J. A. BROMS GÖR BOKSLUT
Våren kom hastigt, isen bröt upp på en natt och Blekängsbäcken svämmade över. Bron och gatan förstördes. Likaså förstördes klapphuset i Storån. I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrön dy vällde upp och makadamen sögs ned. Staden måste lagas och lappas på alla håll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsättning. Men den hårda vintern hängde efter med reverser, pantkvitton och obetalda räkningar, förtjänsten måste gå till avbetalningar, och arbetet kändes tungsamt.
Barnen sökte utnyttja vårens möjligheter på bästa sätt, "jumpade" isstycken, plumsade i, drogos upp och värmdes med smörj. "Elementargossarna" eller "råttorna", som ville behålla de präktiga Storåflaken för sig själva, lågo i ständig fejd med Blekängsbarnen eller "snaskarna". På förmiddagen segrade "råttorna" och "snaskarna" drevos tillbaka över Garvarebrunnsgränd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut" de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen krigare stämde upp en tjutande klagosång.
—Ni ska inte föra väsen, pojkar. Då får ni skingra er. Och vändande sig till sin kollega: Ska vi inskrida, Lönrot?
—Äsch, inte ska en missunna pojkar att slåss. För resten ha de blydaggar, de djäklarna.
Hotade striden att urartas till "oljud och förargelseväckande beteende" steg Anders, som var en djärv man, fram ur sin portgång och ropade:
—Nu är det bäst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer över torget.
Ibland kom varningen för sent, innan härvan av armar, ben och beckad tråd hann redas ut, var Aposteln över dem. I halvmörkret kändes han igen på sin slokhatt och på sin kappa, som flaxade och fladdrade både i storm och stiltje. "Råttorna" sökte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom "snaskarna" eller smögo in i portgångar. Men Aposteln hade kattögon och såg i mörkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och om straffet icke drabbade den skyldige, så drabbade det den oskyldige. Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.
Sedan Storån rensats, upphörde slagsmålen. Sommarlovet kom och en stor del av "elementargossarna" lämnade staden. Blekängshjältarna samlades på krogen för att "dricka märg i benen". De skämtade en smula med madam Ekman, som då och då valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som på det stora hela taget behandlade dem alla med samma jämnstrukna vänlighet.
Madam Ekman var icke född i staden. Hon hade kommit en Mickelsmässa med marknadsskoj och skjutbanetält. Hennes konstnärsnamn hade varit Rosine de Rose, men som hon led av gulsot ändrades det snart till Gula Rosen. I tältet gjorde hon bekantskap med Sörman och genom Sörmans inflytande blev hon härskarinna på Tre Remmare, som på sätt och vis hörde Bromsen till. Hon återtog då sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en fläckfri vandel. Själv påstod hon sig vara gift, men prästbetyget hade en annan åsikt.
Gula Rosen strävade efter att bliva en bättre, en dygdig människa. Hon kände sina svagheter, och hon sökte bota dem genom att uppställa ett negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig förtära något starkt undantagandes "besken", som är medicin, att aldrig "röra i lådan" och att aldrig radera i "boken", för så vitt det ej var alldeles nödvändigt. Att aldrig "se åt någon".
Det var stränga fordringar, och madam Ekman förmådde sällan fullgöra dem, åtminstone icke alla på en gång. När hon greps av ruelse magrade hon märkbart, ögonen blevo röda och ögonlocken svullnade av tårar. Hon blev ovänlig mot alla människor och försvarade sig så hårdhänt mot närgångna kunder, att blodvite uppstod. Under sådana tider tålde hon endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig förmåga att styrka och trösta.
—Tror du, frågade han, att du skulle stjäla, om du var rik? Skulle du
supa, om du hade ett trevligt hem i stället för en nermöglad skrubb?
Skulle du synda i köttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser
Rosa det. Det är fattigdomen, som gör'et.
—Det är Bromsen, det är Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin fetma lätt för att falla i extas. Och läxan var innött, slutsatserna drogos automatiskt.
—Vem som bär skulden, det vet Domaren allena.
—Tror Benjamin, att jag blir salig till sist ändå?
De sutto mitt emot varandra inne i "gråsuggan", som var mycket trång och fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen höll Benjamins händer i sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.
—Rosa skall bliva salig, sade han långsamt, och det lät som om varje ord kostat en stor ansträngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.
—Å, hur kan han se det, hur kan han se det?
—Det får jag icke säga.
Men Gula Rosen böjde sig fram och viskade i hans öra:
—Är det därför att Benjamin är ren—?
—Jaa, svarade han svagt och motvilligt och tårarna stodo honom i ögonen.—
Krogkunderna skämtade en smula över "madammens profet". Men det var ett tämligen tamt skämt. Man visste inte, vad Benjamin Hagelin gick och bar på. Omtyckt var han icke, men man hade ej heller något att lägga honom till last. Mot Bromsen var han lika hätsk som någonsin Liter-Pelle själv. Och det var alltid en förtjänst.
