LUBA.
Sommarn hade kommit och på de fjärdar, som för några veckor sen lågo fjättrade i is, svallade nu vågorna fria, och skummade upp mot grönklädda stränder.
Träden stodo i vårfrisk bladkostym och från marken doftade det svagt af nyssutspruckna blommor.
Det var ett jublande uppe i trädtopparne, i boen lågo honorna på sina ägg och besvarade med sina späda och svaga stämmor hanarnes ljudeliga sång. Ekorren hoppade från tall till tall och innerst ifrån skogen hördes göken, det var de sista tonerna, ty snart kom midsommar…
Där viken vidgade sig till fjärd låg en liten hvit sommarvilla mellan tallarne. Postmästarn hade hyrt den för sommarn, hans döttrar hade godt af frisk luft och af salta bad, isynnerhet den yngsta som hade så ömtålig hälsa.
Hon var bara själ, bara nerver, en högst ömtålig natur. Ja, hon var ett söderns barn liksom han, alltför varmblodig för Finlands kalla och hårda klimat. Och så hade hon naturligtvis dansat för mycket i vintras. Det stackars barnet, man kunde icke nog omhulda en eksotisk planta sådan som hon.
Syster Anna skötte hushållet och hade det yttre om händer, Lina ombesörjde det inre, hon sydde och klippte, stoppade och lappade, skarfvade och slet, allt skulle hållas i ordning, och hon fick sällan pengar till nytt.
För "gamlorna" gick tiden fort, Anna bakade, bryggde, saltade och kokte, sprang i visthus och källare, styrde och ställde, gick sent i säng och steg upp med solen. Allt skulle vara pappa i lag, och "yngstan" i smaken.
Och dessa båda auktoriteter voro kritiska.
Det var en glädje för både Lina och Anna att riktigt få röra på sig och göra nytta. Luba undrade ofta hvarför de icke fått män fastän de nu ren voro hela tjugufyra och tjugufem år.
Helt visst därför att de aldrig haft tid. Det var icke deras sak att gå på baler, och männen komma inte och söka opp sina idealer i skafferier, allra minst när de gå klädda som Lina, eller kamma sitt hår som Anna.
Det vill till en smula smak… och vackra kläder, och tillmötesgående.
"Gamlorna" sydde åt Luba, hon skulle ha allt broderadt, kjolar med otaliga volanger och så klädningar en hel hop!
Själfva kunde de gå i sina gamla drägter, de voro nu ur dansen, och hade aldrig egentligen ens varit i den.
För dem hade lifvet gestaltat sig på ett annat sätt än för Luba.
Modren hade dött vid Lubas födelse, då systrarne voro åtta och nio år gamla. Dessförinnan hade det gått bra nog, man hade ju mamma, och hon arbetade dagen om allena. Postmästarn hade då en anspråkslösare ställning och en mindre inbringande plats, men vistades en smula oftare i hemmet.
De hade den tiden en trång våning och en liten femtonårig piga, husmodren var ju sjelf så driftig och kunnig.
Men så fick husfadren den nya platsen och med den nya vänner samtidigt med att modren började sjukas. Han var allt mer sällan hemma, och hon allt oftare sjuk.
Och han blef allt gladare och mer bullrande, ju mer hon hade behöft stillhet omkring sig. Men det hade ju varit synd att säga honom något. När allt gick honom i lag hemma, spatserade han omkring i rummen och sjöng och småhvisslade de lustigaste melodier.
När någonting ej var i hans smak, gick han ut.
Sä kom Luba till världen och några månader därefter dog modren.
Nu började en ny tid för "de stora". En äldre guvernant som egentligen var hushållerska engagerades, och från den dagen fingo flickorna lära sig göra nytta.
Men läsningen fick ej försummas. Och när "mamsell" om fyra år lemnade den nye postdirektörn som nu skulle lefva med i världen och "representera", voro de små tolfåringarne mogna att med en kunnig tjenarinnas hjälp öfverta hushållet och därtill skötseln af lilla syster som var och förblef allas förklarade gunstling.
Snart nog fingo emellertid Lina och Anna lära att reda sig med allt mindre hushållskassa. Postdirektörns tillgångar smälte betydligt ihop, ty han måste "hjälpa sina vänner" och det kostar. Dessutom var han ju så mycket ute i sällskapslifvet…
Luba växte upp och blef helt vacker, tyckte systrarne. Hon hade pappas mörka hår ock lifliga ögon som så fort hon ej talade så täckt beslöjades af de långa ögonhåren.
Och postdirektörn, hur var han ej förtjust i sin yngsta! Hon var hans älsklingsbarn, hans eget! I allt hans afbild! Det häftiga lynnet, det fantastiska sinnet, öfverdrifvet i glädje och ledsnad, entusiastiskt ända till ytterlighet eller ock svårmodigt försjunket i dvalika grubblerier, i drömmar utan sans.
Viljelös när det gällde att beherrska sig sjelf, men fordrande allt af andra.
Och dock var hon älskvärd och förtjusande, hvem skulle icke med glädje gjort hvad man kunnat för detta barn som tycktes skapadt att älskas?
"Gamlorna" voro som modren. De hade hennes pligtbundna, sura, nogräknade väsen, de voro trälnaturer, födda att arbeta, villiga att låta sig förtryckas, likasom bestämda att engång lida.
Det var deras lust, detta att försaka. Ville de göra sig till martyrer, så gärna! Postdirektörn förstod sig icke på den slags människor. De voro mycket bra, högst aktningsvärda naturer, men roliga voro de inte.
Han tyckte om en annan sort.
