Nyromantiska skolan.
P. D. A. Atterbom.
De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna (så kallade efter deras, tidskrift Phosphoros), vilka upptogo den redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var
Per Daniel Amadeus Atterbom, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det vittra sällskapet Auroraförbundet,[25] med vilket namn man ville antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten. Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi inom diktningen och därjämte större frihet i formen.
För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen Polyfem,[26] Phosphoros (ljusbringaren), Poetisk kalender m. fl., gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde bl. a. Per Adam Wallmark (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken i en bitande satir, Silvertonen, fullständigt nedgjorde en av Atterbom värkställd översättning av den italienske skalden Tasso. Även Tegnér skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av 1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den, att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.
Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien. Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra Blommorna, det ofullbordade sagospelet Fågel blå och den allbekanta sången »Vikingasäten, åldriga lundar».
Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll, samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet Lycksalighetens ö. Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han, glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I »Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska dikter: Vindarnas sånger, Svanvits sång (»Stilla, o stilla!») m. fl. — Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt värksam. I sitt sista arbete, Svenska siare och skalder, skildrar han den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855, bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.
Lorenso Hammarsköld (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina Kritiska brev rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde där flera kvicka satirer. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad Markalls sömnlösa nätter. Han har även skrivit ett större litteraturhistoriskt arbete med titeln Svenska vitterheten, historiskt-kritiska anteckningar.
Vilhelm Fredrik Palmblad (född 1788, universitetslärare, död 1852) intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka noveller, skrev senare en större historisk roman (Aurora Königsmark) samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera geografiska arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom jämte Peter Wieselgren m. fl. redigerade stora värket Biografiskt lexikon (23 band, 1835-1857).
K. F. Dahlgren.
Karl Fredrik Dahlgren (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844) deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid »fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada vårvisor (»Våren är kommen,» Vårbäcken, Den första lärkan). Av samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska diktsamling Mollbergs epistlar, däri han väl röjer likhet med sin förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur. Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den humoristiska berättelsen Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika, som även äger självbiografiskt intresse.
Nära fosforisterna stod
Anders Abraham Grafström (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex. växelsången »Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen»). Andra dikter av honom äro Harpan, Sensitivan[27] m. fl.
Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav var det s. k. Götiska förbandet, vilket år 1811 stiftades i Stockholm av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad Iduna, i vilken infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning samt fosterländska skaldestycken. — Göternas diktning röjer frändskap med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk grundton.
Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.
Erik Gustav Geijer.
Erik Gustav Geijer var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister. Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien inlämnad tävlingsskrift, Äreminne över Sten Sture d. ä., blivit belönad med akademiens stora pris. — Efter hemkomsten från en resa till England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på vilken post han kvarstod till året före sin död.
Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna Manhem, Vikingen, Odalbonden, Den siste skalden m. fl., genom vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till hans senare dikter höra Kolargossen och Ord till Karl XII:s marsch vid Narva. Han framlade år 1812 ett Försök till psalmer. Åtta av hans psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt sjungna »O yngling, om du hjärta har»; »Stilla, o stilla»; »Stilla skuggor» o. a.
Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare och historieskrivare. År 1825 framträdde han med Svea rikes hävder, egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han Svenska folkets historia, följande händelsernas utveckling intill Karl X Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.
I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid denna tid han sjunger:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.»
Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året därpå.
P. H. Ling.
Per Henrik Ling (född 1776, föreståndare för gymnastiska centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (Gylfe, Åsarna, Agne, Styrbjörn starke m. fl.). Hans dikter rönte emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.
A. A. Afzelius.
Arvid August Afzelius (född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl. a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde förtjänstfulla översättningar av Sämunds Edda och Hervararsagan (se sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte han uppteckna och samla de på allmogens läppar levande folkvisorna, varav han (tillsammans med Geijer och L. F. Rääf, död 1872), utgav den första större samlingen. Bland hans egna dikter förtjänar framhållas Näckens polska, författad till den undersköna melodien med samma namn.
B. von Beskow.
Bernhard von Beskow (född 1796, död 1868) besjöng med förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina första Vitterhetsförsök offentliggjorde han skaldestycket Sverges anor, vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia. Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men — eller kanske just därför — underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik. Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans dramer må nämnas Torgils Knutsson, Erik XIV, Gustav Adolf i Tyskland. Även på prosans område visade sig Beskow genom sina minnesteckningar över historiska personer vara en skriftställare av rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot vitterhetens och konstens utövare.
E. J. Stagnelius.
Erik Johan Stagnelius (född på Öland 1793, död i Stockholm 1823) förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda år varit behäftad, gjorde honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.
Stagnelii skaldskap omfattar såväl episka som lyriska och dramatiska arbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död. Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför allmänheten. Av hans episka skaldestycken är Vladimir den store, som utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. — Till hans lyriska alster höra Kvinnan i Norden (prisbelönad av Svenska akademien) samt den härliga diktcykeln Liljor i Saron. I dessa, som äro uttryck för skaldens mystiska[28] världsåskådning, giver han luft åt sin själs trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångerna Fången och Kreaturens suckan. — Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock icke voro avsedda att spelas, må nämnas Backanterna, vari ämnet är hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespelet Visbur samt Martyrerna, i vilket händelsen är förlagd till den kristna kyrkans första tid.
Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava sedan utgått i flera upplagor.
Erik Sjöberg.
Erik Sjöberg (född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnet Vitalis flera diktsamlingar, i vilka han väl visar sig vara påvärkad av fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till denna art av hans skaldestycken höra bl. a. Fantasterna på sångens ö och Runan Frej. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29] grundton, såsom i Enslingens klagan, Skaldens tröst m. fl. — Själv hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.
K. A. Nicander.
Karl August Nicander (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den dramatiska dikten Runesvärdet och den förste riddaren, skildrande kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna sina bekanta Runor (t. ex. Erik Vasas runa). Efter avlagda examina anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora pris för sitt lyriska praktvärk Tassos död, i vilken dikt, liksom i den senare utgivna Konung Enzio, han visar sig vara en lyrisk skald av första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några, kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd tolkar han i Minnen från södern samt i Hesperider, en samling poem och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t. ex. Vågen, Aftonen.
Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.
K. E. Fahlcrantz.
Kristian Erik Fahlcrantz (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har bl. a. skrivit en större satirisk dikt, Noaks ark, vari han förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner, däribland den ståtliga »Låt dina portar upp».
Hans Järta.
Hans Järta (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya regeringsformen och skrev (tillsamman med Johan David Valerius) den förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även historiskt skriftställeri.
[25] Aurora, morgonrodnadens gudinna.
[26] Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.
[27] Sensitivan är en växt, vars blad sluta sig vid beröring.
[28] Mystisk = hemlighetsfull, dunkel.
[29] Elegi = klagosång.