DANIEL HJORT.
Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
Der ingen strid i fråga komma kan.
Du ser framför dig här ett hjerta blott,
Som ingen ömhet, ingen vänskap kännt,
Som törstat, törstat hela lifvet efter
En droppe kärlek och den aldrig nått,
Som likt en fogelunge, ensam lemnad
Uppå en öde klippa uti hafvet,
I gränslös, evig ensamhet förtvinar.
Du talte om min faders graf, hvar är den?
Om under klippors hvalf och jordens grund
Han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
Det döda hjertat med mitt lif till lif!
KATRI.
Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart
För denna stund, trots år af sorg och vanvett,
Flyr bort.