JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM
Julius Krok var icke någon praktisk människa, och denna allmänt kända omständighet var måhända orsaken till, att han i sin ålders sextiotredje år beslöt att uppträda som praktisk samhällsreformator. I hemlighet hade han länge burit en reformators fröjder och lidanden. Den en gång mjuka, svarta mustaschen hade under långa timmar av socialt tänkande tuggats till styv, brungrå borst. Pannans djupa, horisontala veck vittnade om förvåning inför samhällets opraktiska och orättfärdiga organisation. Och de häftiga armrörelser, som någon gång kunde avbryta den lille herrns rätt enformiga åtbörder, voro minnen från ensamma tanketyngda vandringar i skogen, från livliga debatter bland maskinerna i magasinet.
Men nu i sin ålders sextiotredje år hade Julius Krok beslutat övergiva de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga debatterna.
Han skulle förverkliga en idé, en mycket enkel idé och mycket praktisk, fri från lärda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han själv och några vänner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva kapitalet, dock så, att arbetarna ägde majoritet. Detta bolag skulle först och främst inköpa Backarna och bygga bostäder för arbetarna-aktieägarna. De skulle få trädgård, potatisland o.s.v. Men bolaget skulle även bedriva lantbruk i större skala. En förvaltare—Abraham kanske—skulle odla Backarnas och Åstorps hundraåttio tunnland åker. Han skulle naturligtvis ha några fast anställda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han använda i lantbrukets tjänst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som nu förödde sin tid och sina krafter på Tre Remmare, i gränder och gathörn, i biljardhålor, ölkneiper och liderlighetsnästen.
Det var kärnan, det goda i denna idé. Ungdomen skulle återerövras för ett sunt, passande arbete, för livet! Och Julius Krok skulle bliva den mänsklighetens välgörare, som han så oändligt gärna ville vara. Ty naturligtvis skulle han få efterföljare riket och världen runt.—
Idén var ju icke alldeles ny, icke ens för platsen. Redan på Bromsens tid hade Blekängsborna betraktat Backarna som det förlovade landet. Och madammerna talade alltjämt om "grisen" och "geten" och "täppan", som skulle tillföra huset ett obegripligt välstånd. Projektet Backarna var sålunda av gammalt känt, den allmänna opinionen förberedd. Det borde icke möta några svårigheter att samla arbetarna kring detta företag. Och sakens praktiska sida var om möjligt ännu enklare och klarare än den ideella. Blekängens sextiotvå fastigheter skulle försäljas till staden för ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belöpte sig till cirka trehundratusen, återstod alltså hundrafemtiotusen, som i form av aktieteckning och lån skulle placeras i bolaget. Mot 4 à 5 %. Priset för de sextiotvå fastigheterna var ingalunda för högt tilltaget och staden skulle förr eller senare bliva tvungen att reglera dessa självsvåldigt uppvuxna kvarter. På det hållet mötte således inga svårigheter.
För huset Broms & Krok bleve denna försäljning visserligen icke någon lysande affär, men heller icke ruinerande. Lagerström hade redan för två år sedan bjudit ut Blekängen för sexhundra tusen men icke fått något bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde också göra det. Ty husets ställning skulle i alla fall betydligt förbättras, sedan tändsticksfabrikens förluster och Blekängens eviga reparationer upphört att sluka kapital.
Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle göra en lysande start. Hundrafemtio tusen från Broms & Krok, lika mycket från annat håll. Backarna och Åstorp inköpta till ett pris icke överstigande taxeringsvärdet eller åttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt från Broms' verkstad, Larssons tegelbruk—det var ju fråga om filantropi!—och Björkenäs' såg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades av staden.
—Tänk vad pappa kan räkna ut! sade Abraham, som först av alla invigdes i förtroendet. Tänk så enkelt! Det är ju bara att sätta i gång.—
Ingenjören rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt, lätt. Men inte gick det att sätta i gång så hastigt som Abraham tänkte. Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Västergötland, och ingenjören fick tid att i lugn och ro förbereda sin plan.
När eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd för Elis Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur ännu en gång, började ingenjören en hastig vandring av och an i salen. Och under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Det gjorde han för att giva dem därinne tid till eftertanke och för att själv hämta nya krafter och nytt mod.
Elis Eberhard somnade tämligen snart. Han tyckte sig ha hört någonting liknande förr och lät sig icke störas. Han suckade, fumlade efter punschglaset, och då han med pekfingret övertygat sig om, att det var tomt, somnade han definitivt.
Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck.
—Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.
Det var ett beröm, och Julius Krok tog det som sådant och gladde sig. Men i själva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen menade allvar. Julius Krok hade haft så många ideér i sin dar och planer och förslag. Och alla hade de varit goda. Men det bästa med dem hade likväl varit det, att de aldrig realiserats.
