Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika

by Hjalmar Bergman

FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA

I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna, ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla. Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.

—Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och hustrun svarande:

—Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott, dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de icke vilja i ruset röja.

Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar måste känna punkt för punkt.

Borgmästarens makt, som i världsliga ting var oinskränkt, sträckte sig även in på det ecklesiastiska området. Han avskydde pietister, och konventikelplakatet var en av de få kongl. förordningar, som han verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stävja borgmästarens makt åtminstone på kyrkstämman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med förnuftets logiska slutledningar sökte förena tron på religionens uppenbarade sanningar" och som följaktligen varken hade tid eller kraft för annat arbete.

Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka. En verklig asket. Två gånger om året drack han vin för att visa, att han icke förhävde sig inför sin Frälsare, "den där ock drack vin". Men det var allt. Han var så mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd här och där i kläderna, på det att han ändå måtte se ut som en bättre människa och Herrans tjänare.

I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat sig i en adlig fröken. Hur som helst, tredje rummet ärvdes av sonen numro två, som var ett halvt geni och särdeles kunnig i hebreiska språket. Han blev sedermera präst, till en början rationalist liksom fadern, därefter ritchlian och konsistorii skjutshäst. Han slutade sina dagar som komminister i fädernestaden och gifte sig med prosten Books dotter.

Prosten Roth efterträddes nämligen av prosten Book, en ståtlig prästman från västkusten. Och nu kom det till heta duster mellan världslig och andlig myndighet. Book var så där halvt om halvt pietist och predikade väldeliga mot superiet. Han höll bönestunder och hans älsklingstext var den stygga historien om Lot och hans döttrar, vilken gav honom gott tillfälle att utmåla dryckenskapens ohyggliga följder.

En söndag under högmässan satt borgmästaren i sin bänk och stirrade framför sig med blodsprängda, utstående ögon. Förr i tiden hade han alltid sovit i kyrkan, men med åren hade han blivit sömnlös och led mycket därav. Han satt nu där och stirrade framför sig och såg på sina ullvantar, som voro trasiga, och tänkte på sin hustru, som var död, och på sina barn, som också voro döda, och på alla andra, som voro döda och på alltsamman. Och bäst han satt, började han brumma och småsjunga:

"Herre, fräls min gamla själ, herre, fräls min gamla själ—"

Helt sakta och tanklöst till en början, men så småningom allt högre och ursinnigare—

"Min gamlade själ", vrålade han, "mitt själaskrälle!"

Prosten Book, som sett många underliga fall av väckelse, trodde ett ögonblick att någonting sådant förelåg och skyndade ned till borgmästarebänken. Men när Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig på ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten konstaterade, att borgmästaren fått slag. Det var fjärde anfallet under två år och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frågade, om han ville anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som väl må skrivas på dödsyrans räkning.

Så slutade borgmästar Stenberg. Hans släkt skingrades över jorden, och endast en telning därav har sedermera återvänt till staden: Stenbergs dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad.

Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit, dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det jordiska och ersatts av faster Mimmi.

Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar, gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende män och ofta mycket oförvägna. Det fanns en sadelmakaregesäll—hans namn har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning lever—den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i Blekängsbäcken, som dock var för grund. Det var även han, som antände Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset.

Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade rättfärdigheten". Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara lämpligt för en polisman.

Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer. Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald. Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar, som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant". Som hon var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt skulle ha skämts att publicera.

Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår, kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna. Hon undvek, hon stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke någon lindring. Då bad hon till sin avlidna mor, hon ville återkalla sitt rena, lugna barnasinne. Men bönen blev till ett hett, extatiskt svall av ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal över huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte låg hon och lekte med det fruktade svarta håret. Hon jollrade och skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade, rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.

Mamsell Mimmis kärlekssaga, som hon själv mätte i timmar och sekunder, kan för överskådlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnämnda återvann mamsell Mimmi—som benämningen antyder—sitt lugn. Och väl återvunnet förlorade hon det aldrig mer. Det svarta håret och de snäva byxorna kom att tillhöra ett rikt fruntimmer, vars släktförbindelser gav kompanjonskap i ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern änkemannen. Hon hade magrat men icke förlorat något av sin reslighet, sin raka rygg. Hon blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en gråbrun färg. Men sitt lugn behöll hon, som sagt, och sin vilja.

Hon hyste en stor förkärlek för de följetonger, som på den tiden voro moderna. Hon läste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga ställena med sin strumpsticka. Hon gjorde också jämförelser mellan dessa berättelser och sin egen roman. För övrigt fick denna ett slags epilog, som blev av stor betydelse både i stadens och faster Mimmis historia. Den svarthårige mannen sände henne varje nyår ett brev, artigt och korrekt, en nyårshälsning. Och av tacksamhet för vad som hade varit—kanhända ock för vad som aldrig blev—skickade han henne till julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i förstone icke bränna, mala, koka eller dricka denna kärleksgåva. Det var naturligtvis en känslosak, men till sin bror sade hon, att kaffet måste ligga till sig. Först när nästa jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera praktiskt.

Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville behärska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnkönet mankönet i största möjliga utsträckning.

Hon följde mer demokratiska principer än brodern. Varje torsdag steg hon ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar och madammer och mamseller nego. De nego en gång och släppte sina palsternackor, sina kalvsidor och oxläggar. De nego två gånger och torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i lovlig ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den blänkande mahognyn befriades från sina överdrag.

Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt, varom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa alltifrån kökets. "Nej, att mamselln ska vara så go och gemen!" till förmakets: "Nej, alltför delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!"

Minst talade faster Mimmi själv. Om det var i hennes intresse, kunde hon giva ämnet för dagens förhandlingar—det skedde så där i förbigående, allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin stickning och förblev en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som ledde samtalen. Stickade hon raskt, så talade man raskt, skedarna skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen långsamt, gick samtalet trögt. Och lade faster Mimmi strumpan i knät och kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till Gud och svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men i rätta ögonblicket kom det ett litet ord från faster Mimmi, som gav förhandlingarna ny riktning och ny fart. Ett menlöst och stilla framsagt litet ord men likväl verksamt och mäktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla vandra, om blott de veta, var den går.

Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är visserligen sant att viktigare beslut fattades och genomfördes av prosten och Stadens Äldste. Men det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.

* * * * *

Sadelmakargesällen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hårda men kortvariga despoti, har även anklagats för fru Siedels förtidiga död. Anklagelsen är sann, försåvitt det verkligen var han, som antände Backarnas uthus. Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i blotta nattdräkten—som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar, en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta—ned till Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande dörr. Därpå föll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp i vadorna. Hon fördes till prostgården, och jämnt en vecka efter olyckshändelsen insomnade änkefru Siedel i den eviga sömnen. Hon var då sjuttioåtta år gammal. I sin ungdom hade hon varit tjänarinna men hade sedermera städse beflitat sig om ett gott och förnämt uppförande. Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.

Tack vare patron Siedels ständiga penningbrist förlorade Backarna snart hedern av att vara en adlig släkts änkesäte. En främling hyrde hus och trädgård, han betalade tvåhundra riksdaler banco men medförde i övrigt ingenting gott. Backarnas trädgård fylldes med allehanda konstiga lökväxter, och ett drivhus uppbyggdes. En dräng, Sörman—även han en främling—anställdes enkom för att vårda örtagården. Han var en god arbetare men förde på fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som var en mycket sederen person, tillät honom icke att bo på Backarna. Han fick hyra sig ett rum i närmaste hus och bodde sålunda vägg om vägg med krogen Tre Remmare. Sedan han blivit väckt och omvänd flyttade han till Hagelins och inledde en kärlekshandel med madammen.

Det var utan tvivel främlingen som väckte såväl Sörman som skomakar Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade främlingen inrättat ett litet tryckeri, och där arbetade han varje morgon och varje afton till långt in på natten. Folk påstod, att han fabricerade falska sedlar, men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till allmänhetens kännedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt uppbyggelseskrift. Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehöll en sorts klassificering av synderna samt några delvis splitter nya meddelanden om yttersta domen. I övrigt ingenting graverande. Efter två års verksamhet på Backarna försvann främlingen, lämnande lökar och en handpress som ersättning för sista årets oguldna hyra. Borgmästaren sände Starke-Petter att söka förfalskade sedlar på Backarnas vind, och faster Mimmi gick själv dit upp för att möjligen vinna någon upplysning beträffande rymmarens religion. Men båda två fingo återvända med oförrättat ärende.

Främlingens religion förblev en hemlighet. Hans proselyter levde länge i ovisshet och rädsla liksom får, de där ingen herde hava. Prosten Book kallade dem förgäves tillbaka till det rätta fårahuset, under det att faster Mimmi stängde sin dörr för de kätterska madammerna. Skomakar Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant från Norrköping och lät döpa sig och sitt hus i Blekängsbäcken. I sin hänförelse ville skomakaren döpa om själva bäcken och kalla den Jordan. Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda.

När underrättelsen om Hagelins "upptåg" nådde prostgården, sutto syskonen Book vid brädspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av dessa varmt färgade toddar, som genom noggrann vård kunna hållas vid liv en hel lång höstafton. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa honom. Efter en stund sade prosten—och hans tänder skallrade:

—Husch då! Du ska se, Mimmi, att skomakarn får ryska snuvan. Nå, tillade han betänksamt, det blir hans sak, den tosingen. För resten har man aldrig sett, att vederdöparna vunnit anhängare inom de burgna klasserna. Men det är ju skada ändå, ja minsann minsann—

Prosten hade rätt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och askgrått folk, som slöt sig till Hagelin. Och även bland dem ansågs det som en skam. De frågade varandra: Ska madam Eriksson gå och köpa skor? Vilket betydde: Ska madam Eriksson gå och höra Hagelin predika? Det lät ju ståtligt och förmöget: att köpa skor. Men när man talar om en så viktig tilldragelse, brukar man varken slå ned ögonen eller dra ned mungiporna och sucka som i själanöd.

Hagelinarna gjorde verkligen icke mycket väsen av sig. De sjöngo sina psalmer med låg röst, och dopen förrättades i brunnen på skomakaregården. Prosten Book hade lätt för att glömma, han glömde vederdöparna, och faster Mimmi fann icke skäligt att oroa honom med några påminnelser.

Hände så en decembernatt fram i slutet på femtiotalet, att kyrktuppen blåste ned. Samma orkan, som förstörde hundratals tunnland Björkenässkog, satte fart i S. Johannes gamla tupp och förde honom över prostgården, över torget rakt in i fältkamrer Björners trädgård. Han krossade ett päronträd och väckte gamle fältkamrern, som eljest ansågs vara en mycket lomhörd person.

Skadan var i och för sig icke stor, tuppen var gammal och rostig. Prosten lät genast beställa en ny tupp, vacker och stor nog att rymma två tunnor spannmål. Beställningen lämnades till den nye plåtslagaren på norr, en ung man, skötsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och han var icke född i staden.

Emellertid måste beställningen pro forma bekräftas av kyrkostämman. Och här mötte en överraskning! Just som prosten en smula hastigt och vårdslöst lyfte klubban för att klubba fast beslutet, reste sig skomakar Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt plåtkreatur. Ty tuppen, påstod Hagelin, är ett hedniskt symbolum. Varifrån hade skomakaren hämtat detta ord, och vad menade han därmed? Ingen visste det. Prosten rodnade ända upp över hjässan, och det tunna håret låg som vit aska över glöd. Han slog klubban i bordet och gick sin väg. Men när han kommit in i prostgårdens trädgård, började han gråta. Han stannade bland drivorna, och faster Mimmi måste ta honom under armen och till hälften draga honom in på expeditionsrummet.

—Fy, det var för lett, Mimmi, nej fy, det var för lett att se honom!
Just så ser satan ut.

