FÖRETAL.
Då jag nu sänder dig denna min nya lilla bok, en anspråkslös studie som du ser, öfver några af de egendomliga fenomener — patologiska kallas de ju — som just nu så mycket låta tala om sig, så sker det i den glada tillförsigt, att du förstår mig.
Som du vet, finns det många goda människor hvilka äro så naiva att de på allvar tro att det är författaren sjelf som talar i de personer han för fram i sin berättelse. Människor som förmena att då författaren skildrar några mindre sympatiska individer inom en nation, en församling, en sekt, han därmed vill angripa eller anklaga nationen, församlingen, sekten.
Naturligtvis kommer jag att dömas så af några. Men andra skola måhända liksom du med intresse följa berättelsen om en urspårad tillvaro i kamp med lifvets svårigheter; dess ifriga men från orätt sida började sökande efter de eviga sanningarne. De skola gärna läsa denna skildring om ett förfeladt men rikt lif som går förloradt, till följe af en osund natur och en ytlig uppfostran; så ytlig som ännu i dag välmenande och tanklösa föräldrar bestå den dotter, som är ämnad att pigas balsalongerna och sedan göra ett godt parti.
Du vet att mina såkallade modeller längesen äro döda, och att de lefvat på andra orter. Men vet också att hvarje ord är sannt, alla händelser engång upplefvade.
Mottag boken och läs den med den sympati för lidandet — det må nu vara sjelfförvålladt eller icke — som jag sjelf känt. Af dig åtminstone kan jag ju hoppas det.
Helsingfors, 1 September, 1880.
>I. L.
1.
DEMONEN.
I hennes lilla rum lågo alla sakerna från i går kringkastade åt olika håll. På soffan hängde tyllklädningen med lifvet snuddande vid golfvet och de trasiga fållarne uppåt karmen, på stolarne hade hon kastat sina kjolar, och på skrifbordet låg en bundt skrynklade hvita blommor tillsammans med den ena skon, handskarne och de halft afvigtdragna strumporna.
Den lata gamla Katrina som inte satt in allt detta, eller tagit det bort då hon gick!
Unga fröken kom dock inte riktigt noga ihog hur det var när de kommo hem: Katrina hade sett så otäckt sömnig ut, så att hon sändt henne bort. Det är inte roligt att se ett sådant skenheligt, gammalt ansigte när man kommer från en förtjusande bal, ännu alldeles betagen och varm. Och så… hvarför skulle man inte skynda i säng till sina drömmar.
På ena sidan sofvo systrarne som om det ingen glädje fanns i världen, sä tungt och dumt. De gamla skåpen, ingen under att de, som aldrig varit unga, sofvo bort allting.
Det var annat med henne som bara var aderton år och ändtligen fått börja lefva!
Hur hon njöt af att dansa! Att såsom nyss få sväfva omkring i värme, i ljus och under döfvande musik! Att få fladdra som en fjäril, iklädd lätta kläder, från den en» till den andra, tryckt af starka armar, smickrad af leende människor, och allt detta efter toner, i böljor, med klappande hjärta och blodet i svallning.
Så härligt!
Att pappa också kunde afbryta alltsammans midt i det roligaste, klockan var ju då knappt två. Just i det allra bästa, när hon dansade med doktorn, och var så glad och lycklig som i himlen.
Hur tråkigt att allting måste afbrytas just då man riktigt var i farten!
Nej, hon skulle fortsätta dansen i drömmen, lemna sig i hans armar, så kunde de valsa hur länge som helst. Det var då väl att man åtminstone fick tänka sig vidare, eftersom det var förbjudet i värkligheten.
Nu ville hon njuta.
Hon hade i hand en liten näsduk, starkt parfymerad och hopskrynklad som en boll. Den hade hon fällt i kotiljongen och så hade han tagit upp den och fört den till sina läppar.
Där fanns ännu kvar en liten doft af likör och cigarr.
Hon tryckte näsduken mot sitt ansigte och höll andan. O! att den kunde tala.
Hvad tänkte han på då han gaf henne den tillbaka? Månne på det som hon?
Månne han var så glad, så öm som hon?
Hon ville alls inte sofva, utan hellre drömma vaken. Så ensam hon dock var — så utan en förtrogen att tala med! Om hon bara haft en jemnårig, men hon hade ju ingen.
Modren var död för längesen, henne mindes hon ej mer.
Och systrarne, de voro ju gamla, tjugufyra år, och tjugufem, dem kunde man naturligtvis knappt räkna för medmänniskor.
Det skulle då möjligen varit fadren. Han var lefnadsglad! Det var på honom hon bråddes. Hans vackra drag, hans figur, hans varma blod.
