JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM
Abraham Björner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades åstadkomma ett vackert netto på över niohundratusen kronor. Blekängsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.
Julius Krok var således så gott som millionär, det hade han svart på vitt på. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses tryggad, om det också måste anstå några månader med planens realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter. Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat. Drätselkammaren hade tillstyrkt köp till ett pris av fyrahundratusen. Det var oblygt. Ingenjörn tog tillbaka sitt anbud. Numera sålde han icke under femhundratusen.
Julius Krok hade förlorat något av sin ödmjukhet. Han hade blivit en rik man. Han var icke längre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerström, tyrannen, hade begärt sitt avsked. Det var det sista bandet, som föll. Lagerström fick en gratifikation på tiotusen kronor och skildes i frid från sin husbonde.
—Nu ryker han, sade Lagerström. Men han sade det helt tyst, då han stod i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och sävlig avskedsbugning. Och den ende, som hörde de profetiska orden, var Lagerström. Och Lagerström var en klok och diskret karl, som aldrig skvallrade.
Gusten Sörman blev förste man på kontoret. Då förstod hela staden, att huset Broms & Krok sett sina bästa dagar. Aposteln råkade i raseri. Han skrev tre artiklar för Nyheterna. I den första talade han om en mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick lös på stadens gator. I artikeln numro två talade han i allmänna ordalag om edens, särskilt vittnesedens betydelse och framvisade det förkastliga i att skaffa brottsliga vänner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frågade om det var åtalbart. Och det var åtalbart.
De båda artiklarna hade emellertid en förfärlig verkan på Liter-Pelle. Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden. Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle var försvunnen.
En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista dagar medelst allehanda spritvaror.
—Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina möbler. Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig, uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände—
Liter-Pelle själv hade tydligen gjort upp sin räkning och var lugn.
—Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. Gå sin väg, prästafar, jag har sagt sanningen.
—Det är inte prästen, det är doktorn.
—Skit detsamma. Jag har sagt sanningen, eftersom de tussa råttkungen på mig. Men vasgo häkta mig, Lönrot lilla. Det är så slut, så jag liker inte brännvin mera. Gå din väg—
Och Elis Eberhard, som icke trodde på någon timlig eller evig sanning med undantag av förintelsens sanning, Elis Eberhard gick.
Men i Blekängskvarteren spreds det ryktet, att Liter-Pelle bekant på dödsbädden. Han skulle till och med i vittnens närvaro ha undertecknat en bekännelseskrift. Och efteråt skulle Gusten Sörman ha tillkallat doktorn för att få bevis på, att Pettersson varit vid sina sinnens fulla bruk. Men om han bekänt i brand-saken eller mord-saken eller i någon av sina andra många "saker", därom voro meningarna delade.
Från Blekängen gick ryktet över hela staden.
Ingenjören ensam förskonades för alla rykten. Han gick aldrig ut, aldrig till källaren, aldrig till kontoret, aldrig till skogen. Han trivdes så gott i sitt hem, i sitt rum. Agnes och Lisen skötte de husliga sysslorna varligt och tyst, talade viskande, ty det var sorgeår. Även Julius Krok sörjde men med en gammal mans lugn. En tankspridd, smågnolande sorg, ett sällskap i ensamheten.
Fru Maries porträtt stod framför honom på skrivbordet. Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.
Ingenjören snodde sin lock, kastade då och då ned några siffror på skrivbordsplånet, sålde och köpte, alltid med förtjänst. Det var en lugn och angenäm sysselsättning. Någon gång kunde det hända, att han såg Backarnas krossade fönsterruta och herr Vickbergs framsträckta hand. Då visste han, att skymningen var nära, tid att tända ljus.
Ibland kom Louise ned för att spela ett parti bräde. Det var också lugnt och angenämt. Men Louise var icke riktigt kry. Ofta nog måste hon avbryta partiet. Och det var förargligt.
Ibland kom fröken Agnes, satte sig stilla och tyst mitt framför sin far och betraktade honom med medlidsamma blickar. När lille ingenjören vridit sig några varv runt i stolen, öppnade hon äntligen sin mun och sade:
—Kära pappa, de kommer alldeles säkert att lura pappa. Endera staden eller arbetarna eller Hyltenius eller Hagelinarna. Alldeles säkert.
—Jag tror inte det, sade ingenjören.
—Jo, pappa, Paulus säger—
Men då sprang ingenjören upp och gjorde en djup och sned bugning, som var ett avskedstecken.
—Om Paulus vill mig någonting, så får han vara god och säga det själv.
Lektor Holmin undvek sin svärfar. Den ödesdigra dag, då Louise tvingat honom att godkänna fru Maries testamente, hade varit alltför svår för Aposteln. Han kände, att ett samtal med svärfadern måste sluta illa. Han föredrog att bida sin tid. Men han förblev ingalunda overksam. Tillsamman med byggmästar Larsson gjorde han en omvärdering av Blekängen. De båda herrarna funno, att staden skulle kunna betala fyrahundrafemtio à femhundra tusen under förutsättning att av säljaren stipulerade villkor beträffandes gas, vattenledning och avlopp för Backarna bortföllo.