S. Johannes fick naturligtvis sin tupp och prosten sin vilja fram. Men sekteristernas skara ökades dag för dag. Psalmerna sjöngos med högan röst, och Hagelin bannade både kyrka och prost. Upprorsandan verkade bland unga och gamla. Det gick ända därhän, att en äldre madam, inbjuden i faster Mimmis eget kök, fällde detta yttrande:

—Ja men han är väl också människa—

Om hon därmed menade prosten eller Hagelin är obekant och kan också göra detsamma. Den pratsjuka gumman utstöttes ur församlingen och med henne följde många madammer och en eller två fruar. Bland dem, som övergingo till sekteristerna, var även plåtslagare Broms. Det var en betydande förlust för statskyrkan.

J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och räknade sålunda svågerskap med stadens komminister, som ju för övrigt även han var en ur ortodox synpunkt misstänkt person. J. A. Broms inköpte den del av Björners trädgård, som gränsade till Storgatan. Här uppförde han ett trevåningshus, det största i staden näst rådhuset. På nedre botten fanns det butiker med jättestora fönster. Och under takstolarna fanns det en torkvind större än faster Mimmis. Mot tre riksdaler i veckan upplät han denna vind åt brödraförsamlingen, som icke längre rymdes i skomakarverkstaden. Själv hade J. A. Broms sällan tid att åhöra Hagelins tämligen långdragna predikningar. Men han sände sin hustru, sin dotter och sina gesäller upp på vinden. Och han tillhöll Hagelin att varje lördagsafton läsa upp hustavlan, en önskan, som Hagelin, själv familjefader och arbetsgivare, med största förnöjelse efterkom.

Det högkyrkliga partiet sammansmälte till en aristokratisk klick, mäktig visserligen på grund av det stora fyrktal dess medlemmar representerade, men ständigt oroad och chikanerad av den sekteristiska massan. Faster Mimmi steg icke längre ut på trappan att niga för alla stadens madammer. Kaffet delades ut skålpundsvis som ett slags pension åt ett fåtal trofasta själar. Prostens svärson, komminister Roth, förtärde halva balen, och man kan likväl icke påstå, att han gjorde skäl för den rikliga gåvan. Han var trög och lat, föraktade baptisterna men hyste ett lömskt hat till prostgården.

Gamle prosten fick således ensam strida mot otron, bäst han kunde. När han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hände det, att anden föll över honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument mot de vederdöpare. Men ingen förstod att fixera dessa andens blixtar, de försvunno i mörkret. Och nästa söndag vände prosten på fjärdingen och tog fram en predikan, gammal och tam, lämplig för de tider, då alla får betade i samma hage.

Vartannat år beställde prosten nya stövlar. När han då hade skomakaren på knä framför sig, drog han honom omilt i de grå testarna, talade och sade:

—Ho är du, Hagelin, att du kallar min kyrka en sköka i Babylon? Har du varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett någon sköka då? Inte det heller?

Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits någon verklig sköka i staden, och främmande länder hade skomakaren aldrig berest. Han kom sålunda till korta inför prostens större lärdom och blev honom svaret skyldig. Men otron stävjades icke. Och tiden—eller kanske det var vinet eller toddarna—for illa fram med gamle prästen. Den höga, "serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen, kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och höll det mot ljuset, skakade och synade.

De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.

Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen, komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det göra svåger Broms? Han var rik, han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade åtta. Elis Eberhard blev svart om händerna, men det fick mor tvätta av, hon skulle också ha något att göra.

Roth satt framför kaminen varje ledig stund, och de voro många. Han varken läste eller tänkte. En och annan gång tog han pipan ur mun och spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig man, denne Johan Jacob Roth. När han predikade talade han med flit så lågt, att ingen skulle höra honom. Han var avskydd av alla människor.

Tre gånger hade det brutit ut skorstenseld i komministergården. Tredje gången fick komministern—så prostens svärson han än var—böta för uraktlåten sotning. Fjärde gången var olyckan framme. Gnistorna trängde in i skräddare Wendells vind, där ett lager nyberedd vadd låg till torkning. Vindsluckorna stodo öppna, det blåste som alltid i februari en tämligen stark NNV. Skräddargården brann, därefter buntmakarens, därefter bagare Berthelssons, vars hus var i två våningar.

Klockan en kvart över nio på aftonen bröt elden ut. Den nyss inslumrade staden väcktes av klämtning och nattvaktens rop. Kort därefter gick brandtrumman. Borgmästarinnan, som dagen förut givit livet åt en son, bars på en madrass över till prostgården. Borgmästaren flydde med den nyfödde ut ur staden och återvände först följande morgon. Alla människor tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person. Han lät sina gesäller vattendränka kollagret, som låg en halv fjärdingsväg norr om brandstället. Klockare Carlén lät rada upp säckar fyllda med sand framför kyrkan. Han var en beläst man och visste att sandsäckar kunna skydda vid belägring. Eldskräcken gjorde honom med all hans lärdom till ett åtlöje.

Faster Mimmi ensam bibehöll hela sin sinnesnärvaro och sin handlingskraft. I en fläng lät hon pigorna snörpa ihop lakan, dränkte vävsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framför prostgården. Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor från klappbryggan i Storån upp till brandstället, och sände ridande bud till Klockeberga, Björkenäs, Rogershus och Viskingeholm.

Småttingar och åldringar togo sin tillflykt till prostgården. Två kaffepannor ångade på spisen, och linne- och klädskåp stodo på vid gavel. Sekterister och högkyrkliga gräto om varandra. Och trädgården förvandlades till en möbelmarknad. Prosten stannade i sin säng. Men han hade tänt ljus, och i högra handen höll han bibeln och i den vänstra psalmboken. Han bad med högan röst. Då faster Mimmi stack huvudet inom dörren bad han henne lösa upp nattmössebanden, på det att han skulle kunna stiga upp och gå ut till sin församling. Men faster Mimmi svarade:

—Nej, ligg du stilla, Book, och bed vår Herre om hjälp. Någon skall göra det.