Och han hade hjärta!
Men de gamla, hvad hade de? Huslighets själar, moralkakssinnen, det var allt.
Hur de förmanat henne för den här usla picknicken! Hon skulle vara försigtig med herrarne, inte skratta för mycket, inte låta kurtisera sig för mycket; som om man rådde för att folk tyckte om en!
Syster Anna var alldeles fatal, när hon förmanade. Och syster Lina odräglig, när hon bad henne vara "fin, tillbakadragen, men ändå naturlig!"
Naturlig ja, det ville hon vara! Och det var naturligt att vara glad, att vara vänlig, att ta emot vänlighet, att njuta sin ungdom.
Sådant bråk systrarne haft att sy den där fattiga klädningen! Och den var naturligtvis för hög i halsen, för lång i ärmarne, och för lite stram i lifvet.
På eftermiddagen när hon skickat ut systrarne på ärenden, hade hon sjelf hjelpt upp den en liten smula. Sytt in, och klippt bort. Det fanns ändå ingen af de riktiga baldockorna, som var så lite utringad, och det var vackert, det visste hon.
Tänk så roligt hon haft denna afton. Hur tiden flög! Klockan i matsalen slog tre. — Det var så mörkt det kunde utanför, allt var vinter och drifvor, ingenting lefde utom hon, och hennes hjärta var nog det enda son klappade så vildt den tiden på dygnet.
Nattlampan brann sömnigt och kastade ett sken öfver klädningen, som nu såg röd ut, och ej hvit. Och blommorna, tänk att de varit hvita, så grå och tillplattade som de nu sågo ut. Sådana skräpgrannlåter som inte tålte det smula trycket mot kavaljerns bröst i dansen!
De fördärfvades af det som gjorde att hon bara blef vackrare och mer liffull!
Där låg hon i sin lilla säng, och vände och vred sig medan tankarna alltjemt dansade i valstempo. Kudden slängde hon åt alla håll, klämde ihop den, och bredde den ut igen, kramade den i sina hota armar, och sökte alltjemt nya svala ställen att trycka sitt blossande ansigte mot.
Från fadrens sofrum på andra sidan kunde hon höra hans ljudeliga andedrag.
Så han sof prosaiskt! Och snarkade så otäckt
Det var nog längesen han var så upphettad och orolig efter en bal som hon; skulle hon väl nånsin bli så lugn? — nåja, kanske vid hans ålder.
Om det snart åter blef något, om också bara en studentbal! Då skulle hon ha ny klädning, pappa kunde ej neka. Blått, och med band, allt som var lätt och mjukt och tunnt klädde henne. Men inga blommor, det rika håret uppsatt i en fläta.
Hon ville att man skulle erkänna henne som den mest firade. Att häradshöfdingen och doktorn och student Horn och kusin Alfred kunde ge sig af med att dansa så mycket med den tjocka Ella, som om det fanns något poetiskt om henne.
De skulle bara vetat hur gärna Luba ville dansa, hur själfull hon var, och hur söt!
Hon blef allt hetare, ju längre det led. Hon hörde musiken så tydligt som om den ännu spelade, och hennes hjärta klappade i takt.
Pulsarne slogo hårdt, och kinderna glödde som mörka rosor.
Småningom blefvo hennes tankar mer orediga, balen liksom fjärnades, och andra föreställningar kommo i stället. Hon fantiserade, för hennes inbillning sväfvade en hop gestalter, och de spolade i hennes hjärna en komedi däri hon sjelf var hufvudpersonen.
Några romanfigurer eller hjeltar från bekanta dikter antogo kött och blod och lefde med henne, i hennes krets, de besökte hennes hem och hon knöt ömma band med dem, än den ena än den andra.
Isynnerhet var det en. Var han ifrån en roman eller ifrån en dikt? Hade hon sett hans bild i museet, eller hvar?
Hvem var det?
Nej nu blef hon alltför varm, och kastade bort täcket. Hennes kropp, höljd i det tunna linnet, låg feberhet på bädden, hon borrade fötterna in i lakanet och ansigtet i dynorna.
Med tätt slutna ögon låg hon så och halfdrömde.
Var det någon där borta, bakom henne? Var det ett mänskligt väsen, eller en ande? En dröm eller något värkligt?
Där hon låg med ögonen begrafna i kudden tyckte hon sig se. Det var en stor skepnad med ett underligt mörkt ansigte och svart hår, han såg ut som den där bilden hon sett, eller dikten hon läst, hvilkendera visste hon ej.