Luba fick en fransysk guvernant som icke trifdes i landet; därefter en tysk. Den tyska var högst missnöjd med sin elev och eleven med henne, och så skildes man.
Då kom det i huset en svenska, fröken Hulda Ort, och hon passade.
Luba lärde fort hvad hon ville lära, och långsamt eller alls icke det hon ej hade lust för.
Hvarför skulle man pina henne, postdirektörn hade aktning för den personliga friheten och såg mellan fingrarne med sin älsklings små oregelmässigheter. Hon fick syssla med hvad hon ville och var förtjust i att få följa med på sin älskade Huldas hemliga kärleksmöten.
Ty Hulda hade en älskare. Hon hade möten vintern om i det då ödsliga, drifuppfylda Kajsaniemi, och framför dem på vägar och stigar gick lilla Luba, vadande i snön, en lifvakt på samma gång som ett förklä. Och på sitt tolfte år kom den lilla således att bli invigd i en hel hop af en hemlig kärleks mysterier och retelser.
Hon blef Huldas förtrogna och deltog i hennes intriger så villigt och sä hänfördt som hade det gällt henne sjelf. Hon förde fram bref och kyssar, och då Hulda ibland blef borta alltför länge, var det Luba som hjelpte henne att dölja detta för de andra.
Men, slutligen fick Luba sin första sorg. Fröken Ort skulle bort, hon hade fått ett ordentligt friaranbud af en gammal fabrikant och som hon hade skäl därtill lämnade hon sin älskare och gifte sig tredje lysningsdagen med fabrikanten. Under två år hade Luba nu varit utan någon förtrogen, ensam, sluten gentemot systrarne, sysselsatt med sina romanböcker, sina poesier och skrifningar.
Hvad hon älskade Heinrich Heines kärleksversor!
Det var en skald för henne!
Skriftskoletiden lofvade att värka en stor förändring. Luba var under ett par månader from som ett lam, hade några veckor syster Lina till förtrogna, gjorde de bästa löften, gret och drog sina lockar raka under nätet.
Men så kom det åter ett omslag. Vintern och balerna frestade henne starkt, romanerna hjelpte till, och nu… gick hon och väntade.
Det blef vår, och midsommar kom.
Den underfulla sommarn! Luba njöt af dagens varma sol, hon gick längs strandstigen, hörde på vattnets skvalp då det steg och föll, lyssnade till det sakta suset i löfträden, lät sommarvinden sjunga för sig.
Hon plockade blommorna vid vägen, gjorde små buketter och kastade dem i sjön.
Hon smålog som skulle hon gifvit dem till en vän. Hennes förtrogna, vågorna, skulle kanske bära dem till någon som förstod deras språk, någon som hon hade kär.
Mod den flygande svalan sände hon en hälsning i samma riktning.
Så vek hon af inåt skogen. Där, djupt inne på det mörkaste stället, så långt från hemmet, att ingen kunde höra henne, där sjöng hon med sin osäkra och vibrerande sopranstämma några inspirerade kärlekssånger till träden, till klipporna, till molnen… de förstodo ju henne alla och skulle helt visst föra hennes suckan vidare till den den var ämnad.
Men till hvem?
Ännu var hennes kärlek utan ett bestämdt föremål. Hon tänkte sig den ena och den andra, men kunde ej få klart för sig hvem hon borde välja. Af de män hon kände var egentligen ingen rätt antaglig till ideal, och ett ideal ville hon ha.
Helst en hjelte, men det var så ondt om de riktigt äkta.
Om det bara fanns en grefve. Eller i nödfall en baron, en smula blek och aristokratisk.
Dem hon kände voro mer borgerliga, mer prosaiska och vanliga än hon egenteligen velat.
Men dem hon hade, voro väl åtminstone värkliga friare? De utmärkte henne alla, suckade ibland betydelsefullt och följde henne som skuggor.
I denna stund ångrade hon att hon oftast varit så hård och kall mot sina beundrare. Det ena ögonblicket hade hon varit som is, spelat blind och döf och retat feber på dem med sina nycker.
Men det andra hade hon tröstat dem med en liten blick full af eld och ett mildt leende.
I dag längtade hon efter någon af dem, hon visste egentligen ej hvem hon helst ville se. Bara det var någon, en lefvande värklighet. Nu under sommarsolens klara ljus voro hennes vinterfantasier alls ej tilltalande.
Drömbilderna utan märg och ben måste försvinna, och i deras ställe ville hon ha någonting af kött och blod.
Nu begaf hon sig hemåt.
Lina stod ute i bersån och dukade middagsbordet. Det var någonting nervöst med Lina i dag. Hennes eljes så släta hår stod om henne som om det velat emancipera sig på allvar och det hade kommit något pinadt och retligt öfver hennes eljes så veka uppsyn.
Då Luba kom, log hon dock åter ömt och nickade till henne.
"Det är godt du kom, barn", sade hon, "gå till pappa — han är inte rätt nöjd i dag".
"Hvad har det varit nu igen", frågade Luba.
"Det förstår du inte — — du är ju så ung än".
"Men jag vill veta det". Luba tog häftigt vid sig och gick Lina rakt in på lifvet.
"Du förstår det inte, lilla syster, och du bör inte fråga mer. Hvad du kan få veta är att vi, Anna och jag, ha — klandrat pappa för någonting, som vi ansågo oss böra klandra honom för!" Det tvingades fram med många pauser.
"Ni, klandra pappa? Hvarför?"
"Ja, du gör stora ögon! Men ser du, vi ä' ju gamla, och" — Lina log mellan de frambrytande tårarne, "och pappa är ju ung".