När Julius Krok märkte, att hans förslag mottogs med välvillig förståelse, blev han övermåttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru och tog den hand, som icke förde nålen, och sade:
—Du är bra snäll, Marie.
Och fru Marie blev rörd och blyg. Hon stack nålen i blusen och strök sin lille man över kinden, tafatt och tungt. Men fröken Agnes lade socker i tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:
—Ja, vad är allt det där annat än det, att pappa är rädd för arbetarna. Det är som om arbetaren vore patron och pappa tjänare. Möter pappa en arbetare, som hälsar ovänligt eller så, så går ju pappa i veckor och grubblar och tänker på ökade löner och bostäder och gud vet allt. Men det är väl ändå upp- och nedvända världen? Paulus säger, att det är inte rätta sättet att få folk in på den rätta vägen. Och jag är då så säker på, att pappa en vacker dag går och ruinerar oss.—
—Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det är ju bara ett förslag, någonting, som pappa går och tänker på, inte blir man ruinerad, därför att man vill människor väl. Hade far levat, så hade han nog kunnat förverkliga allt det där. Med vinst till och med.—
Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade förstått, att hans plan krävde förarbete. Och att förarbetet krävde tid.
Han försökte också göra klart för sig, att det här med Backarna endast var en dum och dyrbar nyck, som han gärna kunde avstå ifrån. Lagerström kunde ju få sköta Blekängsaffären som han skött allt det andra, korrekt och bra och med skälig vinst. Och vad Julius Krok beträffade, kunde han leva sin återstående tid så, som han levat tillförne. Det fanns ingen orsak att för hans skull riskera en förmögenhet.
Dessa förnuftsskäl voro goda och kraftiga nog. Men de hjälpte dock icke mot rädslan. Ty därutinnan hade fröken Agnes rätt: Julius Krok var rädd. Han var rädd i tredubbel måtto. Den svaga lilla kroppen skalv, när den kom i närheten av grova, arbetstunga nävar. Han kunde aldrig glömma skräcknatten, då arbetarna samlat sig utanför Bromsens hus. När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades.
Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla kroppen jämrade.
När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men när han somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom.
Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden. Dödsskräcken, som är en sista, plågsam, förtvivlad ansträngning att finna en förnuftig mening i livet.
—Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i öronlocken. Din näsa börjar se snipig ut. Vad tusan är du för en hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det är min metod. Lie-gubben är en allvarlig gammal herre, som ogärna springer kapp—
Och Julius Krok återtog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade förstånd med träden. Han kom ända upp till Tanningen och träffade sin gamle vän, den tjocke brukspatronen. De båda männen visade varandra ömsesidigt den största aktning. Det fanns en viss överensstämmelse mellan ingenjörens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de äro som liljorna på marken, de så icke, skörda icke utan deras hustrur föder och kläder dem—
Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte större delen av sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt klädd. Än barfota och med huvudet i skinnmössa, än bestövlad och barhuvad, i päls om sommaren, halvnaken om vintern. Bönderna drogo därav den slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt fattigt folk gav han pengar, när han hade några.
Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, då sönerna voro hemma, gick han klädd som folk och satt till bords med sin hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne funnits där på trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder lades på mannen. Och då han vandrade ut i skogen, var han icke olik syndabocken, som själv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.
För ett tiotal år sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en självbindande och självlassande skördemaskin. Han förfärdigade en liten modell och förde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Här fick han veta, att självbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Självlassningen var däremot en splitter ny uppfinning. Men den gömde på ett litet fel, som gjorde uppfinningen värdelös. Julius Krok hade icke hjärta att avslöja den hemliga bristen. Han ställde modellen på magasinet och förhalade tiden. Tio långa år hade han förhalat och talade ännu om att snart sätta arbetet i gång.
Härav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vän som en lättrogen, ömkansvärd stackars människa. Och brukspatronen betraktade Julius Krok som en liten stackare, oföretagsam och omöjlig. Men de visade varandra av barmhärtighet den största aktning. Och när de möttes, bugade de upprepade gånger, klappade varandras händer och sade artigheter.
Denne store tok beslöt nu Julius Krok att taga till sin förtrogne. En tok var han, men en beskedlig, välvillig människa på samma gång. Och hans hustru var härskarinna över Björkenäs, Klockeberga, Backarna och Åstorp.
Herrarna möttes nere vid Tanningen, de bjödo varann armen och vandrade upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr ingenjörn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glömde han detta och duade sin gamle vän. Brukspatronen blev rörd, han fick tårar bakom brillorna. Den där lille stollen, tänkte han, den där lille stollen tycker om mig. Och för att betala detta impulsiva vänliga duande med samma mynt, låtsade han en spänd uppmärksamhet och stack då och då emellan med ett uppmuntrande rop.
—Ja, vet du, det är inte dumt, det är inte dumt!