Hon tyckte att han rörde sig och nalkades henne, hon kände att han böjde sig öfver henne och betraktade henne, hon visste att hans stora, oroliga ögon stirrade på henne med brinnande blickar.
Hon såg hur hans mun rördes, han hviskade och hviskade, men hon kunde ej höra orden.
Han stödde sig på handen; rakt öfver hennes hufvud hade han den, på sängkarmen. Och när han böjde sig närmare henne föll hans här öfver hans panna, och dolda ögonbrynen.
Hon ville höra hvad han sade, höll andedrägten, och lyssnade.
Det var alldeles skymt i rummet, lampan lyste så dåligt som om den höll på att slockna. Om hon tordes vända sig om, och öppna ögonen, bara en liten smula?
Men nej, hon tordes icke.
Hon ville inte heller, ty då kunde han ju försvinna. Och nu var han där, klädd i något svart, hvilket omslöt honom som en mantel. Det knittrade som silke, det häfde sig som under tunga andedrag.
Hon försökte att halföppna ögonen, men såg inte! Hon tyckte sig skymta hans stora svarta vingar som till hälften fyllde rummet och sakta och svalkande flägtade.
Ja, han hviskade! kunde hon blott urskilja orden!
Hon tyckte sig känna hans andedrägt i sin nacke, het darrade den genom hennes hår och gick upp mot hjärnan som däraf blef än mer omtöcknad. Men nu, nu började hon höra hans tal, hon visste ej hvad han sade, hon förnam orden utan att förstå.
Han talade som hennes romaneska, uppjagade fantasi dikterade, som hjeltarne ifrån hennes romaner brukade tala, hon igenkände talesätten, accenterna, ja sjelfva orden, men hon förstod honom ändock icke.
"Luba, Luba", sade han, "här är jag! — Älska mig! Du har mig ändtligen, med kropp och själ, så se på mig! Du har ju längtat efter mig, tränat efter denna stund, hvarför dröjer du?
"Är du nu, när jag ändtligen är kommen, är du nu rädd för mig, fruktar du? Det hjelper icke, ty du undgår mig icke, och du är lika fast bunden vid mig som vid ditt eget öde.
"Luba, Luba, hädanefter är jag hos dig alltid då du är ensam, jag kommer sakta, kallad af din längtan och dina böner.
"Minns du demonen på den stora och sällsama bilden du en gång säg? Det är jag, — och klosterjungfrun hvars världsliga själ behöfdo jordisk, men icke himmelsk kärlek, det är du!
"Ja, jag älskar dig, och din lidelsefulla själ! Såsom du där ligger darrande och skälfver, upphettad af dansen, förstår du dig icke sjelf, men jag känner dig! Och jag är kommen som inkarnationen af dina, för dig sjelf oförklarade passioner, kommen, icke att med mina vingar flägta dig sval, men att hetsa upp dig än mer!"
Den unga flickan drog sig närmare mot väggen, tryckte ansigtet fastare i kudden; hon kände kalla kåror gå sig öfver ryggen, men hon vågade inte röra sig för att ta upp täcket och svepa sig in i det.
Hon hörde rösten hviska vidare:
"Luba, känner du mig nu? Vet du hvem jag är? Du älskar mig, och tillhör mig, men känner ej ens mitt namn!
"Jag är din hjelte, din själs begär, ditt lifs innehåll, och du känner mig icke!
"När du efter uppeldande, yra balnätter ligger där utsträckt i din bädd, så vet att ditt hjärtas längtan har löst den trollformel, som hållit mig fängslad, och så är jag här, lutad öfver din späda, sköna gestalt, och fyllor dina öron med djärfva sånger, ditt väsen med på engång tjusning och ängslan!"
Nu var hon åter het, och hennes blod rusade i en ström från hjärtat och upp öfver hals, kinder och panna. Hon skulle i detta ögonblick gifvit mycket om hon med en häftig rörelse kunnat jaga honom bort för att få en smula luft; ty hans ord gjorde ju henne orolig och skrämd.
Men hon kunde icke. Hon låg som fängslad. Och hon förmådde ej mer hålla emot, drömmen tog henne allt starkare, hon var ej mer Luba, postmästar Donners yngsta dotter, hon var värkligen klosterjungfrun som i sin cell låg och lyssnade till demonen, demonen som ville föra henne ut till världen och till ett lif i synd och oro.