Luba stod och stirrade på systern utan att förstå. Lina vek servietterna, krusade saltet och sockret, skar bröd och rörde sig med en oro som var henne alldeles olik.
"Men hur våga ni moralisera pappa, han har väl inte gjort något så illa heller? Han har väl sin frihet?"
"Jag vet inte hur det kom", svarade Lina liksom för sig sjelf. "Förresten sade vi inte så mycket — — jag bara gret. Och då han frågade, svarade jag, det var allt".
"Och Anna, hur tog hon det?"
"Anna sade ut hvad hon tänkte, hon, nu som alltid. Du vet att hon icke krusar. Och nu sitter hon i kökskammarn och gråter sin tur".
"Om jag bara visste hvad det är! Söta Lina lilla berätta! Du är så snäll om du talar om!"
"Jag kan inte, jag kan inte". Lina suckade och hennes blå ögon fylldes ånyo med tårar. "Herrar ha så underliga åsigter om rätt och orätt, ser du. Vi fruntimmer tänka helt annorlunda, och för oss kan synden aldrig vara rätt".
"Synden! Men nog vet väl pappa hvad som är synd? Den kan han väl aldrig göra?"
"Åh nej, just inte. Men — ser du, hvad som är synd för oss kvinnor är inte synd för herrar, menar pappa, och det är därför jag gråter".
"Står det i bibeln och i lagen om de olika sorternas synd! Blir inte en herre straffad om han stjäl?"
"Jo, min söta Luba, om han stjäl något litet som han behöfver alldeles nödvändigt. Men om han stjäl något stort som han inte behöfver, då"…
Lina knyckte på nacken och såg världsföraktande ut. Men så suckade hon igen och klappade lilla syster på kind.
"Det där förstår du inte! Pappa har dessutom inte stulit. Det är ingenting. Vi ä' bara ena riktiga myggsilare vi båda, Anna och jag. Gå nu in till pappa, du vet, vi får herrar till middagen, och tills dess måste vi ha honom glad".
"Hvilka fremmande?"
"Häradshöfding Ekholm, och kusin Alfred och så — så tror jag doktor
Collin med".
"Så roligt!" Luba skyndade sig bort, klädde på sig sin hvita söndagsklädning, kammade håret vackert upp och fäste en röd bandrosett midt i.
Så sprang hon till fadren.
Han satt och rökte vid sin tidning. Hans alltid något röda och skinande ansigte flammade i dag litet mer än vanligt och hans bruna, lifliga och stickande ögon voro röda i kanterna.
Med en vänlig nick steg han upp och kysste dottern midt på munnen.
"Så vacker du är", sade han och drog henne ned i knät, "luften här ute på landet bekommer dig utmärkt!"
"Hvad har det varit här medan jag var ute", frågade Luba och strök honom om mustascherna, "systrarne äro så upprörda. Hvad har du nu igen gjort för ondt, lilla stackars, älskade pappa min?"
Hon vred hans starkt gråsprängda mustascher uppåt och spetsade sina läppar till en ny kyss.
Postdirektörn blåste bort några damkorn från sin rockärm och skrufvade sedan om piphufvudet som inte satt riktigt väl.
"Bara dumheter", sade han. "Dina systrar äro ena gamla moralmostrar. Di ä' af den heliga sorten, och ha inte blod i kroppen. Di ä' englar, och så fördöma di oss som ä' människor!"
"Ar det sannt pappa, att det orätta inte är orätt för herrar?"
Postdirektörn skrattade.
"Hvarifrån har du det, unge? Jovisst".
"Men är det mindre straff om en man stjäl än om en kvinna stjäl?"
"Nej, det är detsamma".
"Hvad syster Lina ändå kan prata!" Luba såg distraherad ut. Som i drömmen, helt osäkert sade hon slutligen:
"Men det finns ändå saker som är mer synd om en kvinna gör det än en karl?"
"Så du filosoferar! Naturligtvis finns det. En kvinnas rykte är till eksempel ömtåligare; gör hon något oförsigtigt döms hon strängt".
"Men om en man gör det?"
Postdirektörn var mycket lifvad. Han skrattade alltjemt. "Något oförsigtigt! Ah, det gör en man knappast. Allt hvad han så gör skadar honom inte, och det finns ingen som dömer honom — om inte möjligen sådana helgon som systrarne! En man har frihet, en kvinna däremot inte".
Lubas ögon vidgades lite. Hon såg på sin far med en nyvaknad oro.
"Men pappa, om han är gift, dömes han då inte af hustrun, ifall han — gör orätt?"
"Det är just hvad de oförståndiga hustrurna göra, men det är dumt, ty då blir man led vid dem".
Luba teg en stund, — "hvarför få männen ostraffadt göra ondt, envisades hon, och inte vi?"
"Göra ondt, hvad är det?" Postdirektörn satte den släta pannan i rynkor. "Hvem talar om ondt, det är just det jag säger, att det som är 'ondt' för kvinnan inte ens kan vara en oförsigtighet för mannen". Han höll upp en stund, men fortsatte snart: "Dessutom skall jag säga dig att vi män ha helt andra frestelser än ni, helt andra och svårare".
Luba såg nu med största uppmärksamhet på sin far. Hon studerade hans ansigte som om hon i dag för första gången såg det i sin rätta belysning.
"Frestelser", upprepade hon. "Hvad är frestelser?"
"Du är så ung", sade postdirektörn och krassade sin pipa, "det kan du inte förstå. Vi ska' gifta dig tidigt min flicka, så du kommer i riktig fåra straks. Se så, se inte så filosofisk ut, lilla toka, gör dig nu riktigt iordning och håll dig rak… doktor Collin är ett godt parti".