Vid tvåtiden stodo sju gårdar i lågor. Björkenässprutan hade kommit strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars red sin åbäkiga fux. Av någon anledning hade han iklätt sig kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han förde kommandot under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han plötsligt trött och förklarade, att elden icke stod att hejda. Så red han hem—till "det vackra fruntimret" påstod stadsborna, som aldrig kunde förlåta denna desertering.

På hemvägen mötte han Viskingeholmfolket.

—Nej, vänd om! ropade baronen. Det tjänar förbanne mig ingenting till.
Det brinner värre än i helvetet.

Viskingeholmfolket läto sig emellertid icke hejdas. Deras anförare, en ung förvaltare, hade måst utkämpa en skarp dust med gubben Lilja, innan han fick lov att komma staden till hjälp. Det var en nätt och prydlig liten herre, förvaltaren Julius Krok. Han bar en lång öronlock, som gärna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn, den mesen, och dotterson till Lilja.

När Viskingeholmarna åkte över Blekängsbron, hade elden nått Södergränd i söder, Jordgatan i öster och Gamla gatan i väster. Två gårdar voro redan brunna till grunden, åtta tak hade fallit och allt som allt härskade elden obestritt över fjorton gårdar. I prostens trädgård fanns icke längre plats för flera trasiga möbler, och i prostgården trängdes gubbar, gummor och illtjutande småfolk. Faster Mimmi packade en höskrinda full med barn, lät Sörman taga tömmarna och satte madam Hagelin till att taga vård om barnen. De körde upp till Backarna. Skrindan fastnade i snön och barnen måste bäras i säckar upp till huset.

Själv måste faster Mimmi söka ett par timmars vila, benen bar henne icke längre. Borgmästaren övertog befälet, understödd av Broms, som äntligen återvunnit fattningen. Julius Krok blev emellertid den verklige ledaren. Han övergav offensiven, de brinnande husen fingo brinna, och alla sprutor och hinkar spydde sitt vatten över väggar, som rykte, knastrade, svartnade. De första springande blå lågorna dränktes. Små kåkar, munsbitar för de dånande lågorna, revos och trävirket bortskaffades. Gummor, som med svedda kjolar hoppade över bränderna, jämrande och ropande förlupna kattor vid namn, fasttogos och inspärrades i Stenbergs plåtbeslagna kurra. Drängar med krokiga, skälvande ben och sömniga ögon fingo smaka förvaltarens spö. Han var värre än satan, förvaltaren, han var värre än ängelen Gabriel. Han dansade som en vilde kring elden, han skrek tills stämman sprack, han kröp så nära elden, att den koketta öronlocken fräsande reste sig som borsten på en ilsken hund.

Förvaltare Krok vann varken kärlek eller ära på den kuppen. Han fick svett skinn. Han fick tre processer på halsen och måste betala skadestånd för nedrivna kåkar. Men han begränsade elden.

Den enda, som uppskattade hans verk, var faster Mimmi. Hon kom ut på torget med liniment och bandager. Julius Krok stod ensam på kullen, samma kulle, där man sedermera rest Gustaf Wasas staty. Då faster Mimmi blev varse det brända, sotiga ansiktet och det svarta håret, greps hon av ett slags svindel. Hon gick rakt fram till ynglingen, omfamnade honom och kysste honom. Alltsedan Göteborgstiden hade faster Mimmi icke kysst en man, icke ens sin bror. Klockan var åtta på kvällen, men torget var rikligt upplyst av lågorna.

Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fällt några tårar, beströk hon det brända ansiktet och händerna med kalkliniment och förde honom in i prostgården.

Under natten flammade elden upp några gånger men dämpades. Och följande morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i ljusan låga.

Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var släckt.

—Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk för? Om ni släcker själva? Vasa? Helt om! För tusan! Förbålt idiotiskt! Helt om, karlar! Fy fan!

Vad beträffar orsaken och upphovet till allt detta elände, komminister Johan Jacob Roth, förblev han lugn och oberörd sittande vid sin järnkamin. Och icke nöjd med den eld, som rasade i staden, stoppade han brädlapp på brädlapp, kolstycke på kolstycke ned i kaminen, vars lucka hade handtag i form av en ängels huvud. I den allmänna villervallan tänkte ingen på komministern, vådaeldens orsak förblev en hemlighet och Johan Jacob behövde icke ens böta för uraktlåten sotning.

Eldsvådenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:

—Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i skräddaregården.

Komministern reste sig och gick bort till fönstret.

—Ja, sade han, elden är smittsam. Alldeles som elakt lynne.

Han återvände till kaminen och satte sig. Men när han såg gossens upphetsade och förskräckta ansikte, sade han:

—Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse.
En människa brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting
brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lämna din far i fred,
Elis Eberhard. Det är det enda, som har någon betydelse.

Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck.

BROMS & KROK

På gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del skröpligheter, som gjorde honom till en föga prydlig person. Näsan, det stora bogsprötet, som pekat käckt och oförskräckt rakt fram, sjönk ihop, hängde slankig ned över munnen och fick en sjuklig rödblå färg. Ögonbryn och ögonhår föllo av, och ögonens mattgrå iris med små stickande pupiller skymtade fram mellan rödflammiga, varkantade ögonlock. Gubben bar på sin hjässa en skinnmössa, framtill barsliten och solkigt grå som en gammal råtta. Under mössan fanns det en svart kalott, under kalotten—åtminstone om söndagarna—en grågrön peruk, och under peruken ännu en kalott av gulvitt ylle, ett plagg, som sällan kom med i tvätten. Sommar och vinter bar han denna varma huvudbonad men begagnade däremot aldrig ytterrock. Om vintern lyste en gul kalvskinnsväst i den slitna bonjourens öppning, och mellan väst och ylleskjorta låg ett eller flera kattskinn, fasthållna med segelgarnståtar. Understundom kunde det hända, att kattsvansarna hängde fria nedanför skinnvästen, vilket gav dräkten en viss fantastisk prägel.

J. A. Broms hade en föreställning om, att denna klädsel icke anstod en fabriqueur och riddare av Kongl. Wasaorden. Han undvek södra staden, som efter branden blivit rikemanskvarter. I södra staden bodde en massa främlingar, de kände icke J. A. Broms, och det kunde falla dem in att skratta åt honom. I och för sig kunde det visserligen vara likgiltigt. Men han hade ett retligt lynne, och sedan han tvenne gånger måst böta dryga summor för misshandel, undvek han helst all onödig förargelse.

