RÅTTKRIGET
Kroks bodde en trappa upp, Broms två trappor. På nedre botten hade Julius Krok öppnat en maskinaffär. Svärfadern var förlagsman, två eller tre gånger i månaden inspekterade han affären och gav råd, som voro befallningar.
Broms bodde ensam i sin våning. Han använde salen till matrum och sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. På förmaksbordet stod i gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, född Roth. Bredvid porträttet låg en stor, skinnklädd bibel, och på bibeln stod en nattlampa med grön kupa. Den brann alla nätter från och med den första september till den första maj. När fabriqueuren tänt lampan, brukade han giva porträttet en kyss och en smekning på ramens baksida.
—God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen, amen.
J. A. Broms hade på gamla dagar blivit en öm make.—
Fru Kroks Lisen städade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt "kaffe med dopp" förtärde han på krogen Tre Remmare, någon gång hos Carléns. I skymningen lunkade han hem, tände sin lampa och började rota bland sina papper. Men när papperen rasslat en stund, blev gubben mörkrädd. Han smög sig på tå in i förmaket och tände "lilla gummans" lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det för svårt, lånade han upp lilla Louise, fru Maries äldsta dotter. Han var mycket angelägen om att stå väl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och förevisade alla sina kattskinn.
—Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.
—Husch nej då. Jag har ju dig, lilla Lova!
—Ja, men Lova har ingenting, hon.
Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med.
Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp.
—Vem kan det vara?
—Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.
—Ja visst ja, suckade gubben och gick att öppna för sin förtrogne.
Louise gömde sig under bordet, hon tyckte inte om Sörman.
—Kan lilla Lova säga oss, vad Sörman är för en?
—Sörman är en tjuvstryker.
—He, he, he, där hör han! Vem säger det?
—Barnen.
—He, he, he, såna elaka ungar. Va säger de om morfar?
—Morfar är fan själv.
—He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar henne. Ska Lova komma igen i morgon?
—Ja, jag kan väl tänka det.
—Ska Lova ge morfar en kyss?
—Nej då, det gör Lova aldrig i livet.
Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror. Och så fick hon en syster!
När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren och kröp upp på sängkanten.
—Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.
Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls—
—Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond, så jag kunde ha bitit pappa.
—Det var inte pappas fel—
—Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som bestämde, att det skulle bli en flicka?
Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa misstanke.
—Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.
Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet undfick namnet Abraham—ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp, tyckte Louise.
—Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större skillnad.
Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville inte, hade icke tid.
—Ska inte morfar se på, när han badar?
—Nej, husch då, husch då!
—Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.
Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis lättskötta, likaså maskinaffären—i trots av Krokens många galna idéer. Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte. Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade, taken tätade—de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus, fönster—gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.
Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".
Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam—sällan över 4-1/2%. Hela lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet.
J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en egenhet.
För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man bodde så billigt och hade det så bra, så bra—
Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera, bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor. Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.
Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.
Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A. Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest och sov med maran.
"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta."
Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors—kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han, då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort farligare än den beskedligaste katta.
Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten. Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid. Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga.
I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin—allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem.
Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.
Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur Tre Remmares disklåda.
—Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan—
J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus, gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på råttorna och daska om ungarna.
Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man, fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna, "som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."
Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk, biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.
* * * * *
Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.
På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar. Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son, Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.
Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.
Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.
Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med råttorna.
Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor, skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende. Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan. Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och människor men mest av barnen.
Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem, gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.
—Ä—det är inte värt, viskade de. Ä—och så kommer bara fabrikörn rätt vad det är och slår ihjäl oss.
Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för gubbfan. Louise sade:
—Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna, kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.
Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.
—Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara till besvär.
Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde. Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.
—Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det börjar regna.
—Gå hem själv! sade Agnes.
Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?
—Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns.
Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten.
Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade
Enok Ebenezar under bron.
—Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna—
Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.
—Hagelins pojke kommer, berättade hon.—Vilken av dem?
—Benjamin.
—Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.
—Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste släppa dit Prick också.
Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt oväsen—Ä, de slåss, sade pojkarna.—Nej, de tar råttor, sade Louise. Passa på, säger jag er. Snart kommer de.
Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.
—Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.
Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham, som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron. Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.
—Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt:
—Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan.
—Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.
—Ä—hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå ihjäl en råtta inte.
Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.
—Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.
—Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.
Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.
Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.
En av pojkarna sade:
—Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?
Louise svarade kort:
—Det har jag sagt.
—Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.
Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade:
—Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en.
Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.
—Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.
—Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi ha slut på råtteländet eller ska vi inte—
Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.
—Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud, fräls Enok!
Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.
Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg.
Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror. Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan.
—Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.
Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden.
—Varför ska hon begravas? frågade gossen.
—För det är synd om'na, sade flickan.
—Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.
—Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.
—Den kan Gusten med! sade gossen.
Och så läste de "Gud som haver"—flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron.
Och därmed var råttkriget slut.