Postdirektörn var åter på utmärktaste humör, skämtade och pratade "tok" med sin älsklingsdotter. Men hon tänkte på annat. Slutligen utbrast hon, alldeles oförberedt:
"Jag vill inte gifta mig! Jag vill sjelf ha lika stor frihet som min man. Om jag har frestelser vill jag inte plågas för det inte; Jag vill vara fri, jag också. Det är för lumpet som hustrurna eljes ha det!"
"Jo det var vackert! Hvad är det för principer! Har man hört på maken! Du frestelser! Jojo! — Hvar har du fått det där ifrån? Ämnar du bli nunna och predika moral — som systrarne, hvad?"
"Nej!" Luba gick plötsligt ut med en liten knyck på hufvudet som visade fadren hvad han hade att vänta af detta bortskämda barn. "Nej — men jag vill inte gifta mig! Åtminstone inte vara bunden bara vid en".
En allvarligare min for med ens öfver postdirektörns ansigte och det var med våld han jagade bort några bekymrade tankar.
Ah, det var bara slarf! Han hade visst pratat för ogeneradt om allt möjligt i barnets närvaro. Men — sådana hysteriska funderingar skulle nog snart förgå. Bara hon fick en riktigt bra man.
3.
TRE FRIARE.
Alla tre voro med, och på eftermiddagen vandrade post- direktörn och de unga genom skogen upp till utsigtsberget.
Anna var hemma och bestyrde om kvällsvarden, men Lina gick och åhörde kusin Alfreds glada skämt med "pappa" medan häradshöfdingen och doktorn underhöllo Luba med sina berättelser om hur ledsamt det var i hufvudstaden under sommarn när alla voro bortresta.
Luba var alltjemt lika febril, det ena ögonblicket såg hon ej, hörde ej och var alldeles borta från alltsammans, medan hon var det andra skrattade högt, sprang och hoppade, tog doktorn under armen och låtsade som om ej häradshöfdingen var till.
Och en stund derefter upprepade hon samma method med Ekholm, satte sitt täcka leende ansigte intill hans för att "få honom att skratta", medan doktorn ignorerades fullkomligt.
Så gick hon åter tyst, och ingen af hennes kavaljerer fick henne att tala.
Ingen annan ung flicka skulle ostraffadt kunnat tillåta sig detta med dessa båda stadgade och allvarlige unge män. Men Luba var så intagande, med en blick ur sina stora, glada ögon vann hon hvad hon förlorade med sitt nyckfulla sätt. Och man urskuldade henne gärna. Modren hade ju dött så tidigt. Ooh fadren — han var ju ett sådant älskvärdt gammalt barn, han också, egentligen något af poet eller konstnär. Doktorn måste ju under sådana förhållanden ursägtas, och så var hon så söt.
Aftonen var vacker, och från utsigtsberget såg man all världens härrlighet utbredd nedanför sig. Det var imponerande och kusin Alfred deklamerade en massa svensk plockliteratur där han låg raklång i en bergsklyfta med sin militärmössa lyftad på en granruska rakt öfver sig.
Häradshöfdingen satt så korrekt som möjligt på en sten, han höll sin fetlagda kropp så rak han kunde och hans trinda, blondbleka ansigte sken af belåtenhet. Med sina blåaktiga ögon betraktade han ömsom i mild beundran landskapet inunder sig och ömsom Luba som hade ställt sig vid branten af berget och petade ned småsten med spetsen af sin sko.
Hon såg så poetisk ut där hon stod med den något magra och outvecklade men välformade kroppen böjd bakåt i en vågad och gratiös ställning så den aftecknade sina jungfruliga linier mot den blå och ljusa tonen af himmelen och skyarne.
Och hon ville vara vacker just nu. Svärmiskt blickade hon uppåt, som väntade hon en uppenbarelse. Och hennes själ sväfvade i en sfer af önskningar och begär. Hon längtade efter ömhet såsom aldrig förr, hon hade kunnat breda ut armarne och famna den som bragte henne det största mått af det åtrådda, det obekanta, det sköna hvars namn hon ej kände men som hon anade och som hon hoppades skulle fylla hennes lif med sina rika skatter.
Och häradshöfdingen vände sina blickar från landskapet och bara beundrade henne. Han stödde sig mot det förgyllda handtaget af sin käpp, och sög på cigarren som hade den varit en konfekt hvilken ägde företrädet att klara tankarne.
Han föreställde sig den hulda därborta i alla möjliga situationer: Som värdinna vid hans små toddyfester skulle hon vara förtjusande, som baldrottning oemotståndlig, men som hustru och mor, nej för alla delar … hon var inte till sådant! Om inte kärleken kunde förändra henne? Flegmatiskt dryftade han inom sig alla om och men, medan kusin Alfred reciterade Stagnelius. Månne inte hans gamla mamma kunde få bugt med Luba? Nej det var väl omöjligt. Hur det var började han tänka på huruvida han inte borde ge sig löftet att aldrig mer fundera på giftermål, han hade egentligen icke tid, och besvärlig var det ju också.
Det började skymma.
Luba hade plötsligen fått en ingifvelse. Hon följde nu som alltid blindt sina impulser, tanklöst, utan att unna sig ett ögonblicks reflektion.
Hon beslöt att vinna doktorn. Tänk om han var den rätta, just han! Då han såg på henne kom det ett sådant vänligt uttryck i hans ansigte, det var intet tvifvel därom, han höll nog af henne. Hur varmt hade han ej tryckt hennes hand den gången då hon för honom hade beklagat sig öfver att hon var utan mor, att hon var så ensam, då hon sade att hon fruktade ensamheten och fruktade sin egen oerfarenhet och de människor som ville begagna sig af den för att förmå henne till obetänksamheter.