Uppträdet den sjunde april hade kostat Liter-Pelle ytterligare två månaders fängelse. Han kom ut nedbruten och sjuk. Fru Marie tog hand om honom, skaffade honom plats som gårdskarl i det Bromsiska huset. Han höll sig nykter hela dagen, skötte sina sysslor och lekte med Abraham och med barnen Sörman, som vanligen höllo till på gården. Men för Louise var han skygg. Kom hon ned på gården, slank Pettersson in i vedboden och visade sig icke vidare. Det var emellertid sällsynt, att Louise deltog i lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka.
När dagssysslorna voro undanstökade, gick Pettersson till Tre Remmare. De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som slutligen måst gripa till bönboken.—Släpp mig, Pettersson, så ska du få ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste—
Men när gossarna frågade honom, om han trodde, att Malin skulle gifta om sig, blev han ledsen. Ruset slog om från glädje till sorg, och han grät sig till sömns med huvut på bordet.
Vid halvåttatiden vaknade han, såg sig yrvaken och orolig omkring och vacklade bort till dörren.
—Nu kommer'n, sluddrade han och knagglade sig utför stentrappan. Det blev tyst på krogen. De yngre gjorde miner, reste sig och ströko ut. De äldre stannade, tysta, tungsinta stirrade de ned i muggarna. Från gatan hördes en hackande hosta, ett harklande.
—Husch ja. Åhåjaja.
Broms och Sörman trädde in på krogen.
—Guds fred, gott folk, hälsade J. A. Broms, utan att få svar. Hans syn hade blivit svag, och han stakade framför sig med käppen.
—Husch ja, ett sådant väder. Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden.
Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal.
—Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen?—Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.
Dörren stängdes och ut till krogrummet trängde blott ett och annat enstaka husch och Sörmans mumlande, då han läste upp siffrorna.
Det blev allt svårare och svårare att hålla samman affärerna. "Metoden" visade sig ha två sidor, och på sistone hade den fula sidan kommit ut. Blekängsborna, som kedjats vid sina lådor med lån, började mista respekten för "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade vant sig vid eländet och började trivas. Men de betalade varken hyror eller räntor. Vräkning fruktade de icke, och utmätningarna voro ej heller så farliga, sedan man väl bitit huvudet av skam och kommit över blygseln. Möbler, husgeråd och kläder, som såldes på auktion, gingo för spottstyvrar. Och på ett eller annat sätt återvände de till Blekängen. Men fabrikören fick icke halva värdet.—
För att täcka förlusterna, höjde fabrikören räntan och gjorde saker, som tangerade strafflagen. Därigenom blev indrivningen ytterligare försvårad, osäkerheten större.
Det hade gått hål på säcken, slantarna rullade. Och det gick inte att laga, det sprack vid lappen och det sprack på hundrade andra ställen.
Då fick J. A. Broms maran mitt på ljusa dagen. Människorna hade blivit oärliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De aktade icke för rov att plundra en gråhårsman, en sjuk, en döende. Ångesten gav honom rent kroppsliga plågor. Magen sögs in och blev till en grop. Han fick kramp i mellangärdet och kroknade allt mer. Den försvagade synen ökade hans misstro, hans förtvivlan. Snart skulle han kanske gå i mörkret, och minsta Blekängsunge skulle kunna sticka handen i hans ficka, bestjäla honom, plundra honom.
Och ingen människa ville hjälpa honom, ingen ville förstå hans bekymmer. Fru Marie hänvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vänt sig till Gud morgon och afton varje dag under sjuttio långa år. Och likväl tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha sänt en ängel eller, ännu bättre, ställt en pålitlig människa vid hans sida. Men det gjorde han icke.
Visserligen fanns ju Sörman, Sörman, som kände "metoden" lika väl som fabrikören själv. Men Sörman var en tjuvstryker, barnen kallade honom så. Och ur spenabarns mun skall man höra sanningen. Dessutom hade Sörman på sistone börjat sticka med ord. Han klagade över arbetarnas hat och gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rädsla, det var fabrikörns fel. Hans barn vågade knappt gå till skolan, där de fingo stryk och hån av kamraterna. Det var fabrikörns fel. Och själv fick Sörman icke längre ro för sitt samvete. Till gengäld och hämnd ville han väcka fabrikörns.—
Om kvällarna, när de sutto under salslampan med pappershögarna framför sig, grymtade han fram kristliga råd:
—Skulle inte fabrikörn skänka efter en smula? Vad gagnar det människan att hon vinner hela världen, om hon tager skada till sin själ? Det blir en dag i himlen också, fabrikörn. Men då blir det allt att läsa mot i andra skuldpapper—
Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som bröt av litanian. Sörman fick hämta vatten, och när gubben druckit sade han:
—Husch, Sörman, fy skäm ut sig. Tar jag skada till min själ? Jag är en hederlig man, och här finns inte ett öre, som är orättfånget. Men bär samvetet emot, Sörman, så skall han lämna min tjänst.
