Tiden 1809-1830.
Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.
Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid 1700-talets slut nådde en dittills osedd blomstring genom de berömda skalderna Schiller (död 1805) och Goethe (död 1832). Oppositionen mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k. nyromantikerna (Tieck, Schlegel m. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidiga förståndsdiktning sökte hävda fantasiens och känslans rätt. Såsom mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders romanska skalder (italienarna Dante, Tasso och spanjorerna Calderon, Cervantes m. fl.), dels Englands ypperste dramatiker Shakspere (död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida diktning.
I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början uppträdde några unga män (Atterbom, Hammarsköld o. a.), vilka med de tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala» hörde bl. a. Tegnér och Wallin.
Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda områden. Ryktbara teologer voro förutom psalmisten och vältalaren J. O. Wallin bl. a. Samuel Ödman (framstående psalmdiktare) och den strängt ortodoxe Henrik Schartau. Såsom hävda forskare står Geijer ännu i dag oupphunnen. På naturvetenskapernas fält arbetade Jöns Jakob Berzelius, den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de framstående botanikerna Karl Adolf Agardh och Elias Fries, vilkens värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologen Sven Nilsson.
På övergången mellan de båda tidsskiftena stå Franzén och Wallin.
F. M. Franzén.
Frans Mikael Franzén (född 1772, död 1847) var född i Finland, men sedan detta land lösslitits från Sverge, flyttade han över till det gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år. Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska glädjen har han besjungit i några små fina dikter (Till en yngling, Champagnevinet m. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att omnämnas sångerna till Selma och Fanny samt Den gamle knekten, en episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare, och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119 och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.
Johan Olov Wallin.
Johan Olov Wallin (född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock fortsätta studierna och blev vid 20 års ålder student i Uppsala samt tre år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet. Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag, sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodikten Uppfostraren. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig, innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.
Wallins skaldskap omfattar — förutom en del tillfällighetsdikter, varibland må nämnas hans festsång vid avtäckandet av Gustav III:s staty[23] — huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må särskilt framhållas Hemsjukan och den kort före hans död skrivna Dödens ängel, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.
Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin som psalmdiktare (»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom också det vackra erkännandet:
»Du skald som få, du talare som ingen.»
Esajas Tegnér.
Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar ryktbaraste sångarsnille
Esajas Tegnér, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor. Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper, beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas’ äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.
Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin Krigssång för skånska lantvärnet, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var Svea, för vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan framträdde. Bland dem må nämnas: Prästvigningen, Flyttfåglarna, Karl XII, Nore, Sång till solen. Från första hälften av 1820-talet förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: Nattvardsbarnen, en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka, Axel, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt Fritjofs saga (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24 romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna (se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större dikt, Gärda, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. — Även såsom talare vann Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka infall. Särskilt må ihågkommas hans skoltal.
År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, Kronbruden. Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: Vid magisterpromotionen i Lund 1829 (då den danske skalden Oehlenschläger lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången Vid Svenska akademiens femtiåra högtid (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft. Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:
»Här hans vagga,
i Växjö hans grav,
i sången hans minne.
[23] För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200 dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före Nobelprisets tillkomst.
[24] Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.