Då hade han ju tillbjudit henne sin vänskap, sin goda råd. Om hon nu skulle bringa samma samtal å bane, få honom att förklara sig tydligare. Det voro roligt att vinna hans vänskap, kanske hans kärlek. Ja, hans kärlek! Tanken på detta kom henne att spritta till! Hur lyckligt att bli älskad af en sådan intressant man.
Hon såg på honom, halft, utan att vända hufvudet. Hon observerade hans vackra, stelt men högt burna hufvud, den ädla formen på hans panna och näsa, och med ens föll det henne in, att han liknade någon… hvem var det?
Var det den ryske målarens bild af folksagans demon, eller var det han, hennes egen vinterdröm?
Jo, det var han, fantasihjelten, den underbara drömvännen som så länge hållit henne fängslad. Endast att uttrycket i ansigtet fattades. Doktorn gick där lugn och sansad. Om hon kunde få honom att flamma, att bli entusiastisk, att bli varm!
Hon ville så innerligt gärna vinna hans hjärta.
Sakta gick hon emot honom och bad honom hjälpa sig att gå nedför berget. De andra gingo krokvägen, men de kunde gärna gå den gifna. För att inte falla vid de branta klyftorna lutade hon sig tungt mot hans stadiga arm som höll henne fast.
Om han bara inte haft detta halft försmädliga sätt — någonting på engång protegerande och hånande. Han älskade henne säkert, hans vänliga blickar kunde ju ej bedra, och så besökte han ju dem så ofta, hela vintern åtminstone en gång i veckan, och nu ännu oftare.
Luba kände sitt hjärta slå allt häftigare ju fastare han höll henne.
Där var en klyfta. Han tog henne om lifvet och lyfte henne öfver.
Hon såg upp, in i hans ögon med en blick så eldig att doktorn blef helt skrämd. Och hon tryckte sig intill honom med en suck ur djupet af sitt hjärta.
"Ni liknar den som jag håller af", hviskade hon, "isynnerhet i afton. Vet ni hvem jag håller af? Jo, nu skall ni höra! Men tala inte om det för Lina eller Anna hör ni, det måste vara oss emellan!"
Doktorn lofvade det. "Ni är en underlig varelse", sade han, "af Lina behöfver ni dock intet frukta, hon är en engel, ni kunde tryggt anförtro henne allt".
"Nej föralldel", — Luba bad så bevekande, "säg henne intet! Just för att hon är en engel. Och jag är människa, en elak, elak flicka, och har frestelser".
"Kors bevars, mitt söta barn!" Doktorn tog sin kyligaste min på, "tala bara inte om sådant! Men säg hellre hvem jag liknar. Det skulle roa mig att veta".
"Nej, nu ser ni åter så stygg och fremmande ut! Ni tycker bestämt inte om mig! Jag stackars, olyckliga, ensama flicka! Och till er trodde jag ändå att jag kunde förtro mig!"
Luba riktigt gret, och ryckte sig lös. Det blef den unge doktorn för starkt. Han sprang till henne, tvang hennes arm ånyo i sin och försäkrade henne så ifrigt om sin sympati och sitt intresse att hon slutligen öfvervanns.
Han tvang henne att omtala hvad hon kände, och snart var hon åter i full fart.
"Jo vet ni", sade hon slutligen, "jag har en drömvän! Han kommer när jag sofver, nej egentligen just innan jag skall somna. Alltnog — det är när lampan skrufvats ned och Katrina gått, och jag just bedt Fader vår och har hufvudet mot väggen. Då är han där. Stor och med svarta vingar som likna skuggor och breda sig ut öfver hela rummet ända till kakelugnen.
"Och så börjar det susa om honom. Han hviskar. Det är märkvärdiga saker… jag förstår och förstår ändå inte. Ibland är det vers. Numera törs jag inte gå lägga mig utan oro. Ni kan ju förstå att jag är förfärligt rädd".
Luba var en stund tyst. Den unge läkarn visste inte om han skulle tiga eller svara. Han ville säga någonting, börja ett litet medicinskt föredrag om maror och sådant, men det var synd, äfventyret var ju rätt pikant och den hvita svärmerskan vid hans arm såg poetisk och söt ut. Han nändes icke störa henne.
Hon fortsatte:
"Jag vågar aldrig se upp, jag ligger alltid med nästan slutna ögon, och jag tror att om jag vände mig om och såg, så…
"Så, hvad då?"
"Så skulle jag — — nej, jag säger inte".
"Vakna", proponerade doktorn.
Luba såg ned. Doktorn frågade om igen. Hon teg alltjemt. Han tryckte sakta hennes arm, liksom för att bedja henne omtala allt.
Hon skälfde till, som om hon fått en elektrisk stöt. Ömt tryckte hon sig till honom och hennes darrande, ungdomliga gestalt slöt sig mot hans. Hon märkte inte hans något generade min, med en blick höjde hon mot honom sitt ansigte, men han såg det icke. Någon kom emot dem, och störde dem.
"Syster Luba, skynda dig, liten!" Det var Lina som sprang emot dem, "det är kallt och du är för tunnt klädd!" Hon tog med våld Lubas arm, svepte henne i en schal, — och så var illusionen slut.
Luba var förtviflad. Hon hade minst af allt önskat ett sådant afbrott. Hon ville älskas! Hon ville älska! Den vackre, unge doktorn blef i hast idealet, hvad som fattades honom i verkligheten ersatte hennes fantasi, och hon tyckte i denna stund att hon älskade honom passioneradt! Honom och honom allena! Fullt, af varmaste hänförelse! Honom allena.