—Det kan jag inte, för jag har hustru och barn.
—Och jag då? triumferade gubben. Jag då? Har jag inte till och med barnbarn.—
När papperen voro genomgångna, kontrollerade och diskuterade, gjorde Sörman tjänst som kammartjänare. Han drog av stövlarna, rocken, kalvskinnsvästen, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan. Därefter släckte han taklampan och öppnade förmaksdörren för att släppa in det gröna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram långa ramsor, som än voro bön till Gud, än samspråk med tjänaren.
—Se, vad han gör, Sörman, men han skall aldrig slå sin hustru. Husch nej då. Jag rörde en gång vid lilla gummans kind—det var inte ett slag, förstår han, jag bara så här dåttade till. Men sanna mina ord, Sörman, jag glömmer det varken natt eller dag. Där ser han bäst, att jag inte är någon elak människa.—
—Nå, än Hagelin då?
—Att han fick stryk, menar Sörman—
—Nej, att han gick miste om Blekängen.
—Husch då, den kunde han gärna behållt. Men att han fick stryk, det var till nytta. Han slapp att skämmas, och madammen och Sörman. Och barnet fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit. Å herre Gud ja. Och gubben är död. Husch, så gå de och dö, och så kommer de till himlen och så vet en aldrig, vad de ställa till för en—
Nej, gå nu med Gud, Sörman, och känn efter att låset tar.
Gubben låg på höger sida med ryggen vänd utåt rummet. Han hade den smutsgula och den svarta kalotten på, men peruken låg som ett tomt igelkottsskinn och skräpade på salsbordet. Sedan han legat en timme vid pass och väntat på sömnen, måste han upp och gå. Han blundade när han vände sig om i den knakande soffan, ty det gröna skenet gav en oviss belysning och hans skumma ögon ville gärna se, vad som icke fanns. Först när han satt sig upp och fått de sockklädda fötterna i golvet, vågade han öppna ögonen. Han grep enkäppen, som låg på klädstolen, knäppte händerna över kryckan och reste sig, rätade ut sig bit för bit. Skedde det för hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom på rygg.
Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte på sig peruken, och sålunda utstyrd stakade han sig vidare in i förmaket. Men här måste han gå tyst och inte slamra med käppen, ty rummet inunder var barnkammare. Där sov Louise och de båda andra.
Försiktigt firade han sig ned i den stoppade, gröna emmastolen. Käppen lade han på golvet. Han tände ljusen, som stodo i svanliknande silverstakar. Han ställde bibeln på rygg och lät den falla upp vid gårdagens kapitel. Där lågo glasögonen, "nattglasen".
—Husch ja då, gumman lilla! Va' ska vi läsa? Jag tror inte, att vi fortsätter, för det var så lite uppbyggelse i går—
Han började bläddra. Efter femtio års bibelläsning kände han ännu ej texterna utan slog upp på måfå, vilket hade till följd, att han vanligen hamnade i gamla testamentet.
"Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade dräpt alla Baals profeter med svärd—"
Sicken en rackare! tänkte gubben Broms, som icke kände sammanhanget. Den måtte väl ha fått till slut, ty Gud är rättvis—
—Sir du, gumma lilla, va' de säger, men dräpt har jag inte. En ska vara elak, säger de, men det finns väl dom, som är värre—
Han läste vidare, pekade ut orden och hoppade icke över ett enda. Han hade fått tag i ett bra kapitel, som icke väckte några obehagliga tankar. Och när det till slut talades om en gudsman, som offrade oxar och gav folket att äta, blev han förtjust:
—Nå än jag då? Har jag inte tre hundra arbetare i mitt bröd! Det ska väl väga lite, det också.
Han stirrade över bokkanten, stirrade tillbaka i livet. Och ju mer han såg, desto fastare blev övertygelsen, att han i grund och botten var en god man. En enda gång hade han slagit sin hustru, men det hade hon förlåtit. Hon hade till och med kysst hans hand, som då ännu var hel och väldig och stark. Hagelin hade han också slagit men i god avsikt. Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts på de sista fyratio åren.
—Tjänare, gumma lilla.
Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen. Underkäken skakade och läpparna slogo mot varandra, så att det lät som smackningar.
—Gumman lilla har det bra, hon, började han ett samtal. I himlen är det så bra, så bra—
Men orden blevo till smackningar. Och dessutom kände han himlen alltför litet för att länge kunna fästa sina tankar där. Han lät tankarna svärma fritt, de följde smackningarna och snart satt han och skramlade i en fjäderlös kärra, som drogs av en gulvit märr. Och hur han åkte, så kom han i Rogershusallén.
