arbetarbarnen åter misstrodde honom, eftersom han i alla fall var en ättling av "gubbfan"—eller som det sedermera hette: en kapitalistunge. Han kände sin ensamhet men sörjde icke stort däröver. Gusten Sörman var honom en trogen vän, som tillfredsställde hans behov av manligt kamratskap. Och Gusten Sörmans syster tyckte han om.

Barnen Sörmans mor hade varit skänkmamsell hos änkan Carlén. Elis Eberhard Roth, som äger en oskriven men tillförlitlig förteckning över alla tiders vackra skänkmamseller, har kallat henne "en riktig Guds sockerängel med själva fan i ögonen". Man måste sätta tro till denna en läkares och kännares beskrivning men samlivet med Sörman, den ständiga oron och den tragiska upplösningen av ett måhända olyckligt äktenskap hade icke lämnat mycket kvar av Guds sockerängel. Hon blev smutsig, grå och till den grad krokig, att man framifrån såg hennes nacke. Den skugga, hon kastade, var kullrig och såg ut som skuggan av en jordhög.

När principalens son knackade på den Sörmanska dörren, hälsade hon honom med en djup nigning och med frågan:

—Är det gossen eller flickan, som önskas?

Och under många herrans år hade Abraham, artigt bugande, svarat:

—Gossen, snälla fru Sörman.

Men tiderna förändras. Abraham läste för prästen och konfirmerades. Han fick psalmbok, guldklocka och kedja. Och av doktor Roth en kråsnål i form av en hästsko. Denna nål hade ursprungligen varit en schalnål, en av dessa presenter, som faster Mimmi fått mottaga av beundrande Göteborgs-sprättar. Abraham kände icke detta affektionsvärde, men han var stolt över att äga en kråsnål av guld, och då Gusten Sörman, sin vana trogen, ville byta till sig grannlåten, vägrade han bestämt.

Gusten höjde budet, och då ingenting annat hjälpte, erbjöd han Abraham att få "titta i hålet". Detta hål befann sig mitt i en röd ros på ljusgrönt fält. Och det ljusgröna fältet var en rullgardin. Om kvällarna tilltäpptes hålet med en liten träjalusie, ty därinnanför gick Elsa Sörman, redan en sexton års flicka, till vila.

Åtrån efter grannlåt drev Gusten ända därhän att förråda sin syster. Abraham som på ett hemlighetsfullt sätt blev vittne till den mest intima avklädningsscen, greps mycket starkt av längtan efter en ung flicka. En stark men obestämd, opersonlig längtan, som först så småningom växte till varm, medveten känsla.

Från den stunden var det icke längre gossen "som önskades". Fru Sörman hyste en alltför stor vördnad för principalens familj för att vilja motsätta sig ett umgänge mellan Abraham och Elsa. Men de unga hade svårt att finna lämpliga mötesplatser. Gatorna vaktades av Aposteln. Efter Gustens upphöjelse till kontorsherre drog emellertid familjen Sörman med pick och pack bort från Blekängen och flyttade in i ett av byggmästare Larssons stora, vackra hus. Här fick Gusten eget rum, och då han sällan var hemma, blev det en ypperlig mötesplats. Fru Sörman störde icke. Endast när ungdomarnas känslosamma viskningar någon gång övergick till lekfullt raseri, tassade hon bort, stödde hjässan mot dörren och lyssnade länge.

—Elsa? Elsa tänker väl på, att det är Gustens möbler?

Likväl tröttnade Abraham snart nog på Gustens rum med dess immiga fönster, rinnande väggar, mögelfläckade tapeter. Han trotsade sin svåger och förde kärestan ut på gatan, under Krokens lampor. Det var en lördagskväll, och redan söndagsmorgon fick fru Marie kännedom om "den tråkiga historien". Aposteln redogjorde för sina undersökningar och bestyrkte uppgifterna med doktor Roths nödtvungna vittnesmål.