Hon gick så helt upp i denna plötsligt stark blefna känsla, i denna eksalterade stämning, att hon liksom glömde hela världen.
Och detta, det kom med ens — som efter en sydländsk natt en soluppgång, hennes förra oro och längtan var blott morgonrodnaden som bebådade solens ankomst.
Och den var kommen! Hennes lifs sol var uppgången! Nu i denna aftonstund, i detta samma, ljufva ögonblick.
Hon hade ännu en brinnande längtan, den att få ett annat väsen att uppgå lika helt som hon sjelf i detta ena och enda.
Och där gick Lina emellan dem, kall, hvardaglig och prosaisk.
Det var en plåga som nästan kvalde henne.
Att bli hindrad just nu. I det ögonblick hon var lyckan så nära. I sjelfva den stund hennes läppar brände af lust att få nalkas hans.
Luba såg förstulet på sin syster. Gick hon icke där och rodnade så det väl kunde märkas så skymt det var, och doktorn hviskade något i hennes öra liksom var de henne — han höll kär.
Det stack Luba i hjärtat. Nej, det måste vara ett misstag. Han ville kanske öfvertala henne att gå sin väg. Men Lina gick ej.
Snart vore de hemma, men doktorn lemnade ej Lina ur sigte. Han hjelpte henne med ordnandet af de evig servietterna som skulle brytas i de mest konstiga figurer, och i hvilket Lina var mästarinna.
Blott engång såg han till Luba och då med en nästan ömkande, undrande blick.
Luba återhöll med möda sina tårar. Hvad var det mellan Lina och doktorn, hvarför sprang han så där ikring henne hvartän hon gick? Luba hade aldrig lagt märke därtill förut.
Allt detta var för henne alldeles nytt. Hvarför skulle han just i dag bära sig åt på detta sätt, just i dag då hon ville ha honom för sig allena? Förr då hon var likgiltig för honom, ödslade han onödigtvis med sina uppmärksamheter, och nu — nu var det systern.
Hur det var, kom hon likväl att minnas att det icke var första gången hon sett doktorn sysselsätta sig med Lina. Men hon hade tänkt att det var för hennes skull han ville vara artig mot "äldre syster".
I dag pinade det henne, och hon beslöt att icke låtsa se dem, utan att tvinga honom till sig på ett annat sätt.
Sårad i sitt innersta började hon ett forceradt koketteri med häradshöfdingen.
Men intet heller detta hjelpte.
Efter supén gjordes musik, löjtnanten sjöng som var han betalt för det, postdirektörn rökte och njöt, Lina sprang med brickor, doktorn följde henne med ögonen och Luba serverade toddy till häradshöfdingen som nästan smälte bort af hänryckning, och veknade till, ju längre det led, likt ett vaxljus i alltför stark solvärme.
Sent på aftonen skedde affärden i gamla Fiskar-Annas lilla båt. I fören satt Alfred och gnolade de minst presentabla af de stackars utslitna bellmanianer han förfalskat i sina många fänriks och löjtnants år.
Han ömsom sjöng och ömsom låtsade kurtisera den stackars gamla roddarmadamen som knappt kunde reda sig för hans skämt och hans omfamningar. Båten gick helt stilla framåt, årorna tyngde henne i händerna, och vattnet kändes tungt som tjära.
Häradshöfdingen satt på midteltoften och småsof. Hans runda hufvud nickade oregelbundet, och dubbelhakorna kysste stundom helt oförmodadt det styfstärkta skjortbröstet som stod upp som en oksblåsa.
Hans ansigte log. Huldsaligt öppnade sig läpparne och en bit af tungan kröp sakta ut på venstra sidan. Han visste icke om det var af den dåliga, sprithaltiga kognaken i toddyn eller af Lubas vackra ögon han blifvit så lycklig. Han bara visste, att han kände det så outsägligt ljuft. Och han drömde att han satte mer socker och ljumt vatten i sitt kognaksglas, och att Luba log än mer förföriskt.
Doktorn satt lugn vid styret. En gång såg han tillbaka mot stranden. Ljuset i ett af fönstren i villans öfre våning lyste ännu mellan träden. Där bodde hans hjärtans kär.
Båten gick allt långsamare framåt. En salt, fuktig dimma steg sakta upp och blandade en kärf smak till cigarrernas doft.
Bak klipporna steg månen fram. Snart stod fjärden i glänsande silfver, likt en oändlig skifva. Klipporna fingo liksom en drägt af ljus. Först framemot midnatt landade båten vid Sandviksstrandens djupa hamn.
Och i ett aflägset kyrktorn slog uret långsamt tolf medan klockorna ifrån Sveaborg läto höra sina toner, son dallrande foro öfver vatten och land.
4.
TVÅ SYSTRAR.
Lina som hade sitt lilla rum på vinden invid Lubas märkte när hon kom upp efter att hafva lagt in silfret där nere, att systern ännu var vaken.
Hon lyssnade. Den lilla brukade eljes icke vaka så länge efter en sådan afton. Hon tyckte sig höra en snyftning. Men nej, det måste ha varit ett misstag. Allt var åter tyst.
Så klädde hon af sig, kammade sitt jemna prägtiga hår, och närmade sitt ansigte till spegeln för att betrakta det riktigt noga.
Med strålande ögon såg hon på sig sjelf. Gamla Lina, tjugufem år och icke vacker! Kantiga drag, mors spetsiga näsa och grå hudfärg, läpparne tunna och hakan litet lång, det var hennes skylt.