Då vaknade han eller kom till besinning. Rogershus? Vad skulle han göra där? Hämta Malin kanske? Så att Pettersson skulle få ett ordentligt hem igen. Nya tvillingar kanske. Och hålla sig borta från krogen. Husch ja då—
—Men si, gumman lilla, det var inte mitt fel, att han blev straffad.
För det var Sörman, som angav—
Han debatterade frågan fram och tillbaka. "Lilla gumman" talade för en Rogershusresa, och J. A. Broms gjorde sina invändningar. Men det var bara svepskäl, och han visste hela tiden, att hon skulle få sin vilja fram. Sedan hon kommit till himlen, hade hon alltid fått sin vilja fram.
Klockan sex på morgonen kom Sörman, han fann husbonden sittande i emmastolen, hopkramad av magkrampen, frusen så att han icke kunde få fram ett begripligt ord.
—Si, si! sade Sörman. Har det nu varit svårt igen?
Sörman tände brasa och knackade upp Lisen, som kom med välling. När gubben tinat upp en smula, sade han:
—Sörman ska låta spänna för med detsamma. Jag ska åka till Rogershus och hämta hem Petterssons Malin.
—Va ska det vara bra för?
—Herran haver förenat och människor skola icke åtskilja. För resten var det Sörmans fel, men det gör detsamma.
—Är det—är det frun, som sagt—?
Gubben nickade högtidligt. Sörman klädde honom väl, fru Marie kom upp med Krokens päls, som var för liten men i alla fall bättre än ingen. Så bar det av i sakta lunk. I Björkenässkogen somnade gubben, sov utan drömmar, utan mara. Hästen, ett gammalt ök, som utrangerats ur Rogershus' besättning, tog sig fram på kända vägar och stannade utanför stallet. Gubben vaknade och ropade på hjälp. Hela gården tycktes ligga öde och folktom i höstregnet. Baron de Sars låg i Homburg och badade, och det påstods, att kyrkoherden redan arbetade på liktalet.
J. A. Broms kravlade sig ner ur kärran. Han stakade sig uppför backen, men möttes av en stor grågul hund. Broms fruktade hundar och vände. Ett av statarebarnen kom rusande nedför backen. Broms frågade efter Malin och fick besked, att hon troligen var i ladugården. Han stakade sig in i ladugården. I första spiltan satt Malin, men hon satt icke på stol och icke i halm utan i knä på en dräng. Och där nojsades.
—Fy skäm ut sig, sade Broms.
Han stakade sig ut igen, och drängen, som följt en smula slokörad, hjälpte honom upp i åket.
—Ska ni leva så? frågade Broms.
—Någe roligt ska en väl ha, sade drängen. Mannen hennes sitter på fästning, så hon kan väl behöva någe roligt, stackare.
Broms svängde piskan och höll sig rak och tapper hela allén igenom. Men när han kom ut på gärdena, slog vinden och regnet emot honom och han fick frossbrytningar.
—Husch då, det hade vi ingenting för!
Han kände sig mycket nedslagen. Det hade gått, som det ofta gick, när han letade efter något riktigt vackert och trösterikt ställe i skriften, och i stället fann mord och otukt och stöld. Och nu hade han gjort den långa resan förgäves. Och under tiden gick kanske Sörman i kassaskåpet eller raderade i böckerna. Han piskade på märren, körde i ojämn galopp. När han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot tömmarna, måste binda hästen vid gårdspumpen och bära fabrikörn upp på hans rum.
—Jag har varit på Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag skulle hämtat hem Malin åt honom.
—Å, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade på golvplankans rödbruna kvistar.
—Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson sörja en sån kvinna och bli en slarver för hennes skull. Hon är ett skarn, husch.
—Hur vet fabrikörn det?
—Jag såg det med egna ögon—
—Fabrikörn ska ju eljest vara så skumögd—
Broms satte luren till örat.
—Hör han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska förstå att det var i god mening—
—Tror't, sade Pettersson och gick baklänges ut ur rummet. I detsamma kom familjen Krok—fru Marie med fläderte, lilla Agnes med bröstdroppar, Abraham med varmt krus och ingenjören själv med ett ryggplåster.
—Vad var det med Pettersson? frågade fru Marie.
—En skulle aldrig försöka—sade Broms efter en stund. Nej, husch då—en skulle aldrig försöka att göra gott när en har dåligt rykte.
—Far har inte dåligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgörande. Broms drack sitt te och räckte koppen åt Abraham.
—Fråga pojken, mumlade han. Fråga pojken, vad ungarna kalla mig.
Gubbfan.