—Ja, suckade Jublet, jag måste erkänna, att jag iakttagit personerna i fråga under omständigheter, som tyda på stor ömsesidig tillgivenhet. Händelsen ägde rum i går kväll efter solnedgången på Floréns konditori bakom en skärm. De åto för mig okända bakelser och därtill med samma sked, vilket ökar det hälsovådliga—

—Ja, avbröt lektorn. Abraham är nu i den ålder, då man kan vänta sig vad som helst av honom.—

Fru Marie vägrade emellertid bestämt att tro "vad som helst" om Abraham.
Och doktorn utvecklade sin älsklingssats, sägande:

—Folk vill vara i fred, ser bror. Det är en förbannad egenhet de ha,
vare sig de är gamla eller unga. Och man ska låta dem vara i fred.
Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd.
Vasa? Kusin, har jag inte rätt?

Fru Marie drog i nålen, som fastnat. Hon svarade lugnt och tungt:

—Kanske det, doktor. Men inte när man har barn—

Apostelns angivelse blev utan påföljd. Han fortsatte sina spaningar. Strejken, som försatte hela samhället i orolig rörelse, rubbade icke Apostelns bana. Varje afton sköt han ut ur Bromsens portgång och fladdrade bort till Blekängen. Elsa hade blivit skrämd och höll sig undan. Men en kväll mötte han Gusten och Abraham i Garvarebrunnsgränd. Han gjorde en lov kring dem, så att säga nosade på sitt byte, hejdade Abraham. Gusten fortsatte.

—Abraham, Abraham, sade Aposteln med mild, genomträngande vänlighet. Du ska inte vara tillsamman med Gusten Sörman. Det ser illa ut.

—Å, gör det? sade Abraham.

Aposteln fortsatte att tala med mild men genomträngande röst. Han talade om frestelser och sedlig styrka. Han kröp tätt intill honom och sökte binda honom med blicken. Abraham var mycket känslig för kroppslig beröring, han kallsvettades. Och tagande ett steg tillbaka sade han:

—Du får prata vad du vill. Men skrämmer du mamma med lögner, så ska du ha stryk. Så mycket du vet det.

Aposteln rätade på sig.

—Du glömmer, att du talar till din lärare, sade han. Och i detsamma gav han Abraham med flathanden ett slag över pannan. Abraham såg solar och föll.

Aposteln böjde sig ned för att hjälpa upp den fallne, men pressades själv till marken av Sörman. Gusten red grensle över hans axlar och ryckte honom sakta i öronen.

—Du är allt ful, du, som ställer till med familjescener på gatan. Skäms, herr lektor.—Vad ska vi göra med honom? Säg fort, innan någon kommer.

—Han ska be om förlåtelse. Sen släpper vi honom, fast han är genomelak.
För Louises skull.

Lektorn låg stilla under sin dubbla börda, ställningen var obekväm och ovärdig, men han förblev lugn och okänslig som en indianhövding. Då han lyfte på huvudet, kunde han se hela Oscarsgatan framåt. Där kom folk. Aposteln hoppades på snar befrielse. Men då befriarna kommit tillräckligt nära för att något så när tydligt skönjas i halvmörkret, började Aposteln stöna och det ryckte i alla hans lemmar.

Han såg fyra elementargossar och en kvinna. De omgåvo henne som en hedersvakt eller som poliskonstaplar i ämbetsutövning.

—Kära, kära gossar, bad Aposteln, förlåt mig! Jag bar mig skamligt åt, men släpp mig.

Så mycken ödmjukhet kunde Abraham icke motstå. Han släppte sitt tag. Gusten vräktes åt sidan. Och vig och kvick som en katt var Aposteln på benen och rusade in i Oscarsgatan.

Nu förstod Abraham sammanhanget. Han satte fingrarna i mun och visslade en varning.