Men det var någonting friskt öfver det ändå, någonting reelt och duktigt som försonade. Det lyste ur hennes ögon så mycken innerlighet och hjärtegodhet och blicken var så klok och fast att man inte kunde se in i detta ansigte utan en känsla af behag.
Lina blef dock helt missmodig när hon kom att kritisera sina drag, och sin ansigtsfärg.
Hur skulle han i längden kunna hålla af henne, han som hade så många företräden framför henne, och som dessutom ägde ett så utprägladt skönhetssinne?
Hon smålog. Hennes unga lycka tycktes dock försäkra henne om sin oföränderlighet, och hon kände sig snart åter trygg, och full af tillförsigt.
Han hade valt henne, därför att han älskade henne. Det fanns intet att frukta! Lifvet var skönt. Som en härrlig dag efter långa mörka tider af töcken och storm, begynnte nu en ny tillvaro för henne. Kärlek och lycka efter all denna försakelse, detta pligtlif utan ömhet, utan rum för glädje eller tid till nöje. Och med ens, utan öfvergångar, alldeles oförberedt, denna stora och gränslösa lycka! Hans kärlek!
Lina nickade till sin bild i spegeln. Hennes leende förskönade henne, och gjorde att hon såg yngre ut. En frisk blodström steg upp mot kinderna som fingo samma vackra färg som hennes läppar.
I detta ögonblick tyckte hon sjelf att hon var riktigt söt. Och hon kom att tänka på ännu ett företräde som hon visst eljes aldrig skulle ha kommit att fästa någotsomhelst afseende vid, det nemligen att hon hade en välproportionerad kropp och en hälsa som ännu aldrig svikit henne.
Hon hade för första gången i lifvet emottagit en kärleksförklaring. Och hon hade svarat på frågan: "vill fröken Lina bli min hustru" ett från hjärtat kommande ja.
Aldrig hade hon vågat hoppas detta. Väl hade doktorn visat henne stor uppmärksamhet, sökt hennes sällskap och sagt henne en mängd saker som kunnat ge en annan skäl till den förmodan att han höll af henne, men Lima var icke af det slaget.
Hon trodde inte att det gällde henne utan Luba. De hade aldrig kunnat falla henne in att den man hon höll af skulle föredraga henne framför den yngre och vackrare systern.
Nu var Lina så öfversvällande lycklig att hon nästan icke kunde tänka. Hon gick upp i en stämning af stilla och djup känsla, hon hade velat ge sitt lif i denna samma stund för den älskade som hon nu tillhörde. Och hon trodde att intet i världen skulle kunna förmå henne att älska honom mindre!
Hur skönt dock lifvet var! Och allt skönare skulle det blifva. Hon skulle lära allt för att vara honom till behag! Och hennes oändliga tacksamhet skulle ge henne förmåga att förvandla hans lif till idel glädje.
Hon som tänkt att alltid bli hemma som Lubas uppfostrarinna, och fadrens sällskap, hur skulle det gå därmed?
Nå, det var ingen fara, Anna skulle ju alltid bli kvar.
Sakta klädde hon af sig sin enkla och omoderna sommardrägt, och hängde den med en liten öm smekning på hangaren.
I den där fula kattunsklädningen hade han blifvit intagen i henne, och tagit henne kring lifvet! Som om den varit ett lefvando väsen strök hon sakta till rätta alla skrynklorna på kjolen och jemkade med blid tankspriddhet veck och skrynklor.
Med ens hörde hon en snyftning och så ännu en. Nu var det intet misstag mer, det var Luba som gret, Luba som suckade och stönade inne i sitt rum, stackars Lnba som ensam låg och led därinne medan hon' i sin stora egoism bara tänkte på sig sjelf.
Fort kastade hon en nattröja öfver akslarna och sprang in till systern.
Hvad kunde det vara?
Men — dörren var reglad inifrån.
Lina bönföll så vackert hon kunde, men Luba öppnade icke. Hon svarade icke ett ord, och systern kunde endast på de afbrutna och undertryckta snyftningarne höra att hon ännu fanns därinne.
Lina som nyss varit öfverspändt glad rördes så djupt af den älskade systerns tårar att hon var nära att förlora sin sjelfbeherrskning. Och efter att i en kvarts timme ha stått utanför som en förbrytare, fick hon slutligen komma in.
De båda systrarne förstodo hvarann i början alls icke. Med smekningar och ömma ord, hvilket för Luba var hvardagsmat, kom Lina ingenstädes. Luba gret och snyftade så hejdlöst att hon icke kunde tala, och låg en lång stund på knä framför sin säng med ansigtet gömt i sina händer.
Men ändtligen fick Lina henne en smula lugnad. Och hon kastade sig om systerns hals, klagande och alltjemt högst upprörd.
"Om du bara visste, Lina", snyftade hon, "hur högt jag älskar honom! Och jag kan inte lefva utan honom, jag måste gråta, och jag är så förtviflad att jag kunde förstöra mig, för att han var så underligt kall mot mig hela afton".
Lina anade icke hvem hon menade, och trodde att systern möjligen sjuknat in och nu talade i feberyrsel. Hon smekte henne, baddade hennes tinningar med vatten och tvang henne att dricka litet.
"Du vet inte hvad det är att älska", fortsatte Luba, "du som är äldre nu! Jag har pappas eldiga natur, det har jag, nu känner jag det riktigt! Jag har alltid haft så varma känslor, jag kan inte rå för mitt sydländska blod, och du kan aldrig, aldrig förstå mig".
"Kanske bättre än du tror", hviskade Lina, och ömsade kompressen på systerns panna.
"Ja men — kärleken förstår du inte", envisades Luba, "och du har inga frestelser heller!"