—Det säger de bara på narri, förklarade Abraham, som gärna ville trösta. Då slog Broms luren i bordet och svor:
—Ja, va fan är det, som inte är narri?—
Han gick bort till chiffoniern och tog fram sina papper. Och obekymrad om de andras närvaro började han granska siffrorna, satte kråkor och gjorde anteckningar. Fru Marie tog barnen med sig och gick för att icke störa. Ingenjörn satt kvar vid dörren och drog i sin lock.
Broms sneglade på honom.
—Säg—varför får lilla Lova inte komma hit upp? Tror ni, att jag lär henne dåligheter—
—Louise går i skolan.
—Om eftermiddagarna?
—Då läser hon läxor.
Broms vände sig plötsligt emot honom och sade:
—Men sir du, siffror är siffror, din tok. Och mig ska de ta mig fan inte lura.
—Svärfar skulle inte vara så sträng. Det ginge kanske bättre med fördragsamhet—
—Å fy skäm ut dig! Ska du predika för din svärfar, Krok lille. Kan du säga, va den här hålan skulle ha varit utan mig? Det kan du inte, för den hade ingenting varit utan J. A. Broms. Men mig ska de rynka på näsan åt! Såna skalade kvastkäppar som du och dina gelikar. Det gör detsamma. Men att en inte ska få sova om nätterna, att en inte ska få sova, när en läser i Skriften och ber till Gud—
Liknelsen med kvastkäppen gjorde intet intryck på ingenjören. Han kände, att det var ångest bakom de bittra orden, och han ville trösta. Han insåg, att det låg fara i gubbens fixa idéer, att de måste botas.
—Svärfar skulle vara ute lite bland andra människor. Svärfar sitter och grubblar över sitt och sitt. Men det går inte i längden. Man måste tänka på andra också, annars blir man sjuk. Tänk om svärfar skulle följa med mig i kväll till hotellet? Vi ha stiftat en diskussionsklubb—
—Va är det för något?
Julius Krok rodnade och snodde sin lock.
—Det är egentligen Roth och doktor Hyltenius och några fler och jag. Vi skulle komma tillsamman då och då för att utbyta åsikter om saker och ting. Det är första kvällen i kväll. Roth ska hålla ett litet programtal, så att säga. Och jag skulle relatera något angående fattigdomsförsäkring—
Broms snurrade runt.
—Va för slag? Kan man försäkra för fattigdom? Husch då, det var bra! Lille söte Krok, försäkra mig, försäkra mig. Husch då såna premier, vasa? Vet du, vad jag äger, bror lille? Nej, för det vet jag inte själv. Jag balanserar på två millioner. Men vad äger jag? Och så ska jag skänka efter—Ja, om ni försäkrar mot konkurs, annars kan jag få krypa in för vårdslöshet. Husch! Jag äger inte en fin rock en gång. Så jag kan inte få gå bland fint folk och diskutera. Husch nej då, de skulle sätta näsduk för näsan—
Julius Krok fann det visserligen troligt, att svärfadern ej skulle bliva välsedd gäst. Men det förteg han och föreslog, att fabrikören skulle låna hans redingote. J. A. Broms skrattade så att de tunna, slaka läpparna slogo ut och in.
—Husch ja då, tokigt ska vara tokigt. Det är narri. Skicka hit rocken.
Men då ska jag ha uddevallare gratis.
—Toddy? föreslog ingenjören ängsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller uddevallare, det är lika bra, så bra, så bra—
—Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla gumman bjöd på supéer och brylå—
Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att vänta på rocken.
Louise kom med lampa och rock. Hon måste ställa sig på en stol för att kunna hjälpa morfar.
—Är jag fin nu då?
Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken såg en smula urvuxen ut. På tillsägelse kysste hon morfars kind och lät lyfta sig ned från stolen.
—Tycker lilla Lova om morfar då?
—Ja.
—Är det sanning det?
—Ja, sade hon. Men han hörde på rösten, att hon narrades. Han strök henne över kinden med vänster hand.
—Inte behöver du ljuga, ungstackare, sade han och stakade sig ut ur rummet. Louise kände en förfärlig tyngd i sitt bröst. Hon ville springa ut, men kunde inte komma förbi morfar i trapporna. Då kröp hon in under matsalsbordet och satte sig att gråta med munnen pressad mot de uppdragna knäna.
J. A. Broms vandrade utför trapporna. Svärsonen tog honom under armen och de gingo över torget bort till det lysande hotellet. Fabrikören hade icke varit där efter änkan Carléns död. Prakten förbryllade honom. När han kom in i vestibulen måste han stanna.
—Det är rakt som i kungliga operan förr i världen. Husch, va det måtte ha kostat.
Det frackklädde herrn, som ville hjälpa honom av med rocken, gjorde honom ännu mera förlägen. Han ville rakt inte besvära. De frackklädde log, men när han fick se kalvskinnsvästen och kattsvansen tycktes han verkligen besvärad och vände sig bort. Julius Krok stoppade in kattsvansen och knäppte igen redingoten.
