Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika

by Hjalmar Bergman

INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR

Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete. Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig. Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv. Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor. Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser värre än Krokens lampor!"

Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet, när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig hemma om kvällarna.

För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna, röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.

Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att han kunde ha tråkigt.

Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad skulle gossen bli?

Fru Marie sade:

—Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.

Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om det inte går för mindre. Av två onda ting—

Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått—på skämt— naturligtvis—att han skulle bli skarprättare.

—Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är nyttigt—

Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt. Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys' levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen, plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.

—Marie, skulle du inte vila dig?

—Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten, matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt—

—Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie—

—Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en "tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt. Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var lilla Agnes.

—Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa se riktigt snygg ut.

När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:

—Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.

—O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol, svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.

—Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör sen!

Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller. Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser. Och sen brast stormen lös!

—Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?

—Jag är inte full, sade. Abraham.

—Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det—

—Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så här—titta—Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt sätt. Men Louise skakade på huvudet.

—Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka vackra lekar.

Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson, madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.

—Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag drömt.

Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla, Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.—

—Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.

—Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.

—Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?

—Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.

—Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?

Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.

—Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.
Och tvillingarna med!

Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!

Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma inte känner igen dig!

Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt akta sig, det kunde bli fästning för mindre.

Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om barnavård höll han sig helst till det gamla.

—Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro kallade att styra folkens öden.

Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina testar med fingrarna och bugade.

Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok—det var en ära.
Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage.
Behagar herr doktorn en pris snus?

Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:

—Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern tro!—

—Va'—va'—va' är det, herr doktor? Va' är det?—Ottilia, du glömmer att göra les honneurs.

Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben.

—Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud
Aten.

Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad.

—Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas.

—Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas' förfall hade bragt honom till besinning.

Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan. Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.

Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna. Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas vingar och flög ut ur portgången.

—Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om varandra?—Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett skynke?—Och vem garanterar?

—Det gör Ottilia.

Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.

Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under ögonen, hans händer skälvde.

—Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika baddagar för gossar och flickor.

Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.

—Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".

Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:

—Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva nakenheten verkar förförande.

Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar. Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade klottrat ett fult ord på väggen.

Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.

—Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet egentligen betyder?

Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:

—Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!

Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:

—Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas.
Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.

Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna" tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.

"Mörksens furste stiger ned, hotande och vred—" ljöd det ur sjuttio vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.

Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att han lade handen vid—

Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom, giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller. Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände ryggen till.

Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin hjärna med.

På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.

—Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?

—Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro nämligen svagare——Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl klå? När hon säger Ahabraham—Ingenjören svarade undvikande, och gossen fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till "fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för mycket. Var det rätt, så var det rätt.

En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön. Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade gånger bugade i riktning mot stugan.

Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:

—Spring då, pappa! Det är varulven.

Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var. Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och Abraham skrek.—

I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare.

Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna. De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.

Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.

Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på
Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.
Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade
etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken.
Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från
Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.

Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman. Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.—

J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.

De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade.
De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten.
Skulle de inte ha arbete till dödagar?—Var står det skrivet? frågade
Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem
till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:

—Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.

Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.

Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.

Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.

—Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset.

—Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem?—

—De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?

—Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar—

—Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är ingenting att säga om.

—Ja, vi ska se till, vi ska se till—

Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade, drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på huvudet.

—Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?

—Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.

—Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.

Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från "jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?

Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon barhuvad och utan schal—schalen hade tvillingarna—upp till doktorn. I väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.

—Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt.
Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.

—Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade slött framför sig.

—Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:

—Jesus, Pettersson, är du full?

—Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte.
Men—di—har—difteriet—

När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:

—Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han kan.

—Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att kattsvansarna slogo honom om benen.

—Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man, som var Benjamin Hagelin, svarade:

—En skulle slå ihjäl'en.

J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna—bränna J. A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige brorson.

—Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar. Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta—

—Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår—lagen, hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!

Doktor Bring sade:

—Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till kant. Nu vet du.

Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:

—Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu—

Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo, det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning. Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde, som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.

Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid middagsbordet—det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa honom.

—Hur går det? frågade ingenjören.

—Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen, resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.

—Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga ett nytt sjukhus—

—Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas Blekängen.

I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till voteringen, som han ansåg överflödig.

Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken. Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första, att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna). Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort. Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda motion.

Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:

—Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!

Men man var alltför van vid doktorns uppbrusningar för att ondgöra sig däröver. I övrigt voro meningarna delade. Häradshövding Björners segrade med knapp majoritet.

På Blekängen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gått. Några barn hade den tagit med sig, några hade fått stanna kvar i stugorna. Och nu gällde det att smyga till sig mera kol och flera brädbitar. Ty vintern ville icke giva tappt.

J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några lagsökningar "på försök".

Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade:

—Inte en sup utan kontanter. Bromsen kräver mig.

—Har ni hört, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har Liter-Pelles Malin gått och tätt livet av sig. De ha inte sett till henne på över åtta dar. Skulle en inte slå ihjäl'en?

Liter-Pelle hade på Sörmans angivelse dömts till två månader för stöld. Han hade stulit ved och sålt för mat och supar. Hustru Malin hade gått sin väg, somliga påstodo till Rogershus, andra till Storån.

Det jäste.

Lilla Louise kom hem en kväll med svullen överläpp, näsblod och blånader. Hon hade fallit ned från brädstapeln på fabriksgården, påstod hon men ville i övrigt icke giva några förklaringar. Hela natten låg hon och grät, och Abraham måste slutligen tassa in och väcka mamma. Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise:

—Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det!

Varför?—Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen".—Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?

—Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.

Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade ramlat ned från brädstapeln.

Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle pappa hållas inne om kvällarna.

I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de kunde icke skämma ut hela stathuset.

Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra och en och annan av arbetarna släpptes också in.

Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.

—Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.

—Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.

En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men konstaplarna ansågo sig böra hejda.

—Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.—Det är inte på mitt pass, svarade
Anders och vek in på Karl Johansgatan.

Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus. Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade sin mössa och skrek:

—Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa dem i ån.

Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i förklädssnibbarna.

J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.

Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.

—Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.

Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans, men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.

—Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd, sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det gäller allt livet, ska fabrikörn se.

—Tro det, tro det—sade Bromsen.

Benjamin steg in under taklampan, så att ansiktet fick skugga.

—Jo, det är nog så, fortsatte han. Men om fabrikörn vill ha fast de värsta, så är jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis också. Jag kan skaffa två vittnen på att Liter-Pelle sagt, att han ska flå fabrikörn.

—Tro det, tro det—sade Bromsen.

Benjamin drog sig närmre dörren.

—Vill inte fabrikörn?

—Husch, tror jag det! Men det blir väl så dyrt, så dyrt.—Vad ska du ha, min snälla gosse? Begär inte för mycket—

Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.

—Vet fabrikörn va?—efter som de säger, att det var fabrikörn som liksom skaffade mig far min—

—Nå så, nå så, säger de det—

—Fabrikörn kunne väl hjälpa mig lite grand, så jag komme någon vart. Se jag ville läsa—

—Nå så—nå så—vad ska du då bli, min snälla gosse?

—Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans kinder fingo en ovanlig rodnad.

—Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han eldgaffeln i huvudet och föll.

—Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.

När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.

Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.

Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat tala vid folket, förklara sina goda avsikter.

Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.