—Nej! ropade Krok och med ett stolt kast på huvudet förde han pannluggen åt sidan. Det är inte dumt, ser bror. Och nu är bara frågan den, om ni vill sälja Backarna till ett skapligt pris.
—Ja, se det är ju min hustru—
—Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vår förespråkare?
—Jovisst, jovisst. Säkert. Men så är det Abraham Björner, min hustrus homme d'affaires—Om ingenjörn ville precisera litet—Kanske först bilda bolaget och giva ett anbud?
—Naturligtvis, sade ingenjörn, kort, torrt och affärsmässigt. Bugade och gick.
Ingenjören vandrade med lätta, säkra steg den långa vägen till staden. Vid Blekängsbron mötte han en åkaredroska och tog skjuts till epidemisjukhuset. Oförväget trängde han in i doktorns allra heligaste.
—Nu ska bror hjälpa mig.
—Va' då? Är Marie sämre?
Krok skakade otåligt på huvudet.
—Hon hostar och hostar. Det är hösten. Men nu är det fråga om annat. Bror minns, va' jag sa' härom dagen? Om Backarna? Nå, nu har jag Backarna och Åstorp på hand. Nu gäller det således att få bolaget till stånd. Och att intressera vederbörande, stadsfullmäktige. Bror får lov att hjälpa mig.
Jublets hand föll tungt på den lille mannens hjässa.
—Hjälpa! Ja, om jag bara visste, var det onda är lokaliserat, så skulle jag ta till kniven.
—Jag undanber mig dåligt skämt. Det här ska tas på allvar.
Elis Eberhard stod förbluffad inför så mycken värdighet. Han krängde av sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvättfatet och tvålade in händerna.
—Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag göra något. Jag vågar knappt röra en fena, för då skriver Aposteln i tidningen att jag kysser fabriksflickor. Och så får jag aldrig fred mera. För flickorna.
—Du kan tala med folk.
—Ja, ja. Nog det. Men det är allt dåliga tider för nybyggen. Larssons hus stå tomma. Inte är staden hugad för filantropiska husbyggen, när Larsson måste sänka hyrorna.
—Bror är allt bra cynisk.
—Jo jo mensan. Jublet torkade sina händer och drog på rocken. Vet du vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till hjälp. Hans oförvitlighet, hans kämpagestalt och hans vita skägg ställer honom över partier och husvärdar. Det är brors kusin, glorvyrdige Abraham Björner.—Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse för såna här små galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en tusenlapp. Eller två eller tre alltefter råd och lägenhet. Det är med honom som med gamla läkare: han skäms att ha bestämd taxa.—
—Abraham Björner tar inte mutor.
—Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det är den hårfina skillnad, som gör honom till den gentleman, han är. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte näsan! Nu har du fått ett gott råd gratis. Mer kan jag inte göra. För Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och anständig bolagsmiddag, så anmäler jag mig som festtalare.
Ingenjören gick hem. Han smög sig utmed husraderna och pratade en smula för sig själv. Han mötte Liter-Pelle i spetsen för sju sopande gubbar. Sopningen avstannade, gubbarna stödde sig emot sina kvastskaft och stirrade på ingenjören. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade tämligen hörbart:
—Den fan är full.
Då blundade Julius Krok och bugade åtta resor. Men när han kom in i salen och såg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med händerna och sade:
—Marie, jag är trött. Jag är—jag är ledsen.
—Å, är du ledsen? sade fru Marie och spärrade upp ögonen. Ingenjören gjorde en helomvändning. Han gick upp till Louise och satt sig vid fågelburen. De små kräken voro ruggiga och gamla, och då Apostelns gälla snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till på pinnen. Ingenjören gnuggade ansiktet med handflatorna.
—Louise lilla, din gamla pappa är ett nöt.
—Det är jag med, smålog Louise. Men det reder sig ändå.
Och hon strök den lilla magra nacken och hämtade in kaffe och en bit äppelkaka.
Till julen kom Abraham hem för att stanna en vecka. Ingenjören var vänlig men en smula förlägen. Han var rädd, att Abraham skulle fråga efter "projektet Backarna".
Men Abraham hade annat att tänka på. Han tog doktorn avsides och höll förhör. Elis Eberhard svarade undvikande:
—Jo, jo, farsgubben har magrat. Det är den naturliga avklädningen. Människan är en lögn, ser du, en fiktion. Men det går bara till en tid. Först kommer skelettet fram. Det är så att säga en relativ sanning, skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som är förintelse. Så är det med den saken. För resten har han ju sin fixa idé, gubben, och den tär honom. Somliga leva av sina idéer. Andra dö.
—Mamma då?
—Ja, det är ju ur min synpunkt värre. Det ar hjärtat, och så är det lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjärta? Sen man och barn förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.
—Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i varje vrå.
—Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om döden. Men det är ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej då!
Dagen innan han skulle resa, trädde Abraham in i ingenjörens rum, satte sig, teg och avvaktade. Då förstod ingenjören, att han måste tala.
—Ser du, min gosse, jag har talat med dem på Björkenäs. När du har slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat år, så får du komma dit. De har ju den där präktiga gamla förvaltaren Halling. Så det blir en god praktisk efterkurs för dig. Och sen få vi ju se—
—Och Backarna?
—Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det är ju en sådan opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han är värre än din gamla pappa.—Ja, ja, tillade han urskuldande. Han är ju också olyckligare. Mycket olycklig.
—Nå, hur går det då?
—Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.—Hur är det med dig själv, min gosse. Du ser—du ser tungsint ut. Har du talat med—med flickan?
—Jaa. Jag är just inte glad åt, att hon ska stanna på Björkenäs. Där talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det är allt galet, det. Jag tror, hon får griller i huvudet.
—Det få vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att hon kan få komma hit. Mor kan behöva någon hjälp. Och Lisen är så förfärligt glömsk nu för tiden.
Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strök honom smeksamt över pannan.
—Lovar du det, pappa? Är det säkert?
—Jo, jo. Visst. Det kan du väl förstå, bekräftade ingenjören. Och han rodnade av skam, att han icke förut tänkt på en så enkel och naturlig sak.
Men dagen därpå hade han glömt sitt löfte.
Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa.
Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var grå, tung, rå.
När ingenjören sneddade över torget, blev han varse sin vän och frände häradshövdingens präktiga gestalt. Häradshövdingen stod strax nedanför Gustaf Vasas stensockel. Han hade för vana att beundra Gustaf Vasa en fem minuters tid varje morgon mellan klockan åtta och nio. Bronsgubben och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham Björner var en levande avbild av bronsgubben.
Då Julius Krok såg sin store frände, krympte han ytterligare några tum och smög som en liten skugga över torget. Men Björner, som i likhet med kameleonten kunde rikta ögonen samtidigt åt tvenne håll, fick en aning om skuggan och började grymta:
—Öh, öh, öh, öh—
—Öhhöhö, grymtade kameleonten högre och otåligt. Och Julius Krok närmade sig och stannade på fem stegs avstånd. Då gjorde Björner en långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen över axeln och frampressade ett hest, tjockt:
—Den du! Tusan hakar!
—Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage, som var mjuk och varm.
—Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och ordnar. Blekängen och Backarna, va? Och så vill du, att jag ska hjälpa till, va?
—Vem har sagt det?
—Jublet, förstås. Men ser du, det går inte, det inte. För stan kan inte ge sig in på såna äventyr, inte.—
—Det är inget äventyr, det är ett filantropiskt företag—
—Öhö, kusin, jag är också filantrop. Veterligen. Men jag är också stadsfullmäktiges ordförande, se! Och så vill du, att jag ska skaffa dig Backarna till underpris. Men ser du, det är inte hederligt, min gubbe lille, det är skoj—
Den där! tänkte ingenjören. Han har skojat mig på halva mitt mödernearv.
Ska han lära mig hederlighet?
Men högt sade han:
—Jag har talat med brukspatron.—
—Om tokar råda, ja! Men lyckligtvis finns där pactum. Alldeles som mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det går inte. Som filantrop—jo bevars. Men som kommunalman och hederlig karl—
Det hände någon enda gång, att sinnet rann på den lille ingenjören. I sådana stunder blev han mycket hänsynslös och törstade efter att få förolämpa sina fiender. Och just nu var det en sådan stund.
Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plånboken. Han höll den under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris snus, sade han:
—Får det lov att vara?
Häradshövdingen blinkade, vädrade och grymtade:
—Öh, öh, öh—
—Tusen kronor, föreslog ingenjören. Var så artig.
—Öh, öh, öh—fortsatte häradshövdingen.
—Eller två tusen? Eller tre? Jag har dem inte på mig, men det ska bli, när bror behagar.
Han stoppade in plånboken och knäppte rocken. Björner upphörde att grymta, han sade:
—Jag tror, att kusin vill muta—
—Mutor eller arvode, hur som det behagas.
Då började den stora magen gunga, sakta till en början, så småningom ökande takten höjdes den och sänktes, gled upp och ned. Och det sorlade och gluckade i det väldiga innanmätet.
Är han glad, undrade ingenjören, eller arg?
—En sån liten skojare! frustade Björner och skrattet bröt sig ut i fria luften och rullade tungt över torget. En sån liten skojare! Det är Jublet, förstås, den cyniska chimpansen. Men det går inte, se. Det går inte.—
—Nå då så.