Han talade med Abraham Björner och lyckades åstadkomma ett uppskov med försäljningen av Backarna.
Han tvingade doktor Roth att underteckna ett vittnesmål, enligt vilket bemälde Roth påstod sig hava hört framlidne betjänten Edvin Johnsson vidgå det han hade gjort sig saker till mened i fråga om Petterssons alibi.
—Karn är ju död, sade Jublet och skrev under. Aposteln stoppade papperet i plånboken.
—Johnsson är död, ja. Men det finns andra, som likaledes beedigat
Pettersson alibi.
—Bror är en skurk, en komplett fähund!
—Nej, det är jag inte. Men du! Du förleder minderåriga flickor—
—Lögn! skrek Jublet och svängde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag har kysst en tös på mun, på Blekängsgatan. Det är allt. Men bror tar med berått mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, sträng diet. Hör sen! Och bror tvingar i henne ärter och fläsk.
—Det är gott och hälsosamt, invände Aposteln. För den som har ett rent samvete—
—För den som har magsår, är det värre än arsenik, skrek Jublet. Jag ska ta mig fan låta häkta bror, härnäst det osar fläsk.
Men Aposteln sade:
—Vad jag kan äta, det kan också min hustru äta. Jag hade ett gott föräldrahem, och där fick jag lära att icke rata enkel husmanskost. Men din far var en rabulist, som satte eld på stan—
Sålunda verkade Aposteln outtröttlig, tagande vård om arvet efter fru Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och då först råka i säkra händer. På alla håll reste han hinder för svärfaderns förstörelselusta. Med fina, starka trådar band han alla dem, som borde bindas. Björner med kontanter, Larsson med löften, Jublet med skräck. För Gusten Sörman hade han, ifall så skulle behövas, den där lilla menedshistorien i beredskap. Återstod endast Hagelinarna, Benjamin Hagelin. Visserligen skulle väl några väl och lagom klart formulerade artiklar om Tre Remmaremordet göra kraftig verkan. Men det var farligt att draga i den tåten.
Fru Maries död och Lagerströms fall var ett hårt slag för Hagelinarna. Ty det var dem motbjudande att behöva återupptaga förhandlingarna med den lille syndaren, ingenjören. Men de ville icke uppgiva hoppet att bliva herrar över Blekängen, där en stor del av de troende hade sin hemvist. Och om ingenjören icke var lika gudfruktig som Lagerström, så var han kanske å andra sidan heller icke lika knivig—
Alltså gjorde skomakaren våld på sina känslor, spottade i förstugan och ringde på dörren.
—Ja, se nu är en här igen, lilla snälla ingenjörn. Han ska väl vara som lite mjukare nu, sen stan burit sig så skamligt åt. Ja, sa' jag inte det? Med Bethanister ska en aldrig göra affärer, för där står Han på lur, Han själver. Nej, ta nu reson och sälj till oss. Se, vi kan inte lura folk, för hur skulle det då gå? Vi stackare ha ju bara Gud att hålla oss till. Han är så sträng, så sträng, så sträng—
—Vad bjuder herrarna? frågade ingenjören.
—Bjuder? Ja, se det är allt efter som. Det är inte med oss som med Bethanisterna, som har en byggmästare och bankdirektör som äldste. För se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det något bråk med priset. Bara vi få köpa så smått, så smått—
—Ja, sade ingenjören. Det kan jag möjligen vara med om, ifall jag redan i år kan få minst hundratusen disponibla. Herrarna får betala efter bouppteckningsvärdet. Det är naturligtvis som vanligt satt ganska lågt—
—Inte när häradshövdingen gjort bouppteckningen.
—Se själv, sade ingenjören och räckte honom en förteckning över Blekängens fastigheter. Skomakaren snöt sig, tog papperet mellan fingerspetsarna och höll det på en alns avstånd från de rinnande ögonen.
—Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag säga, som det är. En fattig skomakare, som har sitt lilla geschäft di kallar, och ellers lever i förtrolighet med sin Gud, inte kan han förstå sig på husaffärer.
—Ja, då ska herrn ta mig tusan inte heller göra några husaffärer! Julius Krok röck till sig papperet och stoppade i skrivbordslådan. Är det annars något?
Skomakaren slöt ögonen som en andäktigt bedjande, han lade det oformligt stora huvudet på sned och strök sig över hjässan.
—Jo, nog är det det. Vi skulle så gärna hjälpa ingenjörn och vara med på ett hörn däruppe på Backarna.
—Såå? Julius Krok blev intresserad. Av Backarnas blivande invånare voro minst hälften Hagelinare. Det var således ett betydelsefullt uppslag.
—Ja, se där det görs något gott, där vill vi ju gärna vara med. Men först skulle vi väl höra lite om priset—
Då slog ingenjören linjalen i bordet.
—Hör nu, Hagelin, han ska inte tro, att han sitter bak disken och lurar bönder.