Aposteln var snabblöpare, men elementargossarna hade för långt försprång. De blevo till svarta prickar i Blekängens grå skymning och försvunno. Flickan dröjde obeslutsam kvar framför Oscarsgatan 18. Hon förstod icke, hur man så i ett slag kunde förlora fyra goda kavaljerer. Hon tänkte på polisen och tryckte sig upp mot husväggen. Hon var liten och blek och hennes ögon voro röda och spelande som en vit råttas ögon.

Aposteln fladdrade några slag fram och tillbaka. När han såg. att gatan var fri, närmade han sig och lyfte på hatten. Denna hövlighetsgärd gav flickan falska föreställningar. Hon antog, att en starkare rival drivit fyra svagare på flykten. Alltid benägen att tro männen om gott strök hon Aposteln över det mjuka skägget och kallade honom Kissekatt. Hon följde honom in i portgången, klättrade upp på honom och gav smekningar, som den utståndna sinnesrörelsen gjorde alltför häftiga. Med någon ansträngning sprängde Aposteln omfamningen, ställde flickan framför sig och sade:

—Ni tar fel, stackars barn. Ni är så djupt nere i smutsen, att ni icke kan skilja mellan gott och ont. Jag är lektor Paulus Holmin.

—Å fy tusan! sade flickan och brast i gråt.

Aposteln dröjde någon tid i portgången. Så snart gossarna sett honom avlägsna sig, skyndade Gusten in i nummer aderton och hejdade flickan på tröskeln till Malin Petterssons boning.

—Stopp, Evelin! Vad ville Aposteln?

—Han skall ha reda på, vad det är för pojkar, jag umgås med. Men det kan Gusten veta, att jag är inte den som skvallrar.

—Ska han skicka polisen på dig?

—Å nej, fy då! Det är en riktig gentleman, ska jag säga Gusten. En riktigt rar kar. Och nu ska jag bli jungfru. Å herre Jösses ja, så ska det väl bli slut med de eviga pojkvaskarna—

* * * * *

Vid kvällsbordet sade Aposteln:

—I morgon, kära Louise, får du en tjänarinna.

—Jag behöver ingen.

—Nej. Men hon behöver dig.

Syster Agnes tog nu ordet och förklarade saken. Det var fråga om en fallen kvinna, som Paulus önskade rädda. Paulus, som hyste en helig skräck för all smuts, hade icke aktat sig för god att bemöta denna kvinna som en fallen syster. Anstod det Louise att spela stolt och ofördragsam? Louise svarade:

—Nej då, kära ni. Om hon bara är något så när renlig. Men kommer hon med loppor och löss—

—Du har en smutsig fantasi, sade Aposteln.

—Kan vara. Men jag har rent linne.

—Fy, Louise—det skulle pappa höra! Att göra narr av fattiga och elända.—

För att icke göra diskussionen än djupare och mera tilltrasslad, förklarade Louise, att Evelin skulle vara välkommen. Hon var villig att ordna ett trevligt rum åt flickan, att lära henne husliga sysslor och behandla henne väl. Men från själva räddningsarbetet önskade hon befrielse. Hon ansåg sig icke vara lämplig.

Evelin kom, och allt tycktes gå väl. Louise hade roligt åt hennes fasoner, och åt det lilla råttansiktet, som oupphörligen skiftade uttryck. Hon kunde berätta lustiga äventyr, hon kunde göra befängda miner och var mästare i att härma folk. Hon var också mycket betagen i Louise och gjorde allt för att roa henne.

Men Aposteln var icke nöjd med resultatet av sitt räddningsarbete. Och han sköt skulden på Louise—

—om inte du vore.

—Jag tänker inte gå ännu, sade Louise. Jag måste hålla dig i båda öronen, så att du inte bits.