Dessutom föraktade han dessa fina hus, dessa järnbalkonger, dessa flaggstänger, dessa väderflöjlar i form av drakhuvuden eller förgyllda pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess första fina trevåningshus, och han ångrade det icke, ty fastigheten var räntabel. Men han trivdes icke i sitt hem. Han älskade de fattigas boningar. Blekängen, det var hans kvarter. Där var han känd, och där lät man helst bli att reta honom. När han gått sin morgonrond genom verkstaden, knäade han Karl Johansgatan utför, tog av till höger och kom in på Sofiagatan. I vänster hand höll han sin enkäpp och med högra handens fyra återstående fingrar en hörlur. Det var en så att säga officiell hörlur, vars begagnande vid vissa tillfällen borde underlätta ett stilla lyssnande vid andra, viktigare. Men det gamla knepet lurade ingen. Bromsen fick aldrig höra sanningen.

På Sofiagatan undersökte han varje hus, knackade försiktigt på rappningen, som föll och föll och föll. Han tog upp bitar från marken och sökte passa in dem i det, som fanns kvar. Han grälade över murarna och kallade dem tjuvar, fähundar, latmaskar. Men han svor aldrig.

Vid nästa hus knackade han på dörren efter att först ha kastat en blick genom fönstret. Vanligen kom ingen och öppnade varken vid första, andra eller tredje knackningen. Då blev han otålig, slog på rutan med hörluren och ropade:

—Se så, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och öppna! Se så, hon står ju bakom ugnen. Jag ser henne allt.

Madammen kröp fram ur ugnsvrån, öppnade och neg. Hade hon bara vetat, att det var fabrikörn själv—

Men innan nödlögnen mumlats till hälften, hade gubben slunkit in som en katt och nosat i alla vrår, i rum, i kök, i skafferi.

—Ja, här har madammen det riktigt trevligt, riktigt rart, vill jag säga. Andersson klagar, den drummeln. Skulle en inte trivas här?

Madammen ger honom en tung, trött blick och säger:

—Har en bara Guds ord, fabrikörn, så trivs en var som helst. Om det så vore i helvetet—

—Husch fy, madammen, fy skäm ut sig! sladdrar gubben och sätter luren till örat. Tror madammen att en får så här rart i helvetet? Nej då, nej då.

—Det drar, säger madammen. Det är röta i gaveln. Jag kan sticka ut hela armen.

Gubben bort i hörnet, stöter försiktigt med käppen och nosar.

—Det skulle en kunna täppa till, säger han betänksamt. Har madammen ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den gröna, hon hade? Det går så bra. Jag är född i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det så varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade där. Se, mor förstod att täppa till hon, ser madammen. Det går så bra, så bra—Madammen tänker väl inte flytta, inte?

—Vart tycker fabrikörn, att vi skulle flytta? Till söder?

—Nej, ser hon det, madammen, det går inte. På söder tar de hundra riksdaler för ett rum. Utan kök. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det åt Andersson. Här är riktigt trevligt, riktigt rart—

—Ja, det är ända som i de saligas boningar, säger madammen tungt och utan skymten av ett löje. Bara en sluppe draget och värken. Det tar på krafterna, ser fabrikörn. Och så är en rädd, att barnen ska bli krokiga och vinda i förtid—

Alla dessa kvinnor, som kommit in från landsbygden för att föda barn åt Bromsens arbetare, plågades av en obetvinglig skräck för kroppsliga lyten. Ungarna blevo för jämmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt svårt att ta i dem. De stannade i växten som martallar, de fingo aldrig kött på benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De sökte trösta sig själva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som kan läsas bort eller smörjas bort. Men det var klen tröst.

Gubben Broms å sin sida bjöd på andra tröstegrunder. Han stack fram sin högra hand, som verkligen var stygg att skåda, och sade:

—Ser madammen? Se på den! Tummen är borta och lillfingret är som en skrumpen ärtskida. Må tro, den har värkt den. Husch! Och ändå har en tagit sig fram, så en reder sig—

Broms' ofärdighet var emellertid varken medfödd eller ens åsamkad under barnaåren. Själv ville han göra troligt, att handen skadats vid den stora branden, men i själva verket torde olyckan ha timat minst ett tiotal år senare, eller just vid den tid, då Broms började in- och återköpa Blekängshusen.

Ett par år efter branden hade skomakar Hagelin på Broms' inrådan för en köpeskilling av tvåtusen riksdaler banko förvärvat Blekängen av brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brödraförsamlingen skulle övertaga köpet. Men i avgörandets stund vägrade de Äldste, påverkade av Sörman, som förebar såväl ekonomiska som religiösa betänkligheter. Där stod nu skomakaren med sin äng och sin skuld. Lyckligtvis trädde Broms emellan och köpte ängen för femton hundra. Broms i sin tur styckade ängen i tomter, som han sålde till sina arbetare. Han hjälpte dem även med att skaffa byggnadslån och gav dem många goda råd. I trots därav gick det trögt au betala räntor och amortering. Och Broms blev så småningom tvungen att återköpa sina tomter plus husen. De enda, som förlorade något på Blekängsaffären, torde—förutom arbetarna—ha varit några leverantörer och Hagelin.

Penningförlusten tog skomakaren med beundransvärt lugn. "Herren gav och Herren tog", var hans valspråk. Han var en from och god människa och hyste icke agg mot någon kristen, icke ens mot Sörman. F.d. trädgårdsdrängen hade gått i Bromsens tjänst, var till namnet verkmästare men till gagnet vida mer. Även inom brödraförsamlingen intog han en ledande ställning, vilket i sin mån bidrog att stärka principalens.

Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen. Under de månader, som föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste skrika under de självgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick med ens ett okuvligt begär att skrika.

—Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar.
Det är Sörman, ditt djävla—

Skomakar Hagelin svor!

