HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON
Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck eller rättare lämningarna av en buxbomshäck. Den hade änkefru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.
Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.
Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa—som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände—hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.
Trädgården hade icke ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvorna av några krossade ölbuteljer.
Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne för trädgårdsskötsel. Hovmästaren Vickberg gick nästan aldrig ut. Och betjänten Johnsson gick nästan aldrig hem annat än i nattmörker och dimma. Backarna hade blivit ett ålderdomshem, en pensionsinrättning. Baron de Sars' trotjänare rådde över egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till Björkenäs, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat så, att Johnsson disponerade stora salongen och förmaket. Vidare hade Vickberg ensam tillträde till vinden och vindskammaren.
Här uppe på vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog en del av natten. Han arbetade bakom en träjalusi och var mycket hemlighetsfull. Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.
Herr Vickberg sysslade med annat. Han förfalskade sedlar. Det var ett oändligt svårt och nervspännande arbete. Verktygen voro dåliga, herr Vickbergs hand en smula osäker och blicken skum. Men herr Vickberg var utomordentligt ihärdig. Efter tre års daglig övning lyckades han verkligen åstadkomma en hundrakronsedel, som var icke förvillande men ganska lik sitt original. Då brände herr Vickberg sina föregående arbeten, en hel liten förmögenhet på över fjorton tusen kronor.
Herr Vickbergs produktion höll sig sedermera på samma nivå. Sedlarna blevo icke förvillande men tämligen lika sina förebilder. Och det var nog för herr Vickberg. Ingen människa skulle vid fullt dagsljus och i nyktert tillstånd kunna ta fel på herr Vickbergs sedlars på Sveriges Riksbanks. Men det var heller icke nödvändigt. Herr Vickberg utövade icke sitt farliga yrke för nöds skull. Halva arrendesumman och räntorna på trettio års besparingar voro till fyllest för toalettutgifter, snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brödets utgifter. Visserligen förtärde hovmästaren endast fin mat, och därtill endast konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gåslever o.s.v. Men han åt så lite. Ett käx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var nog.
Herr Vickberg kunde således på hederligt sätt få allt, vad han behövde. Hans vindskammarproduktion var icke avsedd för världsmarknaden. I herr Vickbergs sängkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal chiffonier, i chiffoniern fanns en lönnlåda, i lönnlådan låg en röd rysslädersportfölj med gyllene friherrekrona över låset. Och i denna portfölj, som även den tillhört salig baron, hamnade hovmästarens sedlar. Att se denna friherrliga portfölj svälla av välmåga—låt vara en falsk, en förfalskad—det var för herr Vickberg en stor, ren, osjälvisk njutning.
Herr Vickberg kunde således med gott samvete fira sina helgdagar, tvätta av sig arbetsveckans smuts, ikläda sig den svarta rocken, söndagsperuken och stormen. Med käpp och psalmbok vandrade han ned till kyrkan—statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i sången. Och dessutom hade han fula tänder. Då utgångspsalmen spelades, drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg på hatten och smålog halvt vänligt, halvt underdånigt. Och häradshövdingen rörde vid sin slitna hattkant, stannade framför Vickberg och buffade honom lätt med sin stora mage, vilket var ett säkert tecken på aktning och välvilja. Öh-öh-öh, stånkade häradshövdingen och herr Vickberg tog fram sin dosa av silver och bjöd.
—Är det den? frågade häradshövdingen. Var det den, han snusade ur? Öh, öh, han hade förbaske mig aldrig råd att köpa sig en egen dosa.
—Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en stor humorist. En stor humorist.
—Just det. Öh. Gud vare med honom, Vickberg.
—Detsamma får jag önska herr häradshövdingen.
Och häradshövdingen gav honom ännu en buff med magen och rullade tungt och trögt nedöver torget. Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn, avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser.
Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo olik. Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november, då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit. Men Johsson var en man. Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och tröstade och det löd:
—Va fan! När man har porter till dödagar—
Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och tvingat honom att söka starkare retelser. Han gjorde bekantskap med Liter-Pelle och dessa båda konnässörer utspekulerade och bryggde en dryck, vars huvudbeståndsdelar var öl och whisky, vartill kom ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna gudomliga dryck döpte Johnsson i en stund av ädelmod och självförsakelse till "Pelles besk". Och receptet anförtroddes i Gula Rosens vård.
För en tjugu- eller trettioårig valp skulle "Pelles besk" ha varit som blåsyra. Men en man, som fem och femtio år tjänat herrarna på Rogershus, han tål, vad han får och lite till. Ett enda litet glas försatte Johnsson i sånghumör. Han sjöng så att det surrade och knurrade och pep i Backarnas vridna björkar. Men ingen kunde höra eller förstå sångens ord, och därför gjorde det ingenting, att han sjöng.
Andra glaset tog han vid disken på Tre Remmare. Det gjorde honom till en ganska stor och förnäm man, dock icke förnämare än att han kunde erbjuda Gula Rosen lysning och kyrkbröllop.
—Och ungarna hennes tar jag med, allihop! För visst fan har hon ungar, vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson föröka sig!
Men med tredje glaset fick kärleken maka på sig och giva plats åt den eviga vänskapen, som dock är någonting högre. Då kysste han Liter-Pelle eller kommissarien Lönrot eller vem annan, som befann sig inom räckhåll, och bjöd dem hand och börs och hjärta. Och allt sitt inflytande, alla sina relationer, sin makt och härlighet offrade han på vänskapens altare. Kom så fjärde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet ungdomsminne, som dök upp. Och ännu fällde Johnsson inga tårar.
De kommo först sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brännande strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu öppnade sig himmelens portar. Johnsson såg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland. Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och grät:
Med änglavingar på han dansar på tå bland änglarna små—
Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamående på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur nyckeln daskar på allranådigste rumpan—
Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva. I detta mörker kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla honom till livet.
Nu var dryckens alla goda gåvor uttömda och det återstod endast några mindre goda, som Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till en dålig människa. Det var icke det, att huvut värkte, att magen brände, att hett vatten bubblade i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten sved som piskad av nässlor—det var inte det som var värst. Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett. Det var, vad Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte till nästa omgång beskar. Och under tiden var Johnsson en dålig människa, som talade illa om alla och en var, som spridde alla dåliga rykten och som svetsade ihop elaka lögner så kvickt och ledigt, som om han stått i mästersmedens egen rödglödande smedja.
Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa i eget bo.