Aposteln önskade icke, att Louise skulle gå sin väg, tvärtom borde hon stanna för att hjälpa honom. Hon ägde Evelins förtroende och med några försiktiga frågor skulle hon säkert kunna locka fram namnen på de gossar, som—

—Nej, se där högg du i sten, Paulus lille—

Aposteln hade förrått sina hemliga planer och drog sig skamsen tillbaka. Louise fick roa sig i fred med den vita råttan. Men om kvällarna, då lektorn återvände från skolan eller från Blekängen, tog han leksaken ifrån henne, stängde in vita råttan och gjorde henne dödstrött och dödsskrämd.

Vita råttan kämpade tappert. Men hon hade sin svaga punkt. Apostelns talande tunga framkallade hysteriska anfall och i detta tillstånd av på en gång vanmakt och gränslös upphetsning gav hon vika för sina begär.

—Ja, om du ger mig konjak, kisse, konjak, kisse, konjak, kisse.

Barhuvad och utan kappa sprang Aposteln ned till spritbolaget.

—En flaska konjak, billig. Fort! Jag har en sjuk människa i mitt hus.

Droppe för droppe köpte Aposteln den vita råttans hemligheter. Han fick en lista med syndares namn och började en jätteprocess i skolan. De dagarna var han lycklig. Han var mild och glad i hemmet, uppsluppen, raljerande skämtsam. Louise, som icke kände anledningen, sade:

—Vet du vad, Paulus, så här glad har du inte varit, sen vi voro fästeman och fästemö.

Då log han vackert, böjde knä och kysste hennes fingertoppar.

Men det kom smolk i mjölken. När buteljen tömts, tog Evelin tillbaka sina angivelser. Och hon vägrade att uppträda som vittne inför lärarekollegiet. Det fanns också lärare, som förklarade sig icke sätta stor tilltro till en drucken slinkas sladder.

Lektorn reglade ånyo dörren till vita råttans kammare, jagade henne och hypnotiserade. Louise hörde en röst, en djup altröst, som hon icke kände igen. Hon smög fram till dörren, lyssnade och såg genom nyckelhålet. Hon såg endast ofullständigt. Hon såg det lilla råttansiktet grina fram mellan Apostelns utspärrade fingrar. Hon såg, att mannen stod framåtböjd och att kvinnan låg på soffan. På golvet stod konjaksbuteljen.

Louise förstod till en början ej, vad som försiggick därinne. Hon hörde Evelin med främmande, djup röst nämna namn och berätta omständigheter utan sammanhang för den lyssnande.

Det är en skam att lyssna, tänkte Louise och gick därifrån. Den obekväma ställningen vid nyckelhålet hade gjort henne yr i huvudet. Salens väggar, bord och stolar dansade runt. Hon trevade i luften, men kunde icke finna något fast stöd. Så småningom minskade likväl yrseln, väggarna stannade, möblerna stannade och hon fann sig tätt intill sina kära fåglar, som hukade sig ned och förskrämda sneglade på hennes skälvande händer.

Louise tog fågelburen och gick sin väg. Hon ville gå hem. Hon steg nedför trappan och stannade framför fru Maries dörr. Men hon vågade icke ringa. Hon såg modern och Agnes sitta vid bordet. Fru Marie skulle fråga, varför hon kom. Och om också fru Marie kunde förstå, varför hon kom, förstå utan frågor och svar, så skulle i alla fall Agnes—

Men Louise hade ingenting att svara, ingenting att förklara, ingenting att säga. Och hon var rädd för hårda ord.

Alltså vände hon om, steg uppför trappan, stannade på halva vägen och satte sig med fågelburen i knät. Där blev hon sittande.

Det mörknade. Lisen kom ut och tände glödlamporna. Hon såg icke Louise. Ingenjören kom från kontoret. Han valde tydligen mellan att stiga in till sig och att gå upp till Holmins. Louise fick hjärtklappning. Men ingenjören skramlade med nycklarna, dörren öppnades och stängdes.