Och han ville göra mer än så. Med åsidosättande av den himmelska rättvisan ville han vända sig till den mänskliga, åberopande en paragraf i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga, men det skulle utan tvivel drabba hela Brödraförsamlingen. Och det skulle skada J. A. Broms' intressen.

Fabrikören lät kalla Hagelin till sig, tog honom med upp på torkvinden och reglade dörren.

—Var tänker du göra av barnet? frågade Broms.

—På Barnhuset! skrek skomakaren.

—Vad tänker du göra med din hustru?

—På fästning! skrek skomakaren.

—Ska du verkligen väcka förargelse i församlingen, kära Hagelin? Kära gamla Hagelin! Ska du göra oss till spott och spe för hedningarna?

Skomakaren spottade själv, han kröp in i torkvindens mörkaste hörn och med ansiktet vänt emot väggen fortfor han att klösa sin hjässa och dunka sin rygg. Broms ställde sig bakom honom, smekte honom över kinden och sade:

—Husch, kära Hagelin, fy skäm ut dig! Du ska se, att det blir så bra, så bra—Du är gamle mannen, Hagelin, husch sådana tokerier. Du har ju barn förut, käre vän, många barn. Vad kan det göra—en till—

Hagelin, som oroades av den smekande handen, vred plötsligt på huvudet och bet sin tröstare. Framtänder hade han inga men en stor hörntand, som rispade upp handen mellan tummen och pekfingret. Broms svarade med att slå honom i nacken, och slagsmålet var i full gång. I början var det sannolikt icke Broms' mening att behandla sin motståndare alltför hårt. Men handen sved. Och lantpojkens kärlek till slagsmål, som årtionden legat halvkvävd under herremannens fina och milda seder, fick åter luft och styrka och makt.

Så länge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller efteråt. Hagelin fick stanna på vinden till mörkrets inbrott. Han leddes då till sitt hem av Elis Eberhard Roth, som på den tiden var medicine kandidat. Roth och madammen skötte väl om honom, och han slapp varaktigt men. Om Sörman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom aldrig, vilket måhända bevisar, att slagsmålet icke utplånat alla tvivelsmål.

Den ende, som egentligen blev lidande på kuppen, var Bromsen. Han vanskötte såret, skämdes att gå till läkare och misstrodde Elis Eberhard. Följden blev, att tummen några månader senare måste amputeras. Det hände tolv år efter branden och kan således icke ställas i samband därmed.

Emellertid drog han största möjliga fördel av sitt lyte. Den hiskligt vanställda handen gav honom en prägel av lidande, som kunde vara nog så nyttigt, när det gällde att övertyga Blekängsmadammerna om lidandets allmänmänskliga karaktär. Det var för övrigt ett drygt arbete att få folk att bo kvar i Blekängslådorna. Oupphörligen dök det upp planer på nybyggen än här än där. Men det var svårt att finna plats. Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke.

De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.—Nej, se jag ska ha sockerärter—Ja se, nog ska en ha pilargoner och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en get. Och en gris naturligtvis—naturligtvis en gris!

Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus. Deputationens ledare var en viss ung Pettersson, på äldre dagar nämnd med spenamnet "Liter-Pelle". Klockan sju en söndagsmorgon i april drog man åstad tagande vägen över Tanningen och Björknäs. Det är fulla tre mil till Rogershus. Matsäck medfördes och något brännvin, som dock icke skulle få förtäras förrän efter väl förrättat ärende. Vid ettiden hade man kommit till början av Rogershusallén. Deputationen slog sig ned på dikesrenen, förtärde matsäcken och diskuterade frågan. En arbetare, som varit dräng på Rogershus, föreslog, att man omedelbart skulle återvända till staden, tre förhöllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp på gården, följd på något avstånd av sina kamrater. Han steg in i betjäntflygeln och begärde att få tala med kammartjänaren Vickberg, hans nåds allt i allom. Audiensen beviljades, och Pettersson framställde sitt ärende. Vickberg strök sig om hakan och sade:

—Jag skulle knappast tro, att vi sälja. Det skulle strida mot våra intentioner och våra principer.

Intentioner och principer! Pettersson drog sig ögonblickligen mot dörren. Men Vickberg hejdade honom med en vänlig handrörelse.

—Om herrarna ha tillfälle att dröja en halvtimma eller så, skall jag framlägga er anhållan för hans nåd baron och kammarherren. Bevars, bevars, det är min plikt, och jag gör det gärna. Men jag ger er inga förhoppningar.

Vickberg kände sin herre endast alltför väl. Baron blev ursinnig och hotade att i egen hög person föra spanskröret över deputationen.—Vasa? Kom det fem osnutna lymlar och ville köpa Backarna? Backarna, som den idioten Arvid lurat på honom! Kanske han skulle låta lura sig en gång till, vasa?

Ut med sig, Vickberg!

Men Vickberg hann icke stänga dörren, förrän silverklockans ilskna klirrande kallade honom tillbaka.

—Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då. Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si honom! Ut med sig, fule krumelur!

Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en mansålder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris, varken "pilargoner" eller "tullipaner".

Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus, men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.

Ett par år senare bröt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina "principer och intentioner". Tre tunnland avsöndrades från Backarna och såldes till f.d. förvaltaren Julius Krok, hjälten från stora branden. Julius Krok var en hans nåd behaglig person och dessutom anförvant på långt håll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig människa men omåttlig rökare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte han på Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men när den äldre Lilja dog och efterträddes av sin son, fann unge Krok icke längre behag i Viskingeholm, framför allt icke i morbroderns sätt att hantera sitt folk. Han drog ut i världen. Efter en tre fyra år återvände han till staden. Han var alltjämt späd och finlemmad som en yngling, nästan som en gosse. Han gick ständigt klädd i brun bonjour, brun halsduk och bruna handskar. Öronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths sällskap på Carlénska källaren. Och så småningom började både Gud och människor förstå, att Julius Krok, ingenjör Julius Krok, var en slarver.

Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svårt att förvandla i reda pengar. Krok sålde därför alla sina arvsanspråk och rättigheter till sin kusin på mödernet, vice häradshövding Abraham Björner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen riksdaler. En del därav gick åt på utländska resor, en del fastnade i klockaränkan Carléns kassakista. Återstoden måste förkovras. Ingenjör Krok köpte åtskilliga tunnland ekskog, belägen en fyra mil söderut… han hade fått nys om, att ekvirket skulle stiga på nyåret. Köpet avslutades under Mickelmässan, då alla lantpatroner komma till staden för att bestämma spannmåls- och kreaturspriser och andra priser. Köpeskillingen erlades kontant.

Sedermera visade det sig, att skogen till största delen bestod av asp. Julius Krok kunde naturligtvis ha stämt säljaren, men han hyste en obetvinglig avsky för allt "bråk". Och dessutom gav honom den susande skogen en utomordentligt god idé. För att utnyttja aspvirket beslöt han anlägga en tändsticksfabrik.

Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving, och det skulle visa både Gud och människor, att Julius Krok icke var någon slarver. Under loppet av ett år förbrukade han så mycket energi, som—enligt doktor Roths utsago—var beräknad för femtio. Han förvärvade tomten, han lånade pengar, han byggde, han reste utomlands för att köpa maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likväl endast kunde bidraga med sitt ärliga namn, sin splitternya värdighet av andre stadsläkare och ett högtidligt löfte "att förbruka minst en ask om dagen, två ifall jag får dem gratis".

När året var tilländalupet, stod fabriken under tak, fix och färdig. Där fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som skuro tjugutusen stickor i minuten. Där fanns virke och kol och svavel och paraffin. Allt, ända till kontorsmöbel och skrivtyg.

Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis anskaffas. Ingenjören, som börjat slappna en smula efter alla ansträngningar, fick ånyo ett anfall av energi. Han vände sig till Rogershus. Baronen erbjöd honom tiotusen som gåva—men inga lån, nej för tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vände sig till gamle fältkamrern, som någon gång brukade placera sina medel mot skäligen hög ränta. Nej, kort och gott.

Den lille ingenjören tappade fullständigt modet. Han kröp ihop som en skälvande fågelunge i gumman Carléns röda schaggsoffa. Hans ansikte var fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat.

—Du ska se, Elis, du ska se—han svalde och kippade efter andan. Du ska se, att det går ikull.

Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam. Sålunda förstörde han sin egen goda sömn, ty ingenjören steg ofta upp mitt i natten och väckte kamraten för att få diskutera alla möjliga och framförallt alla omöjliga utvägar. En natt sade han:

—Elis, du ska se, att det är Bromsen som står bakom. Han vill själv ha fabriken.

—Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du då ska göra? Du ska gifta dig med Bromsens dotter.

Julius Krok fräste till av harm över det opassande skämtet. Men när han åter krupit till kojs ropade han genom dörren:

—Elis! Varför skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?

—Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!

En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan märkbart sammanhang med det föregående samtalet:

—När jag inte tycker om henne?

Doktorn svarade ögonblickligen:

—Det har ingen betydelse. Får du bara fabriken i gång och får du fred för dina kreditorer, så betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker om dig, och du tycker icke om någon annan. Antar jag? För resten, även om så vore—

—Du är allt bra cynisk du, Elis.

—Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshäst, och det lär garantera cynism under tre generationer.

Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok långsamt och tanklöst. Och med en djup suck tillade han:

—Jag kan inte minnas, att jag tyckt om något ungt fruntimmer. Nej, inte det jag minns.

Doktorn tog sin vän under armen, och de gingo upp i Bromsens hus. Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig flicka, något grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott sätt. De båda ungherrarna började konversera, samtalet gick skäligen trögt. Marie såg knappast upp från sitt arbete, som förargligt nog bestod av ett par linnebyxor. När herrarna gått, grät Marie av skam över dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjören skulle vilja komma igen.

Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula tankspridd, en smula besvärad, och han märkte sannolikt icke, att byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmänna angelägenheter, om fördelen av ett republikanskt styrelsesätt, om social lagstiftning och sådant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att det var mycket roligt att höra på. Ibland såg hon honom rakt i ansiktet, och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i trappan, för det är allt mörkt".

Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen. Det var förfärligt med ögonen, det var förfärligare än malheuren med byxorna. Hon kunde ingenting säga med ögonen, de sågo ut som två små gråstenar. Hon baddade dem med rosenvatten, det hjälpte icke. Blev hon riktigt upprörd, sprang hon bort till spegeln för att se, om där ändå icke skulle synas någonting i ögonen, någonting. Nej, ingenting. Bara gråsten.

På sin väns inrådan beslöt emellertid Julius Krok att göra pinan kort. Han bytte den snusfärgade bonjouren mot en svart, tog crêmefärgade handskar och cylinder. När Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon sig aldrig ha sett någonting vackrare. Hon sprang ut i köket och ville sända in Lisen med bud om ett plötsligt illamående. Men Lisen, som visste, hur landet låg, sköt henne varligt inom salsdörren och stängde.

Där stod hon inför honom, och han var blek och rynkade pannan som i vrede, öronlocken låg ned över ögat.

—Jag har kommit, sade han kort och bestämt, för att göra fröken Marie en allvarlig fråga.

I sin halvt vanvettiga rädsla hakade flickan upp sig på ordet fröken.
Vad för slag, kallade han henne fröken?

—Gode ingenjören, jag är ju bara en mamsell.

Julius Krok återfick sin naturliga ungdomliga färg. Han lade ifrån sig cylindern, satte sig vid bordet och började utveckla skälen för bortläggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska idéer. Marie nickade gillande och sade:

—Ja, det står så i Aftonbladet. Far har också läst det, att man ska kalla alla ogifta för fröken—

Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa argumenteringar en smula långtråkiga.

Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan förlägenhet sade han—

—Nej, vet Marie va? Här sitter jag och pratar—och jag, som var kommen för att fria—

—Jag kunde nog se det, sade hon och nickade förnumstigt. Ingenjören är så vådligt fin, så—

—Nå—? frågade han en smula ansträngt.