När han väl kommit in i salen, blev han lämnad åt sig själv. Krok hade värdsplikter. J. A. Broms jämkade på peruken och grinade mot ljuset, som skar i de sjuka ögonen. Enkäppen hade han lämnat i tamburen och nu kom han varken fram eller tillbaka. Herrarna, som både kände honom och icke kände honom, drogo sig åt sidan. Han stod ensam under kronan, grinade och mumlade.
—Är inte Roth här?—
Gamle redaktören bröt bannet, gick fram och tog honom under armen.
—Se goddagen, bror. Du ska väl ha dig någonting att sitta på.
Han kom till ro under läktaren, ljuset plågade honom icke längre. Han gladde sig som ett barn åt allt det granna lullullet i dekorering på väggar och i tak. Vad det måtte ha kostat! Men honom hade det inte kostat någonting, och det var det trevliga.
—Husch, det här skulle lilla gumman ha sett—
—Ja, visst är det grant, sade redaktören. Och nu ska vi få höra granna tal också, vad det lider. Nå, kan du se gubbarna, bror? Känner du igen dem? Där har du greve Bergfeldt, gamle majorn. Han har ätit kålsoppa till middag och nu rapar han i ett. Men det gör ingenting, för han säger: Pardon, messieurs, jag har ätit kålsoppa, en förbannat god kålsoppa. Och så är den saken klar.
—Hä, hä, hä, skrattade Broms. Det var riktigt trevligt att komma ut ett slag, så trevligt, så trevligt—
—Tycker bror.—Den där fete gossen heter Hyltenius och ska vara förlovad med Rogershusarens fosterdotter. Han är förryckt, säger de, men det gör ju ingenting, när han får hustru och tre egendomar. Där ha vi Abraham Björner. Han har ett skägg, den karln, som tyder på ursvenskt hjärta och heder. Titta, kan bror se bakom pelaren där. Det är Holmin. Om han rakade bort mustascherna så skulle han ha ansikte som en flicka. Det är väl därför han är så sedlig. Nej, nu kommer Elis Eberhard, nu ska vi tiga och lyssna.
Doktor Roth talade, men J. A. Broms lyssnade icke. Tankarna, som fängslats en stund av grannlåt och ljus, gledo åter in i gamla banor. Han slöt ögonen och såg pappersluntornas siffror. Luren, som han av artighet eller gammal vana hållit vid örat, föll till golvet. Och han iddes icke taga upp den. Vad skulle han höra? Tokprat! Han satt där han satt, därför att Kroken hade lurat honom dit, och därför att han betalt en krona i inträde. Nej, det var för resten inte den lille dumme Kroken, som lurat honom. Han hade lurat sig själv. Han hade trott, att den eviga tankegången skulle brytas. Men den bröts icke. Och den gick så här:
Se, jag föddes i en torparstuga, där det inte fanns någon torpare, åtminstone har jag aldrig sett eller hört talas om honom. Men när jag var så fattig, måste jag använda alla medel för att komma mig upp. Likafullt gjorde jag aldrig något straffbart. Och ändå aktar folk mig som en tjuv. Och jag har hjälpt många människor, det kan en se i mina papper. Och ändå säger folk, att jag är obarmhärtig. De föraktar mig, fast jag gjort större arbete än någon annan i staden. Jag har inte stulit, jag har inte mördat, jag har icke begått hor. Jag har icke missbrukat Guds namn, jag har läst i Skriften och offrat åt församling och mission. Lilla gumman i himlen vet, att jag inte är elak, fast jag slog henne en enda gång, och det förlät hon mig. Och ändå får jag inte hjälp och inte sömn. Somliga hatar mig, somliga föraktar mig. Och mitt eget barnbarn—
Här gjorde tanken en volt och kastade in på bakspår:
För hur skulle jag kunna sälja mina ägodelar och dela ut bland de fattiga? Då burade de mig för vårdslöshet. Och hur ska jag kunna hjälpa att andra är fattiga, när jag inte vet, vad jag själv har? Om de inte bestule mig, så kunde jag kanske räkna ut det på ett ungefär, och ge bort, vad som blir över. Men de stjäl och stjäl och själv lever jag som en fattiglapp, då fattiglappar leva som herremän. Men en oveten unge kan inte få döma över en gammal man, som slitit en hund hela sitt liv—
Han väcktes av sorl, av skratt och oväsen.
—Va är det nu?
—Det är Rothen förstås. Han säger, att vi ska samlas i endräkt för att diskutera det centrala i livet, det, som alla tänka på om dagen och begagna sig av om natten.—
—Va är det då?