Louise blev åter lugn. Hon fann, att hon hade det ganska bra där i trappan. Ingen kom och störde henne. Hon öppnade burluckan, stack in handen och lekte med fåglarna. De satte sig på hennes fingrar, nopprade på knogarna, ryckte i ringarna. De små klorna kittlade och narrade henne att skratta. Hon satte munnen till gallret och blåste på dunbollarna, blåste upp stjärtarna, lät dem balansera med vingarna. Hon var så upptagen av sin lek, att hon icke hörde Abraham komma.

—Varför sitter du här? frågade Abraham.

Louise rodnade. Hon ville ingenting förråda, allra minst för lillebror.

—Du är dum, du, sade hon. Kanske jag inte får sitta här? När jag är led på att vara däruppe, kan jag väl få sitta här en stund—

—Varför går du inte in till mamma?

—Därför att jag vill vara ensam. Gå du och lägg dig, lilla dumsnut.
Och om du skvallrar ett enda ord, så blir jag så ond—

—Hur länge tänker du stanna här? fortsatte Abraham.

—Tills—tills det har gått över. Å, du är så dum. Kan du inte begripa att det kan bli ledsamt ibland. Och att man kan behöva en smula omväxling. Och var snäll nu, Abraham, och gå din väg, Och säg ingenting—när jag ber dig—

Abraham gick. Men han hade förstört det ljuvliga lugnet. Louise var icke säker på hans tystlåtenhet, hon måste packa sig i väg.—

Då hon kom in i tamburen, såg hon, att salen var upplyst. Då och då kastades en lång skugga ut i tamburen. Hon hörde inga steg, men hon förstod att Aposteln sprang av och an därinne, och att han således var mycket upprörd.

Hon ställde buren ifrån sig, hon var rädd, att han i första häftigheten skulle rycka den till sig och skada fåglarna.

Hon trädde in i salen och Aposteln rusade mycket riktigt emot henne med höjda armar.

—Har du varit där nere? Vad har du sagt dem?

Då Louise icke svarade, slog han armarna ikring henne och bar henne bort till förmakssoffan. Han lade henne försiktigt på soffan och föll själv på knä. Louise var mycket trött, hon slöt ögonen. Hon kände att han smekte henne med ömhet, och hon tyckte att det var skönt. Hon tyckte att det var skönt, att någon bar henne som ett barn och smekte.

—Kära Louise, viskade han. Berätta, vad du har sagt dem? Har du talat illa om mig? Jag är icke ond på dig. Du kan icke förstå mina handlingar, ty ditt hjärta är icke så rent som mitt. Du är ett barn, Louise, och jag kan icke bli ond på dig. Men du ska berätta, vad du har sagt till din mor—

Han tystnade, Louise kände, att han ryckte till och släppte hennes händer. Hon hörde också, att någon kom in i rummet. Men först då Evelin började tala, slog hon upp ögonen. Evelin stod i salsdörren, hon var i nattdräkt och hon hade synbarligen svårt att hålla sig upprätt. Hennes ansikte, som var vänt mot mörkret, kunde Louise icke se.

—Jesus, kar, ge mig en skvätt! bad Evelin. Är det skäligt att lura en stackars flicka. Fy tusan, gamla kisse!

Nu blev hon varse Louise och gjorde ett försök att niga.

—Söta frun ska inte tro att jag är en dålig flicka. Jag har smort'en kring mun med allt vad jag visste. För det är nog så, att Gud vill att en ska hålla sig till sanningen. Och om de tar huvud av Gula Rosen så är det väl hennes fel, markattan. För hon tog kål på Bromsen. Och jag miste två tänder. Men ska det vara rättfärdighet att inte ge mig en skvätt för allt jag sagt honom, gamla kisse där—

Louise sprang upp, hon slingrade förbi Evelin, som öppnade stora famnen, och rusade in i sängkammaren. Hon hann slänga av sig kläderna och krypa i sängen, krypa ned under täcket.