"Blir du snart färdig?" sade rösten. "Så skynda dig, eljest blir det för sent! Vågar du inte följa ditt hjärtas röst? Hvad fruktar du? (Världen kanske, världen, hvars dom du ännu ej vet vigten af). Är du feg, Luba, och törs ej se mig i ansigtet? Tänk då hur skönt det okända är, dit jag ville föra dig, det fremmande, framtidslandet! Och kom, kan du ännu stå emot, så vackert jag ber dig? Slå dina armar om min bals så fly vi, mina vingar är starka nog att bära oss tusen mil bort — kom".
Hon ryste, men rörde sig icke. Igenom hennes hjärna for, som en svag erinring, minnet om legendens demon. Hon tyckte sig minnas att han där talade så mycket om prester och vigselceremonier, och dyra, heliga eder.
— "Luba" fortsatte rösten, nu i en annan ton, liksom hånande: — "Är du kanske min täcka, blyga klostermö? Den af världen oberörda, den drömmande novisen från St. Istara Monastér vid Krim! Är det du?
"Nåväl, men minnes du då hvad himlen fordrar af henne, hvad öfverguden befallt? Din kärlek skall vara sådan Gud vill, och sådan människorna vilja, eljes frälsar du icke den irrande, kropplösa demonen, som blott kan räddas af den rena jungfru, som i oskyldig kärlek vill offra sig!
"Sä gå ofta, dagligen och stundligen i kyrkan, bed till helgonen, späk dig, offra!
"Luba, blif helig, eljes kan du ej hjelpa mig från den eviga elden som förtär mig! Blif helig, kväf dina syndiga tankar och räck mig din hand, men blott vid altaret där den brune arkimandriten välsignar oss! Så kunna vi bli saliga ett helt långt människolif."
Rösten tystnade. Luba kände sig tryggare och var färdig att vända sig om och i tillitsfull förtröstan betrakta honom. Men så började han åter, med förändrade tonfall, mer inträngande än förr, mer passioneradt, än eldigare:
"Nej — tro ej legenden. Du är Luba, världsbarnet, den vackra, firade baldockan från i går. Hvem skulle äga din skönhet och ej begagna den! Slå fritt dina armar om min hals, och känn hur mitt hjärta slår! Vildt och fullt som ditt eget!
"Kom och låt mig känna den första kyssen på mina läppar som brinna. Kom — snart randas morgonen. Tänk ej på arkimandriten! När du blir äldre, så kan det vara tid att be till helgonen, att göra hjärtat kallt och otillgängligt, att bli tvär som de andra. Kom — hvarför vor' du väl eljes så skön — kom!
"Kom, se upp, blicka in i mina ögon. Haf mod! Luba… Luba… Luba!"
Hon tordes icke. Hans tal blef allt oredigare, hon hörde nu endast som en sakta susning.
Var det lampan som slocknande sjöng så där? Eller var det suset af hans vingar? Ljudet blef allt svagare. Så dog det hän.
Och allt var stilla, alldeles stilla.
* * * * *
"Nu är det tid att stiga upp. Fröken lilla, klockan är nio, och frukosten väntar. De andra ha ren länge varit uppe!"
Katrina drog upp rullgardinerna och gick och pysslade af och an i rummet. Plötsligen kom hon att kasta en blick på sängen.
"Hjärtandes! Så hon ligger! Stackare, alldeles naken! Och krupen åt väggen som om hon var rädd! Upp nu, lilla fröken, vakna! Och lampan osar ännu! Så styggt med luften här inne… lite för varmt har hon haft, det glöder ju än i kakelugnen, nå, vaknar hon inte, sötungen min?"
Den gamla tjenarinnan tog Luba om lifvet och reste henne upp. Med yrvakna, skrämda blickar stirrade den unga flickan omkring sig i rummet, en glödande rodnad slog upp öfver kinderna, spred sig öfver pannan och ända ned till halsen.
"Hvar är han — hvar?" sade hon och spärrade upp ögonen.
"Jessos, barnungen min, sofver hon än?" klagade Katrina och stödde Lubas hufvud med handen medan hon jemkade om kuddarne så hufvudgärden blef högre.
"Sof mitt lilla gull", småpratade hon, "sof ut balosot sitt. Kommer nog den tid då hon får rusa upp bitti och vagga sina ungar eller koka kaffe till mannen sin. Sof ut! Jag skall öppna spjellet så får hon luft, och städa härinne. Här har hon täcket sitt. Sof ut min docka! Om inte postmästarn går på tåspetsarne, så blir jag arg! Sof min dufva, min lilla oskyldiga dufunge… gamla Kati skall nog se att hon inte störs! Sof mitt lam, och dröm om himlens små englar! Den som stör dig skall få med gamla Kati att göra Sof mitt socker! Voj voj, så blek och så vacker hon är! Sof. Sof och dröm om små englar. Sof!"