—Det kan väl bror förstå—när det är Rothen, som säger det—Men jag ska ge honom på tafsen—
Redaktören reste på sig, kutig och sned, hov upp sin grova röst och sade:
—Förlåt, go herrar, jag vill inte störa, för jag ser nog, va det här ska bli för slags diskussioner. Och gärna för mig, eftersom jag tänker gå hem och lägga mig. Men det vill jag ha sagt för den heliga logikens skull, att gör herrarna det könsliga till det centrala i livet, så blir herrarna samt och synnerliga beskällare och ingenting annat. Och det skulle jag också tro—
Inlägget hälsades med jubel. Men redaktören tog Broms under armen och sade:
—Kom, bror, vi båda är för gamla. Pojktokar kan vara roliga till en tid, men de trötta i längden.
Han lotsade fabrikörn ut i tamburen, där stod Julius Krok.
—Nå, ingenjören, det blir en livad diskussionsklubb—
Krok svarade icke, han stod på lur bakom dörren som en katt. När stojet lagt sig något rusade han in i salen, sprang upp på tribunen och drev doktorn en örfil.
—Nej se! sade redaktören. Lammet tog humör.—
I nästa ögonblick skållade nya skrattsalvor. Doktor Roth hade tagit sin lille vän upp på armen och bar honom kring i salen, görande miner som en öm dadda.
—Nå, sade redaktören, det är ju väl, när det slutar med glädje. Kroken hade visst tänkt sig något annat, men det går val över, det med. Leve glädjen och ungdomen, kära bror. Vi gamla, vi nöjer oss med nattmössan och ett varmt krus vid fötterna.
—Husch då, och såna ska sätta näsorna i vädret. Pojkvaskar.
Redaktören ville följa honom hem, men Broms måste träffa Sörman. Och redaktören, som kände Sörman, drog sig tillbaka och gick åt annat håll. J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgränd. Vinden hade vänt sig och gått på nordväst. Skyarna slungades fram, över Backarna slog det blå blixtar utan knall.
Polisen Lönrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgränd, fabrikören frågade om han kunde följa honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hörn.
—Han ska följa fabrikörn till Tre Remmare. Och se till att fabrikörn inte snubblar.
J. A. Broms lade sin högra hand på gossens axel och vandrade långsamt framåt. Det brände och stack i den sjuka handen som alltid vid väderbyte. Smärtan drog åter upp ur speldosan, de nötta tankesträngarna gåvo ifrån sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit här på jorden och debet och kredit i himlen.
Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bästa, för annars hade han fått skämmas för sin otrogna hustru—
—Husch så du skakar, pojke. Fryser du?
—Nej bevars, goda fabrikörn.
Broms tvärstannade och drog åt sig den sjuka handen.
—Är du nu här igen, din stryker? Vad vill du, va? Ska jag inte få fred för dig, va? Ska jag skicka polisen på dig?
—Det var ju polisen, som skicka mig till fabrikörn. Och för resten vet jag inte, vad jag har gjort fabrikörn—
Broms började gå, gick så gott som i blindo men ökade likväl stegen, så att Benjamin måste halvspringa.
—Va har jag gjort fabrikörn?
—Du stjäl. Du stjäl i kompis med krögerskan—
—Det är lögn inför vår herre Jesus—
—Tig! röt Broms och höjde käppen. Du stryker ikring mig, du. Du tror, att du ska plocka mig till sist. Men sir du, det går inte, det går inte. Du stryker ikring mig, för du vill slå ihjäl mig och ta plånboken. Men där blir du lurad, för jag är inte så dum, så jag bär pengar på mig—
Han började hosta och kände ryckningar i maggropen. Benjamin stödde honom. När hostattacken gav med sig, sade Benjamin:
—Fabrikörn vet, att om jag får läsa till präst, så ska jag bli som en annan människa. Se, det finns två naturer i mig, och jag kämpar för att den goda ska komma ovanpå. Ska inte fabrikörn hjälpa mig då?
—Nej, svarade Broms. Rösten var försvagad efter hostattacken men alltjämt hård som glas. Jag hjälpte dig en gång, när du inte visste det. Och det har jag fått sota för. Jag får alltid sota för, att jag hjälper folk. Nu är det slut med det.
Han försökte gå ifrån honom, men ynglingen följde flämtande och rörde vid hans rockärm.
—Fabrikörn—bara en sak till. Är det fabrikörns allvar att madam Ekman ska bort från Tre Remmare?
—Bort! skrek Broms. Hon har stulit—
—Ska inte fabrikörn ha någon barmhärtighet—
—Jag? Jag? Jag, som kunde ange henne—
—Är det fabrikörns allvar?
—Så sant jag lever, svor J. A. Broms för tredje gången denna dag. Och det var de tre första ederna efter väckelsen och dopet.