Mot vanan knackade Aposteln på sängkammardörren. Men då han ej fick svar, trädde han in och tände ljuset. Han klädde av sig och satte sig i sängen. Från nattduksbordet tog han en liten sax och putsade naglarna på fingrar och tår. Under tiden sade han:

—Kära Louise, jag har fått viktiga upplysningar beträffande åtskilliga saker. Men jag kan icke längre behålla Evelin i mitt hus. Du missförstår mina handlingar, du mäktar icke fatta mina bevekelsegrunder. Och du skäms icke för att ljuga på mig inför dina föräldrar. Som naturligtvis ska föra lögnerna vidare. Mitt samvete är rent. Jag anbefaller mig i Guds nåd och sover sött. Måtte du kunna göra detsamma.

Han släckte ljuset, knäppte händerna och läste med hög, varm röst Fader vår. Därefter lade han sig ned och somnade.

Då Louise hörde, att han sov, steg hon upp. Hon gick ut i salen och ordnade möblerna, som kommit i oordning. Hon flyttade in fåglarna från tamburen, ställde dem på sin plats och höljde över dem med en tunn schal. Hon gick vidare in i förmaket och ordnade. Då hon såg mormoderns porträtt och den stora familjebibeln, kom hon att tänka på morfadern, gubben Broms. Hon mindes, hur hon som liten hört honom tassa ikring häruppe långa nätter. Hon tänkte på, att man sällan förstår människors vånda och sällan kommer dem till hjälp. Och hon tänkte, att det väl antagligen måste vara så.—

När det icke längre fanns någon förevändning att stanna i salen, återvände hon till sängkammaren. Hon låg en stund i mörker, men måste slutligen tända ljus. Hon satte sig upp i sängen och betraktade mannen, som låg med ansiktet till hälften nedborrat i kudden.

Och åter såg hon, att hans ansikte var ganska likt ett barns ansikte. Hon fick lust att leka med honom, kela, bära honom, trycka honom hårt mot bröstet.

Hon tog sin huvudkudde, lade den på armen och strökt den kärligt med kinden. Hon vaggade huvudet av och an, av och an tills väggarna började dansa och sängen stjälpte upp och ned som en båt i brottsjö.

Då somnade hon. Ljuset brann hela natten.

Aposteln vaknade tidigt. Då han såg, att ljuset brann, väckte han Louise och sade:

—Kära barn, du har haft en svår natt, ty ditt samvete är icke rent. Där ser du! Du går omkring och ljuger på din man, och så får du icke sova. Tänk, tänk! Det finns i alla fall någonting, som heter samvete, och det är mäktigare än du tror.—

Han drack sitt kaffe och stoppade två bullar i fickan för att fortsätta frukosten på gatan. Redan innan skolan började för dagen, hade han skaffat sig visshet om att Evelin talat sanning. Åtminstone delvis. Hon hade verkligen varit i Gula Rosens tjänst vid tiden för Tre Remmare-mordet. Däremot tycktes icke hennes avskedande och förlusten av två tänder ha stått i något samband med denna händelse. Madammen hade kört bort henne, emedan hon visat sig alltför angelägen om Benjamin Hagelins gunst.

Med dessa viktiga underrättelser vände sig lektor Holmin till stadsfiskalen. Den hedervärde ämbetsmannen utlovade nya undersökningar, i gengäld fordrade han av Aposteln tystlåtenhet. Han ville icke bliva störd i sin ämbetsutövning.

Lektor Holmin skrev samma dag sitt första "brev", som, efter åtskilliga av sättaren företagna strykningar, trycktes i Nyheterna. Det var riktat till en vän på landsbygden och skildrade stadslivets fördärv. Blekängen beskrevs och för att göra artikeln njutbar beströddes den med några skämtsamma ordvändningar.

Brevet väckte uppseende. Mödrarna fingo veta, att deras gossar om natten gingo vilse i Blekängens gränder. Visserligen fanns det väl knappast en moder, som icke ansåg sin gosse främmande för dessa nattliga strövtåg. Men det var förfärligt i alla fall. Frestelsen fanns där.