Hon nickade igen.

—Jo, om det är så, att ingenjören vill, så—

J. A. Broms hade ju en hel del att invända mot sin dotters val. Men Marie var van att sköta sig själv. Krok var heller icke helt och hållet barskrapad, hade dessutom goda och fina släktförbindelser. Vidare var det ju tändsticksfabriken.

Bröllopet stod i prostgården—första och enda gången fabrikören satte sin fot i faster Mimmis förmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.

Firmanamnet blev Broms & Kroks Tändsticksfabrik, men tecknades endast av
J. A. Broms.

Julius Kroks sakkunskap i fråga om tändsticksfabrikation var icke särdeles stor. Men den besvärade i alla fall hans svärfar.

—Husch, lille Julius Krok går och viktar sig, det är inte bra, det är inte bra—

Han införskrev från Jönköping en viss Lagerström, en grobian till karl men en "riktig tändsticksmänniska". Det var första steget till ingenjörens avlägsnande. Han måste erkänna sin underlägsenhet, och svärfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.

—En tändsats ska vara att tända med, ser lille Krok, alldeles som huvudet på en klok människa är att tänka med. Ser lille Krok, det är inte bara för utseendets skull man har sitt huvud—

Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete, bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen, som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.

Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:

—Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.

Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och
Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:

—Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok—

Han svängde om på stolen.

—Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig—?

Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.

—Hör, Sörman—sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag inte rätt?

—Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så skulle nog Sörman taga det på sig.

Krok betänkte sig en stund och sade därpå saktmodigt och lågmält:

—Nej, det ska Sörman slippa.

Han drog av sig kontorsrocken, kröp åter in i sitt snusbruna skal och lämnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, när hon såg sin lille man återvända mitt på blanka förmiddagen. Varför?

—Jag duger icke till det.

—Å! sade fru Marie.

Julius Krok började på allvar undra över, vad han egentligen skulle kunna duga till. Han återvände till sina ungdomliga funderingar över arbetareklassens ställning. I utländska fabriker hade han sett en del nya anordningar för arbetarnas hygien och trevnad. Det var något att taga fasta på. Där hade han kanske funnit sitt arbetsfält.

Han gick till svärfar.

—God dag, god dag, lille Krok, vad är det nu han vill?

Jo, han ville till att börja med föreslå, att en av torksalarna, som icke brukades, skulle inredas till läsestuga och matrum. Vidare borde man uppföra ett litet duschhus, kanske också anordna ett enkelt varmbad—

—Husch! Vad säger han? Dusch? Dusch får man på dårhus. Pettersson lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson? Ingenjören vill duscha er allihop, allihop!

—Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt under ögonbrynen och mumlade:

—Han ska så fan heller, den stollen!

Julius Krok sade till sin svärfar:

—Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.

—Låt mig se, låt mig se—Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset—just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn, och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara en ligger i, bara en ligger i—

—Jag har ingenting att ligga i—

—Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så bra, så bra—

* * * * *

Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta. Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon människa kunde längta efter arbete.

—Om Gud ville befria mig från mina skulder—ja, jag menar de riktiga—och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.

Prosten behövde motion, men faster Mimmi vågade icke längre släppa ut honom ensam. Det var mycket svårt. Gjorde hon min av att vilja följa honom, blev han ond, fick blodet åt huvudet och förklarade sluddrande, att han icke var något litet barn, som behövde tillsyn. Fick han gå ensam, gick han vanligen in i något hus, in till mer eller mindre främmande människor, åt vilka han gav alldeles galna namn och titlar. Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade, det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade:

—Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun bjuder mig på något.

Så blev han då bjuden på "något" och stannade timme efter timme. Till sist måste faster Mimmi kasta över sig den rundskurna kappan och ut och leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon måste gå ur hus och i hus, knacka på dörrarna och fråga:

—Förlåt, är prosten här?

Gatpojkarna stucko sina huvuden in i källargluggar och tittade under rännstensbroarna och ropade:

—Förlåt, är prosten här?

Och när syskonen sent omsider återvände till prostgården, ropade ungar i alla gathörn och ur alla portgångar:

—Prosten är fångad! Prosten är fångad!

Faster Mimmi tycktes varken se eller höra sina plågoandar. Men prosten slog efter dem med käppen, snurrade runt och fäktade och fick åter "blodet åt huvudet". Vilket allt skadade såväl hans hälsa som hans prästerliga anseende.

Det var därför en glädjens dag för faster Mimmi, då lille Julius Krok slank inom dörren och lågmält och beskedligt frågade, "om icke farbror skulle vara hågad för en promenad?" Prosten anade icke oråd. Han lät pälsa på sig, kysste syster på kind och tog sin "snälle bror" under armen. Faster Mimmi satt i salsfönstret och vinkade åt dem, när de långsamt och gravitetiskt vandrade över torget.

—Jaha, jag skulle kanske allt titta upp—upp ett slag. Tack för angenämt sällskap, min snälle bror.

Men Krok släppte icke taget.

—Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket stilla.

—Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina förpliktelser—

Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början eller slut.

—jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan—se—klimatet var allt något mildare—se—jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas att det var blåräv—va—blåräv?—va är det för något?—det blev mal förstås—mal och mott—Mimmi är nog snäll förstås—men hon—börjar— bli—gammal—

Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.

—Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?

Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:

—Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor.

Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke underteckna.

—Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle dö—snart—

Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon emellertid, vad som hade skett och sade:

—Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord—

Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.

Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och dessemellan sade de:

—Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju inte dröja—

Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet.
De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:

—Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!

Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi knäppte sina händer och prisade Gud:

—Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag. Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig begängelse—

När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente hade hon skrivit:

"Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med. licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda stoft, där eljest kära anförvanter placeras."

"Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth, testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall icke kunde vara bindande.

Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar—" Och plötsligt sade han:

—Julius Krok, du måste skaffa dig en son.

—Käre vän, jag har ju två döttrar—

—Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar—

—Ja, vad duger vi till? frågade Krok.

—Duger? Duger!—Nää—tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du ju ha rätt i—