Benjamin Hagelin sackade efter. Broms steg in på Tre Remmare, som var överfull med folk. När han såg så många människor, blev han skygg och gick åter ut på stentrappan. Skenet från lyktan kastades oroligt fram och tillbaka över stenarna. Kornblixtarna lyste upp över Backarnas björkar, vilkas grenar vredos i ängslan.
—Fabrikörn ska val stiga in, ropade krögerskan. Sörman sitter i gråa rummet och tittar i kladden. Men en så fin kassa som i kväll ha vi inte haft på länge—
J. A. Broms steg in. De närmaste makade sig åt sidan, så att han fick fri väg fram till lilla dörren. Men nästan på tröskeln till grå rummet satt Liter-Pelle. Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i ansiktet, hans uppsyn påminde om den stora grågula hundens. Och J. A. Broms blev rädd. Han stannade vid disken.
—Ska inte fabrikörn gå in till Sörman, så kommer jag med kaffet.
—Är det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste tjänare. En fattig fan ska aldrig sitta i vägen för en rik.
—Fy skäm ut dig, sade Broms och steg in till Sörman.
Han slog sig ned vid bordet och granskade kladden, men siffrorna blevo orediga. Han lyssnade för att höra, vad som sades på hans rygg. Han hörde ingenting, det hade blivit tyst i krogrummet. Men det var honom i alla fall omöjligt att fästa tankarna vid siffror. Halvt bedövad av värmen slöt han ögonen. Då såg han ett ansikte. Först var det lilla gummans men blev så småningom Louises ansikte. Han såg den plågade, gråtfärdiga barnmunnen, som skulle ljuga kärlek till morfar.
Och plötsligt slog det honom, att han aldrig givit Louise någonting. Varför hade han aldrig givit henne en leksak? En docka? Det hade icke varit snålhet, som hindrat. Han kände, att han kunde ge henne allt, allt vad han ägde. Och hon skulle ändå icke behöva ljuga någon kärlek. Det är narri. Narri som gubbfan och allt—
Men nu orkade han inte längre. Om hon bara ville leka med en docka och krypa upp i hans knä—
—Det skriker, sade Sörman.
Det lät som ett långt utdraget vrål, som från en människa eller ett djur var omöjligt att avgöra. Det kom från gatan, möjligen från fabriken. Sörman gick ut för att höra, vad som stod på.
J. A. Broms tog åter till kladden. Halvslummern hade friskat upp honom, siffrorna blevo tydliga. Han räknade klart och redigt, när han räknat ned och skulle vända, smålog han, så att tandköttet lyste fram.
—Husch ja då, gumma lilla, mumlade han. Visst ska barnet ha en docka.
Den kan då inte kosta mer än en tia eller så—
Sörman slog upp dörren.
—De säger, att de håller på och slå ihjäl fabrikshunden. Va ska vi göra, fabrikörn?
—Tvy såna rackare! Husch då. Va ska vi göra? Jo, det ska han få se. Giv mig käppen.
—Nej, gå inte ut, fabrikörn, man kan aldrig veta vad det är. Och de har släckt kroglyktan.
—Den har vinden blåst ut.
J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rätade på sig nästan som i forna dagar. Och när han såg krogmadammen sitta nerhukad och med bortvänt ansikte sade han:
—Var inte rädd, lilla madammen, det är inte henne de vill åt. I krogdörren stod en skock arbetare, tysta och lyssnande till tjutet, som förnyades.
—Det är inte en hund, sade Sörman. Det är någon som härmar.
—Vi få se, vi få se.
Han trädde ut på trappan, dörren stängdes bakom honom och han stod i mörkret. Han trevade och fick tag i Sörmans arm.
—Nej, hör du, öppna, jag ser ingenting.
—Det är något krångel, fabrikörn. Jag får inte upp låset. De håller för.
Broms gick ner på gatan, Sörman stannade vid dörren, som han sökte få upp.
—Gå inte för långt, fabrikörn. Här, sade han och stämman var hes. Ropa på polis. Här är sattyg—
—Är du rädd? Jag ska väl knacka upp dörren—
Han vände sig om, men i detsamma stupade Sörman nedför trappan. Broms vek åt sidan, kände ett kraftigt slag under vänstra bröstet och föll.
—Låt mig inte glömma—mumlade han. En docka, en docka—
Han kunde icke förstå, varför han låg där på gatan, och varför Sörman låg där. Men det bekymrade honom icke stort. Han var endast ängslig, att han skulle glömma dockan. En man har sitt arbete, sina affärer, sina bekymmer, en småsak faller honom lätt ur minnet.
Men han ville inte glömma dockan—på inga villkor—
Kornblixtarna dansade uppe på Backarna. Molnen jagade fram, som vilsna fåglar, jäktade av ångest och storm.
J. A. Broms låg på rygg och stirrade upp mot dessa blixtbelysta moln. Det var för honom något nytt och ovanligt, och han förundrade sig. Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen.
Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.