—Hör nu—hör nu, vänta. Jag ska gärna stå till tjänst. Som jurist. Märk väl: som jurist. Om det blir bolag. Och så mycket kan jag lova, att jag ska inte motarbeta. Varken i fullmäktige. Eller på Björkenäs. Jublet har redan varit i håll med Larsson. Drätselkammarn, se. Och blir det bolag, så står jag till tjänst. Som jurist. Mot skäligt arvode—
Och utan att säga ett ord vidare, flämtande av glädje och andtäppa, återvände den store Björner till sin avbild i brons. Men lille Krok klättrade med sviktande knän uppför trapporna. Det var första gången han mutat en människa. Och en sådan människa! Han var skamsen och stolt. Men mer stolt än skamsen.
Han öppnade tamburdörren och hörde en gäll stämma:
—Ja, där kommer ingenjörn! Hur länge ska en stackare få vänta? Det var knappt en hade sagt amen i morgonbön, så gick en hit. Och här har en stått i timmar.
—Är det herr Hagelin?
—Jo, nog är det det. Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på
Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur!
—Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.
—Varmed kan jag stå till tjänst?
Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå.
—Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror kommit hem. Benjamin, ingenjörn vet. Han har för resten varit hemma fjorton dar. Och de säger ju, att vi inte ska vara riktiga bröder. Men den som äger Kristus, han är min bror. Är det inte skrivet, det? Och nu är han ju bibeldoktor. I Amerika! Och då var fadern en fattig skomakare. Eller om det nu var Sörman—
—Ja, det är ju glädjande. Och sedan?
—Sedan—Det kan han väl begripa, att det blir ökad omsättning så till sägandes. Gud låter sig icke bedraga, det ska han nog få se, ingenjörn, så fritänkare han än är. Och i all sin dar en sådan tur han har—
Skomakaren linkade fram och viftade på ett uppmuntrande sätt med sin skinnluva.
—Inte ska han sälja till stan, ingenjörn. Han ska sälja till oss. Se, nu blir det marknad för Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har haft affärer förr—fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av honom. Men kåk efter kåk förstås. Inte allt på en gång. För vi är så fattiga, vi är så fattiga—
—Jag säljer hellre till stan.
—Inte, inte! Vad blir det för ett krångel? Alla distanserna. Och vi röstar emot och överklagar med. Och ingenjörn, som är så snäll, inte vill han ha med såna människor att göra? Se, nu ska jag tala om. Larsson är för köpet. För han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de stå så tomma, så tomma. Och nu tänker de, att stan ska riva Blekängen. Och så ska de få folk, och så ska de göra dem till Bethanister allesamman. Men där säger det stopp. Och vet han vem som säger stopp? Nej, det vet han inte, för han har inte tron, stackare. Men den som säger stopp åt Bethanisterna, det är allt vår lille käre Jesus själv, det!
—Ja, det är ju nog bra. Men vad tänker herrarna göra med Blekängen?
—Jo, nu ska jag säga det. Blekängen ska bli som ett paradis—
—Tänker herrarna riva och bygga nytt?
—Inte, inte, det blir för dyrt—
—Ja, då säljer jag hellre till stan.
Då spände skomakaren ögonen i honom och höjande sin valkiga hand, sade han med mäktig fast gäll stämma:
—Nu ska han höra sanningen, lilla människa. Står han med oss, så står han med Jesum Christum. Men står han med Bethanisterna, då står han med djävulen.
—Jag står på arbetarnas sida, sade Julius Krok.
—Då står han allra sämst, sade Hagelin, vände och gick.
Äntligen fick ingenjören en stunds vila. Livet, stridiga viljor hade brusat ikring honom, och han var matt och yr och knäsvag. Men han var på samma gång mycket stolt. Och med lugn värdighet trädde han in till sin familj och slog sig ned vid frukostbordet. Han drack sitt kaffe i djupa klunkar.
—Marie, nu kan jag berätta en nyhet. Jag har två bud på Blekängen. Ett från staden och ett från Hagelinarna.
Förvåningen var stor, och ingenjören kunde icke neka sig en triumf.
—Ja, jag tror knappt, att Lagerström skulle ha skött saken bättre.
Fröken Agnes frågade, vem som givit högsta budet. Det var en förarglig fråga. Ingenjören talade om vissa villkor, alternativ—
—Ja, men hur mycket bjuder de?
—Det är tills vidare en hemlighet.
—För pappa också? frågade fröken Agnes. Och sedan hon givit ifrån sig denna lilla elakhet, gick hon upp till Aposteln. Ingenjören drog en lättnadens suck.
—Ja, kära Marie, och så är det en sak till. Jag har Backarna och Åstorp på hand.
—Herre gud, Julius! Det är väl inte ditt allvar det där—
—Det där?
—Ja kära, bli inte ond. Jag trodde ju—jag trodde ju, att det bara var någonting sånt där, som du gick och tänkte på—
—Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara!
Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt. Gudilov!
Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han brukspatron, som jämrade över det dåliga föret. Allting skedde på kommando denna dag, på högre befallning. Sextio år hade ingenjören vandrat osedd och osökt genom livet. Nu strömmade människorna till honom som bien till sin kupa.
—Det är just ingenjörn, jag söker. Jo, jag har talat med min hustru om
Backarna. Men det är omöjligt—
—Jaså, sade Krok. Och till kusken: Då vänder vi—
Alldeles som häradshövdingen nyss började nu brukspatronen väsnas:
—Vänta lite! Ptro! Jag måste förklara. Saken är den, att Vickberg disponerar över Backarna under sin livstid. Det är alltså till honom ingenjörn först bör vända sig—
—Jag skall så göra, sade Julius Krok. Han hälsade majestätiskt och körde hem. Ty det var middagsdags.
Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, återstod dock det besynnerligaste. Det var en mycket sorglig händelse, som berövade tvenne människor liv och välfärd. Men det var på samma gång en fingervisning, ett tydligt tecken, att Försynen intresserade sig för "projektet Backarna".
Julius Krok åt sin middag, tog sin middagslur, och när han vaknade kom
Lisen in med kaffet och Nyheterna.
Under Senaste nyheter och med fet stil:
Sedelförfalskning. Förfalskaren angiver sig själv. Utprånglaren häktas.
Till kassan i härvarande Sparbank inlämnades i dag på förmiddagen en synnerligen dåligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmäldes genast för polisen, som efter ett ovanligt raskt utfört arbete lyckades upptäcka såväl förfalskaren som utprånglaren. Efter vad man meddelar oss just som tidningen går i press, har sedeln i går afton utprånglats på krogen Tre Remmare av f.d. betjänten Edvin Johnsson. Förfalskningen har utförts av Johnssons kamrat, f.d. hovmästaren Vickberg. Både Johnsson och Vickberg ha varit anställda hos framlidne baron Roger Bernhusen de Sars på Rogershus. De senaste åren ha de varit bosatta på Backarna, där Vickberg en längre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson är en ökänd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden inställde sig Vickberg självmant hos polisen. Han medförde ett helt lager av sitt "fabrikat". Huruvida flera sedlar utprånglats kan ännu ej med visshet avgöras. Men det förefaller föga troligt, då samtliga de sekvestrerade papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat sig sedeln.
När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade tidningen framför henne, pekade och viskade:
—Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.
—Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle herr Vickberg!
—Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna fria! Det är nästan hemskt.
* * * * *
Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död. Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne, ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron—till herrar domares förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.
Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat och vän. Och domen överklagades icke.
Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete. Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.
Julius Krok och hela staden följde rättegången under oerhörd spänning. När Nyheternas extrablad bragte underrättelsen om frikännandet, brast han i gråt. Glädjetårar. Det hade varit en tungsam vår för Julius Krok. Han hade fört process mot sig själv. Och nu kunde även han frikänna och frikännas. Han hade icke glatt sig åt en medmänniskas olycka. Nej. Och det skulle aldrig ha varit någon välsignelse med att få Backarna på det sättet. Så vinnes ej ett stort syfte.
Nu ställde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke vilja återvända till Backarna. Målet skulle vinnas lika hastigt, men på ett hyggligt och angenämt sätt.
Två dagar före midsommar kom Abraham hem, återigen endast för en vecka. Ingenjörn var icke riktigt nöjd med hans utseende. Han hade skjutit upp, och han började få mustascher som en hel karl. Men han såg en smula tungsint ut.
—Vad är det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?
—Ja. Och det är förfärligt, vad hon hostar.
—Jo. Jo visst är det det. Men hon vill ju inte sköta sig. Hon vill inte resa bort. Båda jag och Elis ha bett henne. Men det är omöjligt. Hon har sitt huvud för sig.—
Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och åka ut till Björkenäs. Du ska ju dit nästa sommar, och då är det så gott, att bekantskapen stiftas ju förr desto hellre. Vill du?
—Ja, svarade Abraham.
Följande morgon spändes "magasinshästarna" för morfars gamla droska. Den såg icke alldeles ny ut, men hur som helst så var det i alla fall ett privatekipage. Abraham körde. Lille ingenjören var glittrande glad till en början. Men när han väl stuvat in sig i den gamla mögelluktande droskan, blev han ängslig. Han tänkte tala med hennes nåd om Backarna, och han hade obehagliga förkänslor.
I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid ingenjören.
—Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på fotsacken. Det var ju i alla fall bra—riktigt bra i alla fall—
—Ja, sade Vickberg.
Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:
—Vad—vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?
Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt in i ögonen och sade:
—Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg.
—Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på
Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?
—För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen, som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig—
—Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände—
Men herr Vickberg sade:
—I det här målet är det inte rätten, som dömer—
Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade—
Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.
Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg löftet, det högtidliga löftet.
Men Abraham sprang uppför trappan och tog Elsa i famn.
Herrarna fördes in i salongen. Björkenäs är känt för sina låga rum. Abraham måste buga sig i dörrarna. Lille ingenjörn såg ut som en stor karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina söner hemma under skollovet och gick följaktligen ordentligt klädd. Men han såg mer än vanligt otymplig ut i de små rummen.
Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham längtade ut.
Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt
Abraham.
—Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det är hans skyldighet.
Ingenjören smålog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru Hyltenius tog plats med en viss självsvåldig frihet. Hon såg Abrahams rynkade panna och förundrade sig. Å, herre Gud ja, vad unga människor äro lättstötta.
—Och ingenjörn tänker köpa Backarna av oss? Ja, gärna för mig, om Vickberg ger sitt samtycke. Priset får Björner bestämma. Men inte för lågt, om jag får be.
—Det är för en filantropisk—började ingenjören.
—Ja, men jag hör inte till de filantropiska damerna. Varför sätter sig inte den där unge mannen?
—Därför att han inte vill, sade Abraham och skrattade. Jag kan inte sitta stilla, för jag har min fästmö här på gården.
—Nej, du store! Vem är det?
—Ers nåds syflicka, svarade Abraham med betoning på alla tre orden.
—Ja, men vilken? Det är väl aldrig den religiösa. D.v.s. religiösa är de båda två. Men den som är värst? Ja, rynka nu inte pannan, min unge herre. Jaså, är det Elsa? Nå, det var väl. Då ska vi genast ordna förlovningskabinettet—vi ha ett särskilt rum för sådana ändamål—
—Gör er inte besvär. Jag går hellre ut i flygeln.
Abraham gick. Fru Hyltenius blev utkallad för att tala med Vickberg. Ingenjören vandrade runt ikring brukspatronen och demonstrerade sina planer. Och det blev afton.
När herrarna redan stodo färdiga för avresan, kom hennes nåd ut i tamburen och sade:
—Hör nu, unge elev, vill ni tillåta en närgången fråga? Är ni religiös, mycket religiös? Jaså, inte det. Ja, då bör ni i tid endera omvända er själv eller också er fästmö. Två galna eller två kloka men inte en av vardera sorten. Det är en syndig människas råd, men det är gott. Men snälle ingenjörn, var har pojken fått sina rynkade ögonbryn ifrån? Ni som är så mild—
Abraham körde. Ingenjörn sov. När de svängde förbi Backarna, ropade
Abraham:
—Nej, titta, pappa. Där står herr Vickberg i salsfönstret. Det ser ut som om han vinkade åt oss.
—Vinkar han? Ptro! Stanna. Han kanske vill tala med mig.
Ingenjören tumlade yrvaken ur vagnen och halvsprang fram mot byggnaden. Abraham såg honom stanna utanför fönstret, han såg honom böja sig ned liksom för att bättre kunna se in.
Och plötsligt föll lille ingenjörn och blev liggande.
Abraham snurrade tömmarna kring björken och sprang. Men när han kom fram hade ingenjörn redan rest sig på knä. Fönsterrutan var krossad och Vickbergs hand stack ut genom hålet.
—Vad i Herrans namn är det, Vickberg? skrek Abraham.
Herr Vickberg rörde sig långsamt av och an. Men han kunde icke svara.
Han hade en snara om halsen och snaran var fästad i gardinstången.
Far och son förde herr Vickberg till sjukstugan. Upplivningsförsöken blevo utan resultat.
* * * * *
Den sista juli, som var fru Maries födelsedag, hade ingenjören ett långt samtal med sin hustru. De började att tala om hennes hälsa. Men alla samtal slutade nu för tiden med Backarna. Underhandlingar fördes med staden beträffande försäljningen av Blekängen. Något beslut kunde emellertid icke väntas före jul. Och under tiden förde Lagerström underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste icke ingenjören.
Så länge dessa skärmytslingar på två fronter fördes, avhöll fru Marie sig från att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plåga. Men oron för Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.
Först och främst hans fästmö. Hon bodde nu hos Louise, och hon var söt och snäll. Men det fanns någonting hysteriskt och överspänt hos flickan, som oroade fru Marie. Hon råkade i ångest och sorg och grät av medlidande över allting, över prostituerade kvinnors elände och över tuppar, som ska slaktas och över allting. Två gånger i veckan gick hon i bönhuset, där Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland kvinnorna.
Det var det. Och så var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara någon framtid att binda sig vid Backarna?
—Han blir inte bunden. Han kan gå när han vill.
—Å, han är nog lika envis som du, smålog fru Marie och suckade. Och så är det det, Julius—Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt år på Björkenäs?
—Varför inte?