—Nej, det förstås. Se, jag ska säga, hur det är. Inte har en fattig skomakare kunskap och talförmåga. Men se bror Benjamin—
—Honom vill jag inte ha att göra med.
—Nää, nä. Ja, jag får väl si att komma igen då. Adjö, adjö, lilla ingenjörn.
Ingenjören skakade obehaget av sig. Han gick upp till Louise och satte sig på sängkanten.
—Hur är det med dig nu? Har du feber? Du har väl inte ätit något?
—Nej då, nej då. Jag bara dricker. Och ligger. Å, vet du, jag tycker det är så skönt att ligga. Jag tänker på morfar, som gick och gick i hela sitt liv. Det var allt synd, att han inte fick ligga något, innan han dog. För det är bra skönt.
—Morfar dog på sin post, sade Julius Krok utan att mena någonting därmed. Nå, vem ger fåglarna mat?
—Det gör Evelin. Hon har blivit så tyst och snäll, sen hon kom från
Björkenäs. För resten håller hon sig mest i köket. Jag tror att Elsa
Sörman brukar vara hos henne. De sjunger psalmer. Och det låter ganska
vackert hit in.
—Och vet du vad, pappa? Hon vände bort huvudet och rodnade:
—Vad då?
—Jo, Paulus är så snäll mot mig. Han kan sitta hos mig långa stunder och prata om allt möjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt eller osedligt, smålog hon. Jag tror aldrig han varit så snäll som nu—
—Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjören.
Han röjde av nattduksbordet och lade ut en patience, Louise hjälpte till. Och den ena patiencen efter den andra klarade sig och gick ut som ett rinnande vatten. Och lille Julius Krok blev glad och sade:
—Titta bara. Allting går nu för tiden. Det är som om oturen vore bruten—
I detsamma kom jungfru Lisen.
—Jo, ingenjörn, nu är skomakarn här igen.
—Se, se! sade ingenjören. Det är nästan hemskt.
I tamburen stod skomakaren.
—Ja, nu är det allt klappat och klart, snälla lilla ingenjörn. Och nog ska vi komma om sams om priset alltid. Om vi bara får vara med på Backarna. Och det kan ju inte vara annat än en fördel för ingenjörn. Men nu är saken så här, att vi ska börja med att köpa Tre Remmare.
—Jaa, sade Krok, det går ju för sig. Jag har sagt upp hyreskontraktet till första oktober.
—Ja, ja, det blir nog bra. Benjamin och madammen är ju gamla vänner—
—Va befalls? Ni tänker väl inte behålla krogen?
—Hursa? Krogen? Nej, var det likt något. Tror han, att vi har samvete—
—Jag bryr mig inte om ert samvete. Jag vill ha klara papper. Var så god och stig in i mitt rum.—Nu vill jag först och främst veta om ni tänker riva eller ej?
—Nog kan väl ingenjörn tänka sig—
—Jag tänker ingenting. Jag vill ha klara papper. Hela den här affären gör jag uteslutande för att få ett slut på Blekängseländet. Jag vill ha en förbindelse—
—Vänta, vänta, bad skomakaren och slog med händerna. Benjamin hade givit honom tydliga föreskrifter beträffande Tre Remmareköpet. Men ingenjören gjorde frågan vidlyftigare än så, och skomakaren rev sig förgäves bak örat.
—Ja se, snälla lilla ingenjören, om han ville tala med Benjamin. Se, han har ett obegripligt klart och redigt huvud. Och han är så god, se. Inte går det på mörksens vägar, inte! För se, hur skulle han kunna göra det? Vart han går, så för han Jesus med sig—
Julius Krok avbröt kort och torrt:
—Jag gör inga affärer med Jesus.
Men inför denna hädelse förlorade skomakaren tålamodet. Faderns, reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade:
—Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi!
Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.
* * * * *
Nu vände sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De båda herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det första avlöpte lyckligt, och man kom överens på ett ungefär. Det andra samtalet stördes av en obehaglig händelse. Fru Holmin, som låg i hög feber och följaktligen yrade, öppnade sängkammardörren och steg in i salen. Hon var i nattdräkt, och Aposteln, som såg sin hustru stå barbent och bararmad inför en främmande man, förlamades.
—Paulus, sade hon. Du ska inte ha någonting att skaffa med den människan.
—Att du inte skäms—stammade Aposteln.
—Det är en mördare, sade Louise och vände de båda herrarna ryggen.
* * * * *
Abraham Krok fick tvenne brev. Ett från Gusten Sörman, som skrev, att nu måste arbetarna taga saken i egna händer, om det skulle bli något av med "projektet Backarna". Ingenjörn var tydligen för gammal.
Brevet slutade:
"För resten vill jag säga dig, att vill du ha något med av syster min, så ska du komma så fort som möjligt. Annars tar Benjamin Hagelin alltsamman. Han eller fan, sak samma."
Det andra brevet var från Louise och innehöll några suddiga rader.
"Lille-bror ska komma hem nu, för att hjälpa pappa. Jag är ganska sjuk och kan ingenting uträtta.
Din dumma Lova."