TABLÅ.
(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
Nionde scenen.
DANIEL HJORT. Vid pelaren de nitat mig i kedjor i slottets kruthvalf här. Jag måste dö med dem i samma död, jag måste se, hur facklan väcker upp förstörelsen, som slumrar här kring mig och dödstyst hotar riksföreståndarn, folket, fosterlandet med undergång. 0, afgrundsmakt af hån! O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan för den förbannelse, jag slungar ut mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! Du håller kedja! Lumpna, usla järn, du är mer stark, mer evig än min ande! Ha, ha, ha, ha!—Hör, huru hvalfven skratta åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig, men rädda, rädda hertigen och folket!
Ej svar, ej tröst!—Blott som ur annan värld
kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).
Tionde scenen.
Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm. (med en brinnande fackla)
STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! (Går).
Elfte scenen.
Daniel Hjort. Johan Fleming.
JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
I vanmakt fallen!
Naturn är altför god.
DANIEL HJORT (uppvaknar).
(De fixera hvarandra med en lång, stum blick)
JOHAN FLEMING.
Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
DANIEL HJORT.
Min blick dig följer som ett samvete.
JOHAN FLEMING.
Be bort till Gud och gör din sista bön!
DANIEL HJORT.
Din hand förvissne! Jag har bedt min bön.
JOHAN FLEMING.
Fins ingen Gud, då så en usling dör.
DANIEL HJORT.
Ej för ett sådant värf, du här utför.
JOHAN FLEMING.
Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron!
DANIEL HJORT.
Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton!
JOHAN FLEMING.
Du fram den kallat och med den du dör.
DANIEL HJORT.
Men er med mig i afgrunden jag för.
Tolfte scenen.
De förra. Sigrid.
SIGRID. Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen att oss fördärfva alla. Nej, han har, han har det icke gjort.
JOHAN FLEMING (kallt).
Du, Sigrid, här?
Hvad vill du här?
SIGRID.
Få visshet och få dö.
JOHAN FLEMING. Olyckliga, vanära icke dig, ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
SIGRID. Hvad är mig far och namn och alt mot honom, i lifvet falskt, i dödens stund ändå, engång, vill hjärtat fritt och öppet slå! Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort: o, säg du ej det hemska brottet gjort. Du det ej gjort? Ett svar!—Du tiger … tiger?
DANIEL HJORT. Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm: jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
SIGRID.
Du har det gjort?
JOHAN FLEMING.
Betviflar du det än?
SIGRID.
Att dessa dystra hvalf snart remna finge
och bort med dessa brustna hjärtan ginge!
Gif, Johan, mig din arm.—(Till Daniel Hjort).
Beklagansvärde!
I denna stund du mig förakta lärde.
JOHAN FLEMING. Min klinga törstar, men den är för god att sölas i en fängslad uslings blod.
DANIEL HJORT. Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning; så hören ock den djupt föraktade— den djupt föraktade, hvars fostran till en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar man trodde sig fullbordat och försäkrat. Man därför tog mig, därföre man kväfde min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, höll svärd på afstånd, nytjade min hand till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst. Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet man närde mig; och när försmådd, förbisedd, sa långt man fått mig, solade man stolt sin äras glans emot min ringhets natt.— Då kom till mig en oförväntad gäst. Ni mins den gamla kvinnan på er fest: sin son hon sökte där, den siste af det folk, som gått igenom er i kvaf. Med henne vid sin faders graf han stått, och denna graf var en schavott. Hed eder har han gått i gyllne sal, när uti fängelsernas grymma kval hans bröder, gömde och förgätne, lidit, för det de för sin rätt, sin frihet stridit. Mot er i döden än sitt trots han bär, och denne son,—i kedjor står han här!
JOHAN FLEMING.
Hör upp!
SIGRID.
Du öde!
JOHAN FLEMING.
Lögn!
SIGRID.
Nej, honom hör!
DANIEL HJORT. Sitt hat hon lade till mitt hat mot er, sin hämnd till min förtviflan öfver er. Och det försmådda hjärtat, det fick ro, och tviflet flög och tanken fick en tro. Jag hade intet svärd, jag hade ord, jag hade ingen makt, jag hade list, och se, jag bragt er dock till fallets rand! Och fast ni bundit mig i kedjors band, I kunnen icke kedja sanningen; och fast mitt brott mig för i afgrunden, Guds dom i samma eld er rycka skall; och fast I bringen hertigen till fall, I kunnen ej förgöra lif och ljus. Ja, störta slottet, er och oss i grus!— Ersättning en gång eftervärlden tar!
(Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgången.
Svärdsgny och röster).
JOHAN FLEMING.
Vårt svar!—Signaln det var—till domen far!—
RÖSTER I HVALFVET.
Hell! Hertigens är segren!
DANIEL HJORT.
Håll!
SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och kastar den blixtsnabt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter)
DANIEL HJORT.
Min kedja lös!
Trettonde scenen.
De förra. En officer och knektar af hertigens parti
(inrusa med facklor och dragna svärd).
JOHAN FLEMING (griper en fackla).
Hit facklan!
DANIEL HJORT.
Grip honom!
(Några af knektarne gripa Johan Fleming).
JOHAN FLEMING.
Alt för sent!
DANIEL HJORT.
Kom lös min kedja!
(Knektarne befria honom från kedjorna).
Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft!
Luft! Frihet! (Störtar ut).
SIGRID (uppvaknande).
O, min Gud, hvad har jag gjort!
(Faller ånyo i vanmakt).
Slut på fjärde akten.