I Pauli "andra brev" föreslog författaren, att staden skulle inköpa hela Blekängen, riva "lådorna," utrota osedligheten och möjligen göra sig någon förtjänst genom tomtförsäljning. Förslaget vann många anhängare, och det såg nästan ut som om det skulle komma till utförande. Men i rättan tid erinrade man sig, att ingenjör Krok härigenom skulle tillskyndas en oförtjänt vinning. Han kunde minsann gärna få dras med sina trasiga lådor, som sannolikt kostade mer i underhåll än vad hyrorna gav.

Pauli tredje brev blev en historik över Blekängens uppkomst och en förfärlig bild av gubben Broms. Ingenjör Krok gömde tidningen för sin hustru. Han delade i sak sin svärsons åsikter beträffande Blekängen. Men angreppet mot död man var för svårt.

—Gubben är ju död, sade han till Holmin.

—Hans gärning lever.

—Jovisst. Men du skulle väl ändå ha tänkt en smula på Marie. Det var i alla fall hennes far—

—Jag skulle icke byta ut ett ord, om det så vore min egen far! Svärmor inbillar sig, att hon är dotter till en hedersman. Det är en farlig inbillning—

För att visa sitt oberoende av alla familjehänsyn, lade Holmin tidningen framför sin hustru och bad henne läsa.

—Är det inte sant? frågade han. Sanning, sanning!

—Det vet jag inte. Men får mamma läsa det här, så låter hon riva hela
Blekängen.

Aposteln slog avvärjade med handen.

—Staden vill inte köpa.—

—Hon gör det ändå. Hellre än att folk ska gå och tala illa om morfar.

—Din mor är inte så lättsinnig, Louise. Hon har sina fel, men hon är en klok kvinna. Att reglera Blekängen fordrar kapital, som hon inte har. Hon skulle ruinera sig.

—Hon gör det ändå, sade Louise.

Aposteln gick in till sig men återvände efter en stund och sade:

—Kära Louise, du förstår väl, att jag ingalunda velat skada dina föräldrars intressen? Jag har gjort min plikt som medborgare. Man har icke velat följa mitt råd. Gott. Jag tänker icke vidare röra i smutsen. Det kan du för resten säga din mor, ifall saken skulle komma på tal. Hon behöver icke oroa sig.

—Du är bra snäll, sade Louise och log mot honom.

Och talet om Blekängen tystnade åter för en tid. Mödrarna hade tagit sina gossar i förhör och förvissat sig om att de ingalunda brukade gå vilse i Blekängens gränder. Dessa trovärdiga gossögon förjagade alla misstankar och Pauli brev föllo i glömska.

Tändsticksstrejken tog intresset. Sörman hade lyckats hålla den vid makt under fulla två månader. Han smickrade sig med att hava lyckats. Strejkkassan var visserligen tömd, men Lagerström hade redan framkastat några ord, som tydde på snar uppgörelse. Man började ångra, att man icke ställt sina fordringar högre.

I början av maj avskedades samtliga arbetare, strejkande och ickestrejkande. Fabriksdriften skulle nedläggas. Gusten erhöll underrättelsen direkt från Lagerströms mun. Abraham fick den först i andra hand. Han ville icke tro.

—Det är omöjligt. Pappa går aldrig in på det. Du ska se, när han kommer hem från Stockholm—

—Han! Han for till Stockholm för att slippa vara med om eländet. Där har du honom. Rädd som en hare. Toffelhjälte, couche!

Samtalet övergick till handgripligheter, och Gusten fick smörj. Men Abraham skämdes. Att fabriken stängdes var naturligtvis en bitter nödvändighet, och varken far eller mor hade skuld. Möjligen Lagerström—

Men han, Abraham, hade gått omkring och skroderat, givit Gusten och kamraterna falska förhoppningar. Och nu var det hans fel, att de kallade ingenjören en krake och toffelhjälte.

Abraham ville icke längre visa sig på gatorna. Han tog Elsa med sig upp till Backarna.