"Frestelser, såg inte ett så styggt ord, lilla syster, du menar kanske anfäktelser".
"Nej jag säger frestelser, efter pappa sade frestelser! Ni tror inte att vi unga flickor kunna ha frestelser, men vi ha det, och jag har, och jag är olycklig öfver att han leker med mig, och att han, fast han älskar mig, är sådan som han var i afton".
Lina tryckte systerns hand.
"Har du älskat honom länge?" frågade hon.
"Jo", svarade Luba, "men inte riktigt afgjordt. Det var först i dag jag märkte att det var allvar. Men jag har länge kännt att jag måste bli förlofvad med honom, eljes skulle jag bli olycklig".
"Han älskar dig säkert", tröstade Lina, "han såg så betagen ut, borta vid berget".
"Och det var han också", pratade Luba, "han var så förtjust i mig då! när han tog mig kring lifvet då vi ginge nedför och kommo till klyftan, och tryckte mig, och såg på mig! Åh det var så mycket i den blicken! Lina, Lina, jag vet att han älskar mig, och ändå kunde han sedan vara sådan — springa efter dig, och låtsa som jag ej fanns".
"Luba, hvem menar du?" Lina steg upp och betraktade med vildt uppspärrade ögon sin syster. "Menar du inte häradshöfdingen — jo, du menar ju honom, — eller Alfred, säg?"
"Oh; Nej!" — Luba fick ett litet otåligt tonfall i rösten, "jag menar naturligtvis Collin, Arthur, hvem eljes? Det är ju han som liknar min drömbild, honom jag älskar, och jag vet att jag dör om jag inte får honom, för jag är så, så, så olycklig eljes".
Och trottsigt kastade hon sitt hufvud tillbaka och gret på ett eget utmanande sätt.
Men Lina stod som hade hon fått ett slag i ansigtet.
Hon sjönk ned på en stol, alldeles tillintetgjord. Detta barn som hon höll af som sitt eget, som varit hennes afgud, föremålet för alla hennes omsorger, nu hade hon således förorsakat henne den största sorg.
Hon hade beröfvat henne hennes första kärlek, bedragit henne, krossat henne.
Lina som eljes var så lugn och förståndig, tog detta från en oresonlig sida, och på ett eksentriskt sätt, det föll henne inte ett ögonblick in att icke Luba hade alla fördelarne på sin sida. Naturligtvis skulle Luba som var så ung och söt ha större rättigheter än hon, isynnerhet som Luba älskade honom med så mycket större glöd och hängifvenhet än hon sjelf. Han hade alltså länge varit Lubas "drömbild" medan han för henne blott varit en god vän, en vän som hon höll kär, men lugnt, på sitt eget stilla, innerliga vis.
Hon kunde aldrig ett ögonblick tro att han, då han fick höra att Luba älskade honom, att han möjligen ändå skulle välja henne, den gamla, den obetydliga!
Och hon ansåg sin sak förlorad utan att våga en strid.
Den som haft orätt var naturligtvis hon som kunnat en stund inbilla sig att hon skulle kunnat draga en af lifvets stora lotter.
Stämningarna jagade henne som i en parforcejagt. Ett ögonblick tyckte hon sig hata denna syster som alltid varit hennes tyrann, och det nästa trodde hon sig sjelf vara den förorättande, inkräktarn, den oberättigade.
Och påföljande stund bragte henne aningen om en pligt, den tyngsta af alla, försakelsens. Hon kände att hon måste upptaga martyrkronan, och efter det första upproriska motståndet, kom det öfver henne en flägt af martyrens heliga frid. Hon trodde sig förstå att hon måste kämpa ut sin kamp allena, och att segern, ett tillfredsstäldt samvete, skulle bli hennes belöning.
Luba låg och snyftade, alltjemt ytterst upprörd, Lina stod och såg ned, med händerna hopknäppta öfver bröstet, och de nyss så lefnadsgladt strålande ögonen, matta och slöa.
"Du skall få honom, Luba", hviskade hon, "han kommer nog att älska dig, och — — han vill kanske gifta sig snart".
Luba reste sig upp, torkade tårarne med nattröjsärmen och log, medan ögonen åter antogo sitt vanliga uttryck:
"Jag vet inte, om jag tar honom straks du", sade hon, halft bittert och halft ömt, "jag vet inte om jag vill gifta mig. I alla fall — — vill jag inte bli gift som mamma! Jag vill inte ha otrefligt. Jag vill ha roligt hela tiden, som pappa".
Lina beklagade sig tankspridd öfver Lubas orimligheter, men den lilla fortsatte:
"För jag har helt andra åsigter än ni andra, jag vill, vill bara älska!" Och hon bröt samtalet midt i tu, i det hon plötsligen bad Lina gå till sig, nu skulle de sofva. Nu var hon glad igen!
Så kysste hon sin "gamla" på kinden, vårdslöst, helt en passant, och skuffade henne sedan skämtande bort, ut från dörren.
"Jag skall sätta opp papilljotter", sade hon, "och så drömma om min vän! Godnatt med dig, du är en raring! en liten söt, ful gamling; godnatt med dig"!
Lina gick, och väl inne i rummet kastade hon sig i sin tur på golfvet framför sängen, och vände sig i bön till den Gud hon trodde skulle finna behag i hennes offer.
Och hon aflade sitt nunnelöfte med mera allvar än någon klostermö från Lubas romaner. Med en sjelfgjord martyrs hela samvetsfrid somnade hon, med det lilla slitna nya testamentet ännu i händerna.
Och alltjemt sken månen lika klar öfver Rönnskärs fjärden.