—Ja, herre Gud, du vet ju, att jag säger inte gärna något ont. Men när det nu är fråga om Abraham. Och för allt det, som berättas om fru Hyltenius—
—Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som växt flera tum under de sista månaderna, tog nu på sig sin värdigaste min. Marie, jag vill inte veta av några Apostelshistorier. Dessutom är Abraham allvarlig nog och så fästad vid sin flicka—
—Ja—ja—ja—, suckade fru Marie. Bara nu inte Backarna kommer att förstöra hans framtid—
—Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn och stramalj.
—Det var besynnerligt—ska man inte det?
—Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det slår väl ut—
Då måste fru Marie skratta.
—Nej, käre, käre Julius, när tänkte du på din framtid?
Svaret kom kort, förberett—som om det hade varit färdigt många, många år och nu äntligen måste fram.
—När jag trädde i förbindelse med huset Broms.
Fru Marie såg inte upp och nålen fortsatte oavbrutet sin bana fram och tillbaka genom stramaljen. Men Julius Krok kröp ihop och blundade och höll andan.
Slutligen sade fru Marie:
—Säg, Julius—har du aldrig tyckt om mig?
I detsamma reste hon sig hastigt och kastade ifrån sig arbetet.
—Nej, det är ju barnsligheter. Du behöver inte svara.
Hon gick ut ur rummet. Och det var första gången fru Marie kastade sin nål, sitt garn och sin stramalj på golvet.
I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men tillfrisknade efter ett par veckor. I medio av december sjuknade hon på nytt. Redan första sängdagen lät hon kalla till sig Abraham Björner. Han satte upp hennes testamente.
När Aposteln hörde talas om ett testamente blev han ifrån sig av oro.
Han hängde sin svärfar i rocken.
—Om svärfar ruinerar oss, så lovar jag—Svärfar är ju besatt av en fix idé, svärfar är ju sinnessjuk. Jag ska låta sätta svärfar under förmyndare.
På nionde dygnet övergick lungkatarren till akut lunginflammation.
Abraham eftertelegraferades.
Barnen voro samlade i sängkammaren. Julius Krok stod på knä i sin säng och stödde den sjuka med kuddar. Fru Marie lät Abraham taga fram testamentet ur byrålådan.
—Jag har gett pappa allt, vad jag äger, sade hon. Jag tror inte, att någon av er, barn, har någonting däremot. Men jag vill, att ni ska teckna på, att ni godtager testamentet. Paulus skall också teckna på. Det blir kanske svårt för dig, Louise. Men det är så skönt att veta, att det inte blir bråk efter en—
Louise skrev under och gick ut efter lektorn. Agnes skrev under, Abraham skrev under. Det blev tyst och stilla. Ingenjören viskade i hennes öra. Hon skakade på huvudet.
Efter en stund sade hon:
—Stackars lilla Louise.
Abraham gjorde en rörelse. I detsamma öppnades dörren, och lektor Holmin steg in. Han var vit. Några ögonblick sökte han efter papperet med blicken. Han gick hastigt fram till byrån och skrev sitt namn. Utan att se på den sjuka och utan att säga ett ord gick han ut.
Julius Krok vakade den natten hos sin hustru. Han låg på knä vid bädden och rörde sig icke. Hostanfallen kommo tätt men blevo allt svagare. Sjuksköterskan och doktor Roth alternerade i vården.
Klockan två satte sig fru Marie upp i sängen. Då hon såg doktorn framför sig, sade hon:
—Nu skall ni gå.
Hon böjde sig fram och tog mannens huvud mellan sina händer.
—Du får inte tro, att jag någonsin missaktat dig, sade hon. Jag har alltid trott dig om stort. Men jag ville skona dig från det dagliga släpet. Därför fick Lagerström sköta affärerna. Det skall du nu veta innan jag dör.
Julius Krok sade:
—Kära lilla Marie, du är inte så sjuk, som du tror. Tänk! Nu ser du ut som en ung flicka.
—Tänk! upprepade hon. Och hon såg sig småleende omkring som om hon hade sökt en spegel. Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra.
Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första dödsfrossan. Han försökte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud ned mot täcket. Hon kände, att hostan lurade i bröstet, hon var rädd, att någon skulle störa dem.
—Nej, du får inte tala, sade hon. Det är bara jag, som får tala. Jag vet tillräckligt. Jag vet, att jag har älskat dig över allting. Det är mig nog.
Efter en stund sade hon:
—Giv mig en kyss.
Men då skallrade hennes tänder. Och när han lyfte huvudet såg han, att hon grinade emot honom med överläppen pressad upp mot näsan.
—Varför gör du så? frågade Julius Krok.
Sjuksköterskan, som smugit sig in, tog den döda i famn och lade henne bland kuddarna. Ansiktet återtog